Nu lär frågan om straff och straffets längd ta fart igen. Skall man bara få ett år och tio månader för att ha slagit en gammal kvinna till marken och orsakat hennes död? Det måste vara slut på daltandet, kommer det att skrivas på fler än en blogg idag. Men vad är då ett rimligt straff?

Det beror alldeles på vad man anser att straffet skall vara till för. Anser man att straffet skall fungera avskräckande eller vårdande så ger det upphov till vissa överväganden. Anser man att straffet skall bestraffa eftersom det är moraliskt rimligt att straffa ger det upphov till andra avvägningar. Det senare anser jag och i ett sådant paradigm kan jag känna förståelse för att straffet i ett fall som detta anses lindrigt men jag anser även att det vore förmätet av mig att uttala mig om straffets längd utan att ha tagit del av målet i sin helhet (och det har jag inte gjort än).

Min i svensk tradition uppenbarligen aparta uppfattning att straff är något som hänger samman med moralisk ”förtjänst” (på engelska desert – som saknar den positiva konnotationen som finns i det svenska uttrycket) har i alla fall några andra anhängare. Göran Hägglund har tidigare hintat om en sådan uppfattning. Se här. Jag är inte helt ensam.

Straffets ideologi brukar förknippas med den grundläggande uppfattningen om rätten. det är väl framför allt i den naturrättsliga traditionen som retributiv rättvisa gjort sig populär och då kanske särskilt i den klassiska, religiöst grundade naturrätten. Modellen är öga för öga, tand för tand – med motivet att det är av gud nedlagt i naturen att det är en rimlig ordnign. Översimplifierat uttryckt.

Det är, kan jag avslöja, inte riktigt politiskt korrekt att företräda kristen naturrätt i svensk rättsvetenskap (även om det finns utrymme även för sådana perspektiv men det rör sig utanför mainstream). För egen del är heller inte min syn på s.k. retributiv rättvisa grundad i något slags naturrätt. Jag betraktar mig, tror jag, som positivist, om än i den inklusiva bemärkelsen.

I senaste numret av NEO intervjuas Göran Hägglund. Efter visst trugande så berättar Hägglund att hans favorittänkare är Thomas av Aquino. Kyrkofadern och den kristna naturrättens överstepräst.

Ouch.

Nu säger förstås inte Hägglund att han på något vis skulle dela Thomas uppfattning om rättens väsen. Men misstankarna vaknar hos den intresserade läsaren. Vi andra retributister hamnar genom detta i ett argumentationsunderläge. Kristna argument i juridiken flyger inte i debatter, om man så säger. Men man behöver alltså inte vara vare sig kristen eller naturrättare för att anse att ett straff är något som man får för att man förtjänar det. Och med ett sådant raster har man åtminstone en bas för att argumentera för om ett straff är för hårt eller för lindrigt. I det tragiska Landskrona-fallet och i nästa fall.