En viktig samlingspunkt för svenskar och andra nordbor i Lusaka, Zambia, är den Svenska Skolan. Där firas de stora svenska högtiderna. Där anordnas föredrag, vinprovningskvällar, biovisningar och andra kulturella begivenheter. Där finns ett bibliotek för barn och vuxna, ett kafé med kanelbullar och pyttipanna. Där bedrivs inte minst svenskundervisning för barn och vuxna.

Sedan starten av svenska skolan, på 1980-talet, har det tillkommit ett antal bra skolor i Lusaka varför elevunderlaget för att bedriva en svensk skola på heltid blivit för litet. Idag sker undervisningen ett par eftermiddagar i veckan.

I början av skolans verksamhet hyrdes undervisningslokaler, men skolföreningen beslutade att höja skolavgifterna under ett antal år för att på så sätt skaffa medel för att kunna köpa en egen fastighet. 1987 köptes den nuvarande skolbyggnaden. Och det är då det krångliga började.

På den tiden var inte privatskolor tillåtna, Dr Kaunda var fortfarande president. Men ambassadskolor var däremot tillåtna. Därför kallades skolan för Swedish Embassy School (SES) och den svenska ambassadören skrev under avtalet och som ägare registrerades Konungariket Sverige. Detta arrangemang var ingalunda något som UD/Konungariket Sverige tyckte var idealiskt, utan det accepterades bara om det inte kostade UD/Konungariket några pengar. Som väl var fanns det gott om pengar som föräldrar betalt in i höjda skolavgifter och köpet kunde därför genomföras utan att den svenska staten betalte ett öre. Det var uppenbart för alla då, att arrangemanget med svenska staten som ägare, var en krumbukt för att överhuvudtaget kunna köpa skolan.

Sedan 1987 har skolföreningen bekostat allt underhåll och alla reparationer, stått för alla löpande kostnader och har såvitt jag vet aldrig betalt ett öre i hyra till den svenska staten. Något formellt hyresavtal har aldrig ingåtts. Skolan har aldrig tagits upp som en tillgång hos UD/svenska staten. Skolan har alltid tagits upp som en tillgång hos skolföreningen och den svenska statens representant i styrelsen har aldrig protesterat mot detta.

I början 2000-talet påtalade UD vid ambassadinspektioner att det inte längre ville vara ägare till skolbyggnaden. Eftersom det inte längre fanns något hinder mot privata skolor tog skolföreningen initiativ till att ombildas till en stiftelse för att kunna överta ägandet av skolan och föreningen har försökt få till stånd en dialog med UD angående ett övertagande. Emellertid har föreningen inte fått någon respons, vare sig på de brev som ställts till UD eller vid de möten de haft med UD-tjänstemän. Inte heller har de fått komma med synpunkter när ärendet uppenbart har behandlats vid utrikesdepartementet.

Nu anser UD att skolan ska säljas. Nu har dokumentation kring förvärvet ”tappats bort” eller ”rensats ut” från UDs arkiv. Nu är det ingen på UD som längre kommer ihåg hur och varför fastigheten köptes in och hur turerna gick. Nu är det en tillgång hos den svenska staten som ska realiseras och det är ju finfint att anskaffningskostnaden och underhållskostnaderna varit noll och att det är föräldrar till skolans elever som pyntat.

Jag tycker att det är oanständigt.

Jag tycker dessutom att det är berättigat att fråga sig om det verkligen är svenska staten som är ägare till fastigheten och inte Svenska Skolan i Lusaka. Men jag är inte expert på fastighetsrätt och sannerligen inte på anglosaxisk eller zambisk fastighetsrätt som det är fråga om här. Råd mottages gärna och det kan tilläggas att Svenska Skolan i Lusaka inte är utan medel.

Disclaimer:

Jag och min familj är medlemmar i Svenska skolan och vi är på svenska skolan minst en gång i veckan, främst för att äta kanelbullar.

Annonser