Kristdemokraterna vill införa domstolsplikt, rapporterar Svenska dagbladet som refereras i Dagens Nyheter. Jag är inte säker på att jag tycker att förslaget är bra, men det får mig åtminstone att fundera.

Bakgrunden är debatten om nämndemännen i domstolarna. Dessa är inte juridiskt formellt skolade, utan skall representera allmänheten, så att allmänhetens värderingar avspeglar sig i domstolarnas verksamhet. Detta är en vacker tanke, som dessutom vilar på en riktig insikt, nämligen att juridik långt ifrån är någon automatisk tillämpningsverksamhet, utan att värderingar spelar in.

Problemet i Sverige är att ”allmänhet” här i landet översatts med ”politiska partier”. Det är med andra ord de politiska partierna som nominerar nämndemännen, och det är inte alltid de mest klarsynta och skarpsinniga personer som utnämns. I synnerhet Mårten Schulz och signaturen Profanum Vulgus har på denna blogg varit kritiska mot nämndemannainstitutet. Jag själv är heller inte särskilt imponerad.

Kristdemokraterna föreslår alltså nu att man slutar med de politiska utnämningarna, och att man istället övertar en del av det amerikanska systemet. Där har alla som är registrerade som röstberättigade – något man måste sköta själv – skyldiga att ställa upp som jurymedlemmar. Den som har registrerat sig som väljare måste alltså räkna med att behöva sitta i domstolen, lyssna på en förhandling och sedan ta ställning till huruvida den tilltalade är skyldig eller inte.

De amerikanske jurymedlemmarna gör inte mer än så: de uttalar sig om huruvida den tilltalade är skyldig eller ej. De svenska nämndemännen gör mycket mer: de är med när det gäller att utmäta påföljder och över huvud taget i hela processen. De svenska nämndemännens röst väger därvid lika tungt som de lagfarna domarnas, så att utbildade jurister kan överröstas av en majoritet lekmän.

Som Socialdemokraternas Thomas Bodstöm påpekar i artikeln, är det svårt att tvinga folk till ett sådant engagemang att de kan förväntas intellektuellt hänga med en hel förhandling. Det innebär att det ligger åtskilligt i det han säger, att man nämligen i det fall att Kristdemokraternas förslag genomförs också måste fundera på att begränsa nämndemännens makt till frågan om skyldig eller icke-skyldig.

Detta är nu inte så enkelt. ”Skyldig” har nämligen (åtminstone) två konnotationer inom juridiken. Dels är frågan huruvida det objektiva händelseförlopp som åklagaren påstått verkligen hänt. I den meningen är alltså frågan huruvida den tilltalade företagit de handlingar som åklagaren påstått. ”Skyldig” betyder dock dels också att den tilltalade hade det nödvändiga uppsåtet. ”Uppsåt” är ett enormt komplicerat begrepp: det översätts ofta med ”avsikt”, men det stämmer inte riktigt. När det rör sig om ”skyldig” i denna senare – subjektiva – mening, korsas gränsen mellan juridik och faktiskt fastställbara omständigheter, och nämndemännen skulle ändå bli involverade i det juridiska resonemanget.

Detta kräver nu, som Bodström säger, en del engagemang. Man måste hänga med, man måste vara intresserad för att göra ett bra jobb. Erfarenheterna från USA är inte särskilt uppmuntrande. Jag har själv bekanta som inte röstar för att de inte har lust att mitt i ett viktigt projekt på jobbet kallas till domstol och behöva sitta av sin tid där istället för att kunna ta hand om sina kunder. Det allmänna tenderar också till att vara rätt snålt med ersättning, och mina bekanta är alla så lyckligt lottade att de skulle förlora mycket pengar på att sitta i domstol. Hellre låter de alltså bli att rösta.

Nu är inte rösträttsfrågan aktuell för Sveriges del, men ersättningen har en påverkan på engagemanget. Tänk er en relativt fördomsfull person som tjänar hyggligt mycket pengar som tvingas att låta sitt företag eller jobb gå i ide för att delta i en process. Tänk er också att processen involverar en fråga som är hyggligt kontroversiell och där förutfattade meningar är legio, såsom straffrätt, åtal mot en person med invandrarbakgrund eller narkotikabrott.

Vår hypotetiska ofrivilliga nämndeman skulle ha alla skäl att vilja ha det här överstökad. Hon är irriterad över att över huvud taget behöva vara i domstol och hon avskyr den tilltalade eller det påstådda brottet på rent allmänna grunder. Skulle hon vinnlägga sig om att göra ett kyligt och välavvägt jobb? Jag tvivlar på det.

Det innebär att man i så fall också skulle behöva ha något slags filter, såsom man har i USA. Där får båda parter i processen försöka få bort enskilda jurymedlemmar som inte passar parten. Man rotar i folks privatliv och deras måhända mindre väl övervägda uttalanden, och selektionen av juryn kostar ofta en del tid och därmed pengar: advokaten och åklagaren skall ju ha betalt.

Förslaget verkar inte vara helt genomtänkt. Jag sympatiserar med det i princip, dels för att det vänder sig mot de politiska utnämningarna som jag anser vara tveksamma i en rättsstat, dels för att det skulle bredda underlaget av olika värderingar som gör sig gällande i domstolen.

Det är dock inte så enkelt att man kan ta något som funkar i ett annat land i en viss flora av rättsregler och helt enkelt överföra det till ett annat land. [Uppdatering efter ett tips av Claes Martinson:] Detta kallas inom rättsteorin för Legal Transplant och är ett känt fenomen. [Slut på uppdateringen.] En måhända lite halsbrytande analogi till biologin – förlåt, alla biologer – skulle vara att man överför en organism från sitt naturliga biotop till en ny omgivning. Det är långt ifrån givet att organismen, som genom evolution anpassat sig till en viss miljö, också klarar sig i en annan miljö, där andra faror och andra problem lurar som organismen inte är anpassad till. Detsamma gäller rättsregler: de utgör ett sammanhang, idealiskt sett ett system, och man kan inte plocka från ett system till ett annat, lika lite som man utan vidare kan plocka en skruv ur en flygplansmotor och sätta in den i en modellbil.

Jag tror alltså i slutändan inte verkligen på Kristdemokraternas förslag, men jag låter mig övertygas om partiet också har bra idéer för hur följdändringarna i den svenska rätten skall genomföras som förslaget skulle nödvändiggöra. Jag tror tyvärr snarare att vi bör avskaffa lekmannadomarna över huvud taget, eftersom dagens juridik blivit för komplicerad för att man skall kunna hantera den om man inte har en ganska grundlig utbildning i den. Den enda plats där jag skulle vilja bevara lekmannainslaget, är tryckfrihetsprocessen.

Samtidigt är jag medveten om att min hållning andas en viss juristimperialism. Jag är alltså beredd att låta mig övertygas, men jag är tills vidare skeptisk.