Varje tid och varje samhälle har sin goda smak, saker som en grupps mainstream anser bör sig och saker som absolut inte anses vara rätt eller lämpligt att säga, tycka eller mena. Den vanliga sanktionen mot att bryta mot den goda smaken är social: sneda blickar, en fnysning, rynkade pannor, social utfrysning. I vissa lägen och tider går dock samhällen längre än så och börjar använda sitt våldsmonopol och andra gemensamma – allmänna – resurser för att undertrycka det som upplevs som obehagligt, smaklöst eller vidrigt.

Exemplen är så många att ingen uppräkning kan ens bli representativ. Det går från inskränkningar i rätten att trycka eller ta del av vissa former av exempelvis pornografi (howsoever defined), via förbud mot offentliga uppvisningar av sexuella läggningar (i praktiken alltid med HBT-personer som mål för förbudet), förbud mot musik som anses vara anstötlig (och inte bara i Afghanistan: BBC vägrade på 1970-talet att spela gruppen Queens låtar för att dess namn ansågs vara en förolämpning mot monarkin) till att straffa offentliga uttalanden av vissa åsikter såsom socialistiska eller högerextrema åsikter. Den normala motiveringen till förbuden och sanktionerna är att företeelsen eller åsikten på något sätt är farlig: homosexuellas offentliga uttryck för sin sexuella läggning anses fördärva ungdomen, pornografi antas fördärva ungdomen och/eller förtrycka kvinnor, musik anses undergräva allmän moral, politiska åsikter anses hota det för närvarande rådande systemet.

Mot det sistnämnda brukar vi vara känsliga när det förekommer i andra länder. Vi talar om politiska fångar i Kuba, om den inskränka politiska friheten i Ryssland, om politiskt förtryck i Kina. Hemma hos oss tycks vi dock vara mindre känsliga, utan här måste det som vi – eller kanske snarare vårt samhälles mainstream – uppfattar som den goda smaken skyddas. Den yttrandefrihet som vi är så väldigt stolta över är absolut ingen självklarhet här hos oss heller och det gäller att påminna och värna om den, annars kommer också vi att tappa bort den.

Det är därför viktigt att alltid minnas vad det innebär att ha yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att jag utan hot om repressalier får uttrycka åsikter som just inte anses höra den goda smaken till. Det är inte yttrandefrihet att få förkunna islams budskap i Saudi Arabien – det är yttrandefrihet att få vara kristen, jude eller ateist i Saudi Arabien. Det är inte yttrandefrihet att stödja Putin och Medvedjev i Ryssland – det är yttrandefrihet att säga att man anser att någon annan bör styra landet. Det är inte yttrandefrihet att i Kina anse att Tibet är en del av Kina – det är yttrandefrihet att få säga att man tycker att Tibet bör vara självständigt.

Man bör också hålla i minnet att ett åsiktsförtryck kan ta sig olika former. Det behöver inte handla om att spärra in eller döda de som har osmakliga åsikter. Det kan också handla om att undanhålla sådana förmåner som andra får som har smakfulla åsikter. Det är inte yttrandefrihet att få säga att Putin och Medvedjev skall bort om man därigenom riskerar att granskas extra hårt av myndigheterna eller att bli av med sitt sändnings- eller utgivningstillstånd. Det är inte yttrandefrihet att få säga att man tycker att det kinesiska kommunistiska partiets monopol på makten skall bort, om man därigenom riskerar att bli av med sitt jobb som universitetslärare.

Yttrandefrihet, det är att få säga saker som andra tycker är anstötliga, vidriga, fasansfulla och ändå av staten, det allmänna, behandlas som alla andra. Det är det, inget mindre, som yttrandefrihet är.

Därför är den storm som Pressetiska nämndens beslut att bevilja Nationaldemokraternas tidning Nationell idag presstöd har framkallat oroväckande (jag bloggade om detta redan igår). Kulturministern uppges nu vilja se över reglerna, så att bara de med rätt åsikter skall kunna få presstöd. Det anser hon främja demokratin och mångfalden i meningsutbudet. Fokus chefredaktör avgår från Presstödsnämnden i protest mot beslutet. Judiska centralrådet förstår inte hur stöd till Nationell idag kan bidra till mångfald i pressen. Dagens Nyheters Björn Wiman förstår inte heller hur beslutet bidrar till mångfald.

Andra är mera nyanserade och angriper själva systemet med presstöd för att fel åsikter fått pengar för att kunna spridas. Ungdom mot rasism går på den linjen. Folkpartiets Madeleine Sjöstedt vill avskaffa presstödet av denna anledning.

Det finns få röster som värnar yttrandefriheten. Lektor Jan Strid är en av dem: han anser att myndigheter inte skall lägga sig i vilka åsikter som sprids, utan att ett stödsystem måste vara åsiktsneutralt. Han har helt rätt.

Presstödet kan angripas på många sätt, och utifrån många synvinklar. Man kan anse att staten inte bör stödja åsikter över huvud taget, och kanske i synnerhet inte sådana som inte har tillräckligt mycket uppbackning för att kunna finansiera sig själva. Man kan anse att stödet snedvrider konkurrensen på marknaden – även journalister vill ju sälja något, även om de ibland glömmer bort sin kommersiella roll när de talar om sig själva som demokratins riddarvakt. Man kan anse att skattepengar skall gå till mera angelägna saker än pressen, exempelvis till sjukvården eller försvaret eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Man kan anse att den traditionella pressen i Internets tidevarv överlevt sig själv. Man behöver inte tycka om presstödet.

Men att angripa presstödet för att åsiktsriktningar får stöd som inte passar den goda smaken, det är inte yttrandefrihet, det. Yttrandefrihet skyddar dem som inte är rumsrena, de som inte passar makten. Det är väl att påminna om att det är demokrater som (lyckligtvis) har makten i vårt land: att ta bort presstödet för att icke-demokrater då får pengar eller – än värre – att sålla mellan rumsrena och icke-rumsrena åsikter, det är exakt sådant maktmissbruk som en garanterad yttrandefrihet skall motverka.

Den goda smaken är totalitarismens lillasyster. Det är ingen principiell skillnad mellan demokrater som särbehandlar misshagliga totalitära åsikter och totalitarister som särbehandlar misshagliga demokratiska åsikter. Vi gör precis det som vi anklagar Nationaldemokraterna för att vilja göra om vi särbehandlar denna åsiktsriktning. Vi blir totalitära själva. Ta därför för all del bort presstödet – det är mig ganska egalt.

Men gör det av rätt anledning, inte för att bedriva åsiktscensur.

Annonser