Den grekiska tragedin fortsätter. Enligt rapportering i både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter blir någon form av statsbankrutt allt svårare att undvika för landet, med följder för både enskilda länder och Eurosamarbetet som är ytterst svåra att överblicka. Det som inte framgår av tidningsrapporteringen är, vad det här egentligen handlar om, hur det här fungerar i sina grunder, och jag vill därför göra ett försök att kort (fast det blir långt) skissera varför – rent ekonomiskt och rättsligt sett – Grekland är i svårigheter.

Ett lands budget finansieras i huvudsak genom skatter – eller borde i huvudsak finansieras genom skatter. Knappt någon stat av västerländsk välfärdsmodell har pengar att betala alla sina åtaganden ur egen ficka, och alltså tar man upp lån. Lån kan man ta upp på många olika sätt.

Det klassiska sättet var att gå till banker (det var bland annat så Barclays och Rothschild på 1700- och 1800-talen gjorde sin förmögenhet).  ”Problemet” ur staters perspektiv med denna lösning är tvåfalt. Dels är även bankers resurser begränsade, så att därmed lånen och på den omvägen finansieringsmöjligheterna för välfärd begränsas, dels – och det är nog det som är värre – utgör de banker som kan låna till staters åtaganden ett ganska litet gäng. Sådana små grupper av kreditorer kan lätt samordna sig och sätta press på en stat att göra än det ena, än det andra som borgenärerna tycker är lämpligt.

Ett annat sätt att ta upp lån som ger staterna mer rörelsefrihet är att gå direkt till den del av allmänheten som är beredd att investera i statspapper. Man går alltså till börsen: staten säljer skuldförskrivningar. Dessa skuldförskrivningar kostar en viss summa pengar (säg: 100 kr.) och löper över en viss tid med viss ränta. I slutet av löpperioden skall skuldförskrivningen inlösas, det vill säga att köparen får tillbaka sina pengar. Vinsten för köparen av pappret är räntan under löptiden: köparens pengar görs alltså räntebärande på ett liknande sätt som när de sätts in på ett bankkonto.

Den säljande staten får alltså in pengar för att täppa till luckor i budgeten och köparna får räntebetalningar under ett visst antal år. Statsskulden kan sedan regleras genom att sälja eller köpa upp skuldförskrivningar. Fördelen för staten när många små investerare köper skuldförskrivningar – jämfört med när några stora banker gör det – är att de små investerarna har svårt att samordna sig och att gemensamt kräva en viss ekonomisk politik av den säljande staten. Man pulveriserar motståndet, helt enkelt. Förfarandet har en nackdel också, men den kommer jag till. Tills vidare kan konstateras att nästan alla stater i Väst använder sig av möjligheten att sälja sina skuldförskrivningar på värdepappersmarknaden.

För att det skall finnas köpare för en stats papper, måste några villkor vara uppfyllda. Köparna måste framför allt vara något så när säkra på att den ränta som pappret enligt sin lydelse betingar verkligen kan betalas, och på att skuldförskrivningen i slutet av löpperioden köps tillbaka. Börjar köparna bli osäkra på huruvida dessa villkor uppfylls, kommer de att dra sig för att köpa de ifrågavarande pappren. Den som redan har köpt sådana papper, kommer att vara frestad att sälja dem till någon som är mera benägen att ta risker. Detta innebär att kretsen av potentiella köpare minskar – bara de mest riskbenägna blir kvar – och att staten alltså inte kan ta upp lika stora lån som när många köper: underlaget av tillgängligt kapital minskar helt enkelt i takt med att antalet köpare avtar.

I detta läge kan staten försöka att sockra budet. Man kan till exempel sälja pappren billigare än som framgår av deras lydelse, så att den som köper pappret får mera tillbaka än hon investerat. En förbindelse som ger 100 kr. när den skall lösas in i slutet av löptiden kan exempelvis säljas för 90 kr. Det andra man kan göra är att höja räntan: risken att inte få tillbaka sina pengar är lika stor, men kan man köpa en chans att tjäna riktigt mycket pengar, är fler villiga att ta en risk. Får jag, i dagens läge, 14 procents ränta på en tillgång när jag för andra tillgångar kanske får 3 procents ränta, är jag kanske villig att ta en risk med några av mina pengar. Går det, så går det, och förlorar jag inte pengarna, tjänar jag en rejäl hacka.

Problemet för den säljande staten är att det blir dyrt. Det är precis som för privatpersoner: lånar man mot dyra ränteprocent, äts en stor del av ens budget upp av kostnader för räntebetalningar, men påföljd i värsta fall att man måste ta nya lån bara för att kunna betala ränta och amortering på de gamla. Det hela riskerar alltså att bli en ond cirkel, där lånebehov föder lånebehov.

Det är detta som hänt Grekland. Grekland har inga pengar att betala räntorna på sina lån och att samtidigt betala det välfärdssystem som byggts upp i landet. Någonstans måste man nu spara för att få ihop budgeten, annars blir skulderna bara större och större, med risk för att i slutändan ingen vill ha med Grekland som motpart att göra längre.

I det läget finns några möjligheter. Man kan omförhandla lånen, vilket är ett ganska klassiskt sätt att ta sig ur en kris. Nu visar sig dock nackdelen med massmarknaden: det är jättesvårt att samordna alla långivare så att man kan omförhandla lånen. Enligt privaträttsliga principer kräver en förändring av ett avtal alla parters godkännande, och det är alltså närmast omöjligt att lyckas få ett sådant godkännande på en massmarknad som den för statsskulder. Alltså måste man hitta ett sätt som inte vilar på privaträttsliga mekanismer.

Alternativet är att staten helt enkelt förkunnar att man inte kommer att betala hela eller någon del av sina skulder. Det är inget juridiskt problem att göra det, eftersom det inte finns några riktigt bra medel för att komma åt en suverän stat som förklarar sig ovillig att betala sina skulder. Man kan förvisso gå till domstol eller initiera ett skiljeförfarande, men förlorar staten där, är ju inte sagt att den kommer att betala. Det är dessutom svårt till omöjligt att utmäta statliga tillgångar i utlandet (exempelvis en ambassadbyggnad). Men det är det mindre problemet.

Det som blir det stora problemet, är framtiden: en stat som en gång visat lång näsa åt investerarna kommer att ha svårt att i framtiden övertyga investerarna att låna nya pengar. Genom att förklara att man inte tänker betala, sanerar man alltså kvickt sina skulder, men man täpper samtidigt eftertryckligt till penningkranen för framtiden. Ingen jättebra idé, alltså.

Det sista alternativet är att spara pengar någon annanstans, så att man kan fortsätta betala sina räntor och amorteringar och ge investerarna ett lugnande intryck av att skulderna kommer att betalas. Då kommer antagligen räntorna att sjunka och hela statsskulden bli lättare att bära.

Problemet med det alternativet är att det som man kan spara på är – välfärdssystemen, med den politiska kostnad det innebär för en demokratiskt vald politiker att berätta för väljarna att man skär ner på sjukhus, pensioner, a-kassa och annat för att kunna betala utländska investerare. Resultatet blir lätt de upplopp som vi på senare år sett på olika håll i Europa.

Ingen angenäm sits, alltså, och man kan förstå att grekiska politiker är desperata. Samtidigt måste man dock också påminna om att grekiska taxiförare gick i strejk för att regeringen tänkte avkräva dem kvitto på sina utgifter. Med andra ord gällde strejken möjligheten att fuska med skatten. Grekiska arbetstagare har rätt att gå i pension vid 60-årsåldern, en förmån som inte ens kommer relativt välmående tyskar eller svenskar tillgodo. Greklands statsförvaltning är korrupt och ineffektiv, och den grekiska välfärdsstaten åtminstone fläckvis mycket mera generös än landet rimligtvis har råd med.

Därmed inte sagt att jag tycker att Greklands välfärdsstat måste skäras ner. Som sagt finns andra alternativ, däribland en inställelse av betalningarna eller en statsbankrutt. Man kan också försöka att omförhandla lånen, men med tanke på att man under flera år fuskat med statistiken hellre än att erkänna problemet, är tidsramen nu så kort att detta inte ser ut att vara ett framkomligt alternativ med tanke på de många investerare som måste vara med på båten.

Alla dessa alternativ har alltså sitt politiska pris. Det finns ännu ett alternativ, och det är att Euroländerna ingriper och betalar åt Grekland. Även detta alternativ har dock ett pris: dels ger det inte Grekland något incitament att göra något åt sina ekonomiska problem, så att dessa kommer att upprepas, dels blir det svårt att förklara för tyskar som måste jobba tills de är 65 varför de skall betala för att greker skall få gå i pension vid 60. Det politiska problemet skjuts alltså från Grekland till andra länder. Klart att dessa länders politiker inte vill hjälpa så gärna.

Samtidigt ligger ett politiskt pris också i Euroländernas inaktivitet. Genom att marknaderna ser att Eurosamarbetet inte är någon garanti för att enskilda medlemmars skulder betalas, blir trovärdigheten hos samtliga Euroländer med dålig ekonomi sämre. Investerarna vet ju att ingen kommer att komma till undsättning. Med andra ord är Grekland ett test case för att se vad Euroländerna kommer att göra. Gör de ingenting, kommer turen snart till andra länder såsom Portugal, Spanien, Italien och Storbritannien – som samtliga är i ungefär samma statsfinansiella situation som Grekland. Försök att tänka er vilka följder för marknaderna det skulle ha om Storbritannien tvingades ställa in sina betalningar, och ni fattar allvaret i den grekiska krisen.

Jag har ingen rekommendation för någon i det här läget. Jag ser bara en enda stor rävsax som samtliga inblandade sitter i och ingen bra utväg. Interesting times, minsann.

Hoppas bara att de inte blir för intressanta, dessa tider.

Annonser