Tull och polis skall få rätt att beslagta substanser som förvisso är legala, men som är på väg upp över listan med förbjudna substanser, rapporterar radions Ekot och Dagens Nyheter och Svenska dagbladet refererar. Jag kan inte hitta någon officiell text på regeringens hemsida. Som det ser ut i Ekots rapportering, är tanken att ett eventuellt beslag skall vara en bedömningsfråga: tull och polis skall alltså ta ställning till huruvida ett visst preparat kan tänkas vara i farozonen för att bli narkotikaklassat och sedan kunna beslagta det. Detta ger anledning till några principiella synvinklar.

Utgångspunkten måste vara att regeringens förslag är mycket känsligt. Alldeles oavsett hur man ställer sig till äganderätten som juridiskt begrepp – jag själv intar en mellanposition, där jag håller med om att begreppet är oanvändbart för att användas vid svar på juridiska frågor, men ändå anser att den svenska förmögenhetsrätten genomsyras av ett grundläggande ställningstagande för en illa definierad äganderätt – alldeles oavsett hur man ställer sig till begreppet, får staten enligt gällande rätt (däribland Europakonventionen) inte ingripa i en enskild persons förmögenhetssfär utan att ha goda skäl för det. Med andra ord får statliga tjänstemän inte utan vidare ta våra saker.

Det finns en hel drös med skäl för denna regel, men den centrala poängen för mig nu är ledet utan vidare i min senaste mening. Utan vidare, det betyder att det visst kan finnas skäl för att en tjänsteman tar våra saker. Ett ganska uppenbart fall är bevis i en brottsutredning: polisen har rätt att beslagta saker som behövs för att klara upp ett brott. Även förbjudna saker är ganska naturliga mål för beslag: är det förbjudet att inneha narkotika, är det ganska självklart att polisen skall få beslagta och förstöra narkotika när den får tag på det. Äganderätten är alltså – och måste vara – begränsad. Någon regel om att mitt är mitt och det skall alla andra och i synnerhet staten ge fanken i, finns inte.

Frågan vad gäller det nu diskuterade förslaget är alltså huruvida det finns goda skäl för ett beslag. Det skäl som folkhälsoministern anför är åtminstone inte uppenbart dåligt: processen att klassa preparat som narkotika är så utdragen att narkotikalistan alltid ligger efter marknaden. Med andra ord är förbudet mot narkotika i tilltagande grad ineffektivt. Genom förslaget skall nu tull och polis få en chans att agera proaktivt, alltså i föregripande syfte, istället för att behöva vara reaktiva, det vill säga kunna ingripa först när skadan redan är skedd.

Man kan ha synpunkter på narkotikalagstiftningen. Lagstiftningen är paternalistisk och förbudet driver upp marknadspriserna, så att vi genom kostnaderna för vårt rättssystem vad gäller narkotikalagstiftningen subventionerar droggängen i Colombia och Mexiko. Faktum är dock att narkotikalagstiftningen finns och är uppburen av en stor meningsmajoritet i befolkningen. Det är i detta läge ett legitimt önskemål att göra denna lagstiftning effektiv, och ett ingrepp i äganderätten är därför inte utan vidare utan skäl.

Kruxet med det här är dock att de preparat som skall kunna beslagtas alltså inte i sig är förbjudna, utan att tull och polis skall kunna göra bedömningar. Även utan att genast tänka på missbruksmöjligheterna – en juridisk åkomma som ofta irriterar lekmän – och utan att vilja ifrågasätta polisers och tulltjänstemäns kompetens, är dock risken för misstag stor. Huruvida ett visst medel verkligen bör narkotikaklassas eller ej, är många gånger en grannlaga fråga som kräver kemisk och farmakologisk expertis. Många legitima läkemedel utgör – sedda från den andra sidan – narkotika. Det hela är lite som med kniven: ett vapen i en mördares hand, ett praktiskt verktyg i kirurgens hand. Frågan är alltså huruvida de eventuella effektivitetsvinster vi uppnår genom förslaget väger upp risken för misstag.

Som så ofta inom juridiken står på denna punkt framför allt – men inte uteslutande – ett individualistiskt mot ett kollektivistiskt synsätt mot varandra. Den som försöker att importera ett legitimt preparat – i vilket syfte det vara månde – har nog enligt min mening all rätt att bli heligt förbannad om plötsligt någon tulltjänsteman tycker att det där minsann är farligt och inte skall få föras in i landet. Den förälder vars tonåring köper en farlig drog som inte hunnit narkotikaklassas har nog rätt att undra om det allmänna gör sitt jobb som tillåter sådana farliga preparat komma in i landet. Inget av dessa perspektiv väger utan vidare tyngre än det andra, och frågan om förslagets legitimitet kan nog inte avgöras under hänvisning till den individuella äganderätten. Frågan är ju huruvida ett ingrepp kan vara befogat.

Jag tror att mycket hänger på hur cynisk man är i sin syn på möjligheterna att stävja narkotikamissbruk. Jag är enormt cynisk. Jag anser att de beslag tullen gör i princip är smågodis som den organiserade brottsligheten ger myndigheterna, dels för att förbudet – som bär upp den lukrativa marknaden – inte skall försvinna, dels för att straffa folk som på något sätt brutit mot gangstrarnas hederskodex. Vissa undantag finns, förstås, men jag är bergfast övertygad om att det i en rättsstat inte går att försegla gränserna så pass att myndigheterna verkligen lyckas döda en marknad som tydligen svarar mot ett grundläggande behov hos många människor. (En psykologkompis till mig sade för länge sedan att enligt hennes åsikt driften att berusa sig var lika grundläggande för människor som driften att fortplanta sig.)

Jag tvivlar alltså på att den effektivitetsvinst som regeringen eftersträvar kan uppnås. Jag är säker på att andra ser saken på ett annat sätt. Min poäng här är att frågan om förslagets legitimitet enligt min mening måste besvaras på grundval av hur mycket man tror att effektiviteten i bekämpningen av narkotika kommer att öka genom förslaget. Blir narkotikabekämpningen väldigt mycket mera effektiv, är förslaget rättfärdigat. Blir den inte mycket mera effektiv, bör man nog ställa den individuella äganderätten högra och förslaget är inte rättfärdigat.

Jag hamnar på den senare linjen.

*****

En eftertanke: det är ju förstås lite av en konstig logisk cirkel i det här förslaget. Ett preparat kan enligt farmakologiska rön ha narkotiska effekter. Huruvida samma preparat dock enligt juridiska regler är att anse som förbjuden narkotika som skall bekämpas, avgörs inte av farmakologer, utan av lagstiftningen. Ett preparat som inte är på listan över förbjuden narkotika, faller inte under förbudet och dess förekomst på marknaden skall inte förbjudas. Med andra ord finns det ett logiskt brott i att säga att förslaget främjar narkotikabekämpningen: de preparat som skall kunna beslagtas utgör juridiskt sett inte narkotika.

Det som sker, är att man alltså närmar den juridiska definitionen till den farmakologiska. Med andra ord tycks preparat som farmakologiskt har narkotiska effekter också juridiskt vara klassade som narkotika. Med tanke på narkotikas legitima användningsområden – inom sjukvården, exempelvis – och med tanke på att det tydligen inte är möjligt att helt enkelt förbjuda allt som har farmakologiskt narkotiska effekter, kan man dock inte anta att den juridiska och den farmakologiska definitionen kommer att sammanfalla.

Det kommer alltså att finnas en stor gråzon, och denna skall fyllas av polis och tull. Jag har enormt svårt att acceptera det legitima i det.

Annonser