Kristdemokraterna vill införa domstolsplikt, rapporterar Svenska dagbladet som refereras i Dagens Nyheter. Jag är inte säker på att jag tycker att förslaget är bra, men det får mig åtminstone att fundera.
Bakgrunden är debatten om nämndemännen i domstolarna. Dessa är inte juridiskt formellt skolade, utan skall representera allmänheten, så att allmänhetens värderingar avspeglar sig i domstolarnas verksamhet. Detta är en vacker tanke, som dessutom vilar på en riktig insikt, nämligen att juridik långt ifrån är någon automatisk tillämpningsverksamhet, utan att värderingar spelar in.
Problemet i Sverige är att ”allmänhet” här i landet översatts med ”politiska partier”. Det är med andra ord de politiska partierna som nominerar nämndemännen, och det är inte alltid de mest klarsynta och skarpsinniga personer som utnämns. I synnerhet Mårten Schulz och signaturen Profanum Vulgus har på denna blogg varit kritiska mot nämndemannainstitutet. Jag själv är heller inte särskilt imponerad.
Kristdemokraterna föreslår alltså nu att man slutar med de politiska utnämningarna, och att man istället övertar en del av det amerikanska systemet. Där har alla som är registrerade som röstberättigade – något man måste sköta själv – skyldiga att ställa upp som jurymedlemmar. Den som har registrerat sig som väljare måste alltså räkna med att behöva sitta i domstolen, lyssna på en förhandling och sedan ta ställning till huruvida den tilltalade är skyldig eller inte.
De amerikanske jurymedlemmarna gör inte mer än så: de uttalar sig om huruvida den tilltalade är skyldig eller ej. De svenska nämndemännen gör mycket mer: de är med när det gäller att utmäta påföljder och över huvud taget i hela processen. De svenska nämndemännens röst väger därvid lika tungt som de lagfarna domarnas, så att utbildade jurister kan överröstas av en majoritet lekmän.
Som Socialdemokraternas Thomas Bodstöm påpekar i artikeln, är det svårt att tvinga folk till ett sådant engagemang att de kan förväntas intellektuellt hänga med en hel förhandling. Det innebär att det ligger åtskilligt i det han säger, att man nämligen i det fall att Kristdemokraternas förslag genomförs också måste fundera på att begränsa nämndemännens makt till frågan om skyldig eller icke-skyldig.
Detta är nu inte så enkelt. ”Skyldig” har nämligen (åtminstone) två konnotationer inom juridiken. Dels är frågan huruvida det objektiva händelseförlopp som åklagaren påstått verkligen hänt. I den meningen är alltså frågan huruvida den tilltalade företagit de handlingar som åklagaren påstått. ”Skyldig” betyder dock dels också att den tilltalade hade det nödvändiga uppsåtet. ”Uppsåt” är ett enormt komplicerat begrepp: det översätts ofta med ”avsikt”, men det stämmer inte riktigt. När det rör sig om ”skyldig” i denna senare – subjektiva – mening, korsas gränsen mellan juridik och faktiskt fastställbara omständigheter, och nämndemännen skulle ändå bli involverade i det juridiska resonemanget.
Detta kräver nu, som Bodström säger, en del engagemang. Man måste hänga med, man måste vara intresserad för att göra ett bra jobb. Erfarenheterna från USA är inte särskilt uppmuntrande. Jag har själv bekanta som inte röstar för att de inte har lust att mitt i ett viktigt projekt på jobbet kallas till domstol och behöva sitta av sin tid där istället för att kunna ta hand om sina kunder. Det allmänna tenderar också till att vara rätt snålt med ersättning, och mina bekanta är alla så lyckligt lottade att de skulle förlora mycket pengar på att sitta i domstol. Hellre låter de alltså bli att rösta.
Nu är inte rösträttsfrågan aktuell för Sveriges del, men ersättningen har en påverkan på engagemanget. Tänk er en relativt fördomsfull person som tjänar hyggligt mycket pengar som tvingas att låta sitt företag eller jobb gå i ide för att delta i en process. Tänk er också att processen involverar en fråga som är hyggligt kontroversiell och där förutfattade meningar är legio, såsom straffrätt, åtal mot en person med invandrarbakgrund eller narkotikabrott.
Vår hypotetiska ofrivilliga nämndeman skulle ha alla skäl att vilja ha det här överstökad. Hon är irriterad över att över huvud taget behöva vara i domstol och hon avskyr den tilltalade eller det påstådda brottet på rent allmänna grunder. Skulle hon vinnlägga sig om att göra ett kyligt och välavvägt jobb? Jag tvivlar på det.
Det innebär att man i så fall också skulle behöva ha något slags filter, såsom man har i USA. Där får båda parter i processen försöka få bort enskilda jurymedlemmar som inte passar parten. Man rotar i folks privatliv och deras måhända mindre väl övervägda uttalanden, och selektionen av juryn kostar ofta en del tid och därmed pengar: advokaten och åklagaren skall ju ha betalt.
Förslaget verkar inte vara helt genomtänkt. Jag sympatiserar med det i princip, dels för att det vänder sig mot de politiska utnämningarna som jag anser vara tveksamma i en rättsstat, dels för att det skulle bredda underlaget av olika värderingar som gör sig gällande i domstolen.
Det är dock inte så enkelt att man kan ta något som funkar i ett annat land i en viss flora av rättsregler och helt enkelt överföra det till ett annat land. [Uppdatering efter ett tips av Claes Martinson:] Detta kallas inom rättsteorin för Legal Transplant och är ett känt fenomen. [Slut på uppdateringen.] En måhända lite halsbrytande analogi till biologin – förlåt, alla biologer – skulle vara att man överför en organism från sitt naturliga biotop till en ny omgivning. Det är långt ifrån givet att organismen, som genom evolution anpassat sig till en viss miljö, också klarar sig i en annan miljö, där andra faror och andra problem lurar som organismen inte är anpassad till. Detsamma gäller rättsregler: de utgör ett sammanhang, idealiskt sett ett system, och man kan inte plocka från ett system till ett annat, lika lite som man utan vidare kan plocka en skruv ur en flygplansmotor och sätta in den i en modellbil.
Jag tror alltså i slutändan inte verkligen på Kristdemokraternas förslag, men jag låter mig övertygas om partiet också har bra idéer för hur följdändringarna i den svenska rätten skall genomföras som förslaget skulle nödvändiggöra. Jag tror tyvärr snarare att vi bör avskaffa lekmannadomarna över huvud taget, eftersom dagens juridik blivit för komplicerad för att man skall kunna hantera den om man inte har en ganska grundlig utbildning i den. Den enda plats där jag skulle vilja bevara lekmannainslaget, är tryckfrihetsprocessen.
Samtidigt är jag medveten om att min hållning andas en viss juristimperialism. Jag är alltså beredd att låta mig övertygas, men jag är tills vidare skeptisk.
21 kommentarer
Comments feed for this article
juni 3, 2010 den 6:51 f m
profanum_vulgus
Man skulle ju kunna omforma lekmannadomarna till det de var tänkta som också, kontrollanter av den dömande makten.
Ha med ett par lekmän i domstolen och låt dem sitta med under förhandlingen och sedan får de skriva ned sina åsikter i handlingar som fogas till domen, men ge dem ingen rösträtt i domstolen. Dessa kan utses eller lottas fram bland folk som anmält intresse.
Sedan finns det ju andra problem som berörs i din artikel. Skyldig t.ex. jag tycker att det är en självmotsägelse att vi kan ha oeniga domar där någon fälls till ansvar. Beviskravet är så högt ställt att den som är oenig med enh fällande dom ska ha orimliga uppfattningar och inte vara en normalt begåvad person (enligt förarbetena). Det är ganska upprörande att de flesta domare som jobbat några år har domstolsbeslut på att de inte är normalt begåvade. Det borde krävas enighet för fällande dom.
juni 3, 2010 den 7:02 f m
jheidbrink
PV: Enighet för fällande dom? Intressant tanke, som leder tankarna till filmhistorien (”12 Angry Men” från 1957 – en fantastisk film). Också tanken att ha lekmannaövervakare är tilltalande, då det skulle kunna befrämja debatten om domstolsväsendets kvalitet.
Den senare tanken (övervakare) är så överraskande att jag måste smälta den innan jag kan ta ställning. Det känns så där vid första påseende som en väldigt bra idé, samtidigt som jag (som alla andra som skall granskas) är rädd för gnällspikarna som skjuter på domstolarna bara för att de inte tycker om auktoriteter i princip. Jag måste bestämma mig om jag har något mera giltigt skäl än att värna domstolarnas upphöjda isolering.
juni 3, 2010 den 4:25 e m
Fredrik Kontolös
Jag har ganska svårt med tanken på politiska nämndemän. De ska representera allmänheten men jag kan inte se på vilket sätt de skulle vara närmare till mig och de mina än vad juristerna själva är.
Vad sägs om det här förslaget då? Allmänheten får själv avgöra om de är intresserade av att vara tillgänglig för ett jury-system. På ungefär samma sätt som man idag anmäler sig till donationsregistret för att bli organdonator får man då anmäla sig till nämndemanna-registret om man är intresserad av att investera sin tid för rättsväsendet. Sedan slumpas det vem som ska sitta med i varje fall.
juni 3, 2010 den 4:52 e m
jheidbrink
Fredrik: Det tror jag inte på. Du skulle få två typer av juryfolk, nämligen dem som har ett gediget intresse och dem som mest vill ställa saker till rätta, till nöds i strid mot gällande rätt. Det är den senare kategorin som är farlig. Då tror jag långt mera på PV:s förslag på att ha övervakare med. Kanske de två förslagen – ditt och PV:s – skulle kunna kombineras.
juni 3, 2010 den 6:00 e m
Fredrik Kontolös
Jodå, de skulle säkert gå att kombinera.
Men vad skulle syftet vara med att ha med en maktlös, inflytandelös lekman på ett hörn i rätten?
Det påminner närmast om att ha med en bloggkommenterare i rätten, som får sätta sin kommentar i handlingar som fogas till domslutet istället för på webben. En kritisk kommentar från en av dessa lekmän skulle knappast väga speciellt tungt bland jurister och politiker. Däremot skulle media säkert ha kul med dem emellanåt.
Dessutom låter det som en oerhört tröstlös uppgift att sitta med och lyssna på förhandlingar utan att ha något som helst inflytande eller eget intresse i saken. Det svåraste med den uppgiften torde vara att hålla sig vaken nog att skriva något någorlunda relevant i kommentaren, hur stort allmänt intresse för rättsväsendet man än har.
Jag tror risken blir stor att de enda som härdar ut och ändå vill utföra den uppgiften är just de som är passionerat arga på rättsväsendet men annars saknar inflytande. Och kanske en eller annan ung pryo-elev som hoppas på att bli jurist en dag.
juni 3, 2010 den 6:25 e m
Dan
Låter extremt tandlöst och onödigt. Varför inte bli lite mer agressiv?
PV har ju svårt för vissa åklagare tycks det samt vissa domare.
Skulle man inte kunna sätta samman en mekanism som identifierar samt ”avlägsnar” olämpliga åklagare, domare etc. Dvs en revision av hur individer
agerar? skapa en möjlighet att skicka delar av rättsväsendet till omskolning? eller bedöming i en oberoende instans?.
I grunden så måste man ju identifiera ett problem eller ett syfte. vad skulle en observatör tillföra? Saknas verkligen insyn i rättsväsendet? tycker inte det
Så där ja…den här borde ta skruv….
;o)
juni 3, 2010 den 7:17 e m
Bra för demokratin med opolitiska nämndemän « Ett borgarbarns betraktelser
[…] Juridikbloggen och SvD Ledarredaktion och […]
juni 3, 2010 den 8:10 e m
profanum_vulgus
Fredrik Kontolös:
Tja det är ju svensk tradition, nästan alla kontrollorgan är lika tandlösa. Skolverket, länsstyrelsen, JO mf.l. ger bara kritik, deras beslut har ingen egen verkan.
Dan:
Ja det saknas definitivt.
juni 3, 2010 den 8:22 e m
Att hitta nya samtalsytor « Under den lugna korkeken
[…] Bloggar Alliansfritt, Kent Persson, Sanna Rayman, Juridikbloggen […]
juni 4, 2010 den 8:46 f m
Istället för att sätta plåster på en rättsstatens tumör är det bättre att helt operera bort tumören « Juridikbloggen
[…] och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (och Jakob skrev om det här redan […]
juni 4, 2010 den 8:55 f m
Istället för att sätta plåster på en rättsstatens tumör är det bättre att helt operera bort tumören « Mårten Schultz.
[…] och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (och Jakob skrev om det här redan […]
juni 4, 2010 den 4:24 e m
chall
En av de största skillnaderna mellan USA och Sverige torde ju ändå vara folkmängden. Det är ju finfint att ha ett jurysystem med 12 personer som ska avgöra om någon är skyldig eller inte, men vi har inte fler än 9 miljoner individer i vårt lilla land. Och sen måste även ca 2 miljoner bort pga av ålderskäl, under 18 år…. kvar blir… de som ska sållas och allt det andra som du så bra beskrev.
En annan gigantisk skillnad är att USA har många domstolar med ENBART en domare i. Där juryn aldrig kommer in. Det är en och endast en person dom dömer till skyldig eller oskyldig samt bestämmer straffet. För att lägga till extra information, domaren är ju dessutom en civil tjänare som väljs… så på så sätt får man än mer intressanta diskussioner om ”domaren som enbart friar eller fäller mer än vanligt” etc. Det gör ju att domaren men framförallt åklagarna är avgörande för vilka fall som ens tas upp i rätten.
Överlag är jag lite bekymrad över den grunda nivå som nämndemannadebatten förs på från politiker. Jag menar, borde det inte vara bättre att fråga ”vad är problemet” och sen se när man definierat det (i mitt tycke, att politiska partitillhörigheten gör att det är svårare att få folk som sitter och dömer) se hur man bäst kan lösa det. Sällan blir det ju bättre att hela importera någon annans system eftersom det ofta är trådar som hänger löst här och där som kontrollfunktioner etc.
F.ö. gillar jag din biologanalogi, biolog som jag är 🙂
juni 5, 2010 den 12:49 f m
Johan S
Tjena Jakob!
Du finner nog stöd för dina biologi-analogier i Örücüs ”Law as Transposition” (det var ett tag sedan jag läste artikeln) och om du intresserar dig för detta och ”legal irritants” på svenska kan nog Claes ge dig en hint om ett bidrag i SvJT…
juni 6, 2010 den 5:15 e m
johaneriksson.se » Blog Archive » Verklighetens folkdomstolar
[…] det ett bra förslag? På Juridikbloggen resonerar både Mårten Schultz och Jakob Heidbrink kring saken. Den förre är negativ till förslaget, medan den senare finner att det har en del […]
juni 7, 2010 den 3:30 e m
Fredrik N
Jag tror att en möjlig väg skulle kunna vara att ha två lekmän per en domare, ex 2 lekmän+1 domare eller 4 lekmän+2domare eller motsv kombination. Dessa lekmän skulle då ha en halv röst var och domaren en hel röst. För fällande dom krävs majoritetsbeslut, blir det 50-50 leder det till friande dom. Effekten av detta vore att lekmännen aldrig själva kan tvinga fram en fällande dom men de kan däremot själva fria den åtalade. Minst en ”riktig” domare måste alltså ställa sig bakom en fällande dom vilket garanterar juridisk kvalitet. Lekmännens kraft att fria ger samtidigt den ovan efterfrågade kontrollmakten över domstolarna. I frågan hur lekmännen skulle utses håller jag med Fredrik K om slumpurval kombinerad med frivillighet.
juni 7, 2010 den 4:42 e m
profanum_vulgus
Fredrik N:
Jag skulle nog inte uttrycka det som en garanti för juridiskt riktiga domar, jag har läst nog med ”Invändningen om avsaknad av subjektiv culpa lämnas utan hänsyn då brottet som avses inte är ett uppsåtsbrott” för att veta att någon sådan garanti inte ges av att de som dömer är jurister till titeln.
Men däremot undrar jag vilket beviskrav som tillåter att personer med dömande makt skulle ha olika uppfattningar om fällande eller friande dom?
juni 7, 2010 den 5:27 e m
Fredrik N
Jag kan definitivt hålla med om att ordet ”garanti” är att säga för mycket, jag skulle kanske istället säga ”sannolikheten för en juridiskt korrekt dom ökar”.
Vad gäller beviskrav håller jag med dig om att det borde krävas enighet bland de ”riktiga” domarna för en fällande dom. Däremot anser jag inte att lekmännen, i mitt förslag, behöver vara 100% eniga då de som sagt är just lekmän och, återigen i mitt förslag, har som huvudsyfte att vara ”samhällets moraliska motvikt” gentemot de mer tekniska ”riktiga” domarna (något luddigt men jag tror du förstår vart jag vill komma)
I dagens system anser jag dock som du att 100% enighet borde vara ett krav för en fällande dom.
september 22, 2010 den 12:05 e m
Nämndemän från SD « Juridikbloggen
[…] och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (och Jakob skrev om det här redan […]
september 22, 2010 den 12:07 e m
Nämndemän från Sverigedemokraterna « Mårten Schultz.
[…] och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (och Jakob skrev om det här redan […]
februari 24, 2011 den 9:07 f m
Avskaffa nämndemännen (encore une fois) « Mårten Schultz.
[…] och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (Jakob Heidbrink skriver om det här ). [Ett sidospår: […]
februari 24, 2011 den 9:20 f m
Nämndemannainstitutet igen « Juridikbloggen
[…] och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (Jakob Heidbrink skriver om det här ). [Ett sidospår: […]