Signaturen Jeje uppmärksammade mig igår per kommentar till ett tidigare inlägg på att vi fått ytterligare en tur i frågan om behandlingen av obotligt sjuka patienter som vill avsluta sitt liv. Socialstyrelsen har efter moget övervägande förtydligat och preciserat sina råd. Som jag uppfattar rapporteringen (Svenska dagbladet här och Dagens Nyheter här), handlar det om att en beslutskapabel patient får be om att livsuppehållande apparatur stängs av, så att naturen får ta sin gång och livet avslutas. När den patienten väl är döende, skall ångestdämpande mediciner kunna användas. Dessa mediciner påskyndar i sig själva döden. Det som däremot fortsatt inte går an, är att ge en patient samma mediciner i syfte att åstadkomma döden tidigare än den annars skulle ha inträffat.

Distinktionen må se ut som hårklyveri, men den avspeglas i vår lagstiftning och är därför inte att göra så mycket av såvida inte lagstiftningen ändras. Socialminister Göran Hägglund har tidigare inte visat sig vara särskilt pigg på en debatt om de här frågorna, eftersom frågan åtminstone tangerar – jag skulle vilja påstå: handlar om – dödshjälp.

Hur det än är med den saken, finns all anledning att nu varna läkarkåren och allmänheten för att dra en felaktig slutsats. Svenska dagbladet tycks inte se den poängen, men den är med i Dagens Nyheters artikel i slutet och den framgår av Socialstyrelsens meddelande på dess hemsida.

Den felaktiga slutsatsen är att det skulle ligga i Socialstyrelsens händer att avgöra vad man får och inte får göra enligt brottsbalken. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet enligt hälso- och sjukvårdslagen, inget mer, inget mindre. Det innebär att Socialstyrelsens besked igår inte binder de allmänna domstolarna, skulle ett ärende om vård i livets slutskede komma upp till bedömning där.

Detta framgår av Socialstyrelsens meddelande i det att Socialstyrelsen säger sig ha undersökt rättsläget. Socialstyrelsen stadgar alltså inte heller enligt sin egen mening reglerna på det här området, utan dess jurister har tittat på de rättsregler som finns och dragit slutsatsen att ett avbrott av en livsuppehållande behandling är acceptabel under vissa omständigheter. Den slutsatsen är förhoppningsvis väl underbyggd, men – igen – den binder inte domstolarna när dessa skall göra sin egen bedömning.

Juridik är nämligen ingen exakt vetenskap. Juridiska regler finns endast i våra huvuden – eller när har någon senast fysiskt kunnat ta tag i ett mordförbud (annat förstås än i den fysiska bärare av tecken vilka förmedlar ett budskap om att mord är förbjudet)? I våra huvuden kan exakt samma information från yttervärlden ta olika skepnad – försök bara att fråga två personer som närvarat vid samma händelse vad som utspelade sig där, och de kommer att ge olika svar. Juridik förmedlas genom språk, i sig självt ett något bristfälligt medel att överföra den tanke vi har i huvudet – det välkända fenomenet att man letar efter ord som på ett korrekt sätt uttrycker det man vill förmedla. Det innebär att olika jurister kan dra olika slutsatser om vad som är tillåtet och vad som inte är det, trots att de har tillgång till exakt samma information. It’s a field where reasonable people tend to disagree.

Eftersom man inte alltid kan leva med rättslig osäkerhet, har vi löst de problem som olika uppfattningar inom juridiken kan ge upphov till genom en auktoritativ instansordning. I slutändan är förvisso det som Högsta domstolen säger inte med automatik ”rätt” i den bemärkelsen att det utgör den bästa tolkningen av vad reglerna innebär, men det är i vart fall slutet i prövningen i ett enskilt mål. Högsta domstolen må med andra ord i ett enskilt fall ha aldrig så fel, det går ändå inte att göra något åt det såvida inte samma domstol medger resning i fallet, vilket ytterst sällan sker. (Och för övrigt är varken Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna eller EG-domstolen någon instans över Högsta domstolen, utan dessa domstolar har bara auktoritet avseende vissa, ganska väl avgränsade, frågor.) Problemet med vår lösning är att det handlar om en efterhandsbedömning: domstolarna avgör i efterhand huruvida något varit brottsligt eller ej, men det går inte att på förhand få ett bindande besked om huruvida det man tänker göra kommer att medföra straff eller ej.

Det innebär att Socialstyrelsens utlåtande igår inte betyder straffrihet för den läkare som handlar efter instruktionerna. Det kan innebära det, men det behöver inte innebära det. Anmäler någon ett förfarande som till synes står i enlighet med Socialstyrelsens råd, kommer denna anmälan att landa på polisens och åklagarens bord. Anser man där att det trots Socialstyrelsens råd finns anledning att tro att ett brott föreligger, kommer en förundersökning att inledas, och då det rör sig om brott mot livet, kommer den ansvariga läkaren med största sannolikhet att häktas åtminstone under en tid. Därefter tar den vanliga valsen med utredning, förundersökning, läckor till media, upprörda advokatröster och långdragna processer vid. Med andra ord är Socialstyrelsens råd ingen som helst garanti för att vi skall slippa uppleva ett andra barnläkarmål.

De enda som kan förändra denna situation är politikerna, nämligen genom att klarlägga förhållandet mellan brottsbalken och hälso- och sjukvårdslagen, och kanske genom att inrätta ett organ som kan ge för domstolarna bindande förhandsbesked i ärenden där fråga är om liv och död inom vården. En sådan åtgärd förutsätter dock att politikerna har mod och kraft att ta sig igenom en debatt om dödshjälp och om domstolarnas förhållande till politiken och att de är så raka i ryggen att de är beredda att tappa väljarröster genom att göra det de tror på i denna fråga. Fram till dess kommer läkarna att leva med den enorma osäkerhet som en efterhandsbedömning av deras handlande inom ramen för ett brottmål innebär.

Alla råd från Socialstyrelsen till trots.

Annonser