Mikael Baaz och Niclas Lantz skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om Afghanistan och den NATO-ledda FN-insatsen där. Författarna är kritiska, och det – om jag förstår saken rätt – på två inbördes relaterade grunder. För det första anser författarna att insatsen i Afghanistan militariserats genom att NATO fått ta över den operativa kontrollen, för det andra anser författarna att FN, och därmed civila insatser, måste ges en större roll i landet.

Jag håller med om att ett försök att enbart med militära medel framtvinga fred i ett land är dömt att misslyckas: för att lyckas krävs så omfattande militära insatser för att kontrollera hela befolkningen att ingen militär makt i världshistorien någonsin haft framgång med ett sådant projekt annat än tillfälligt. Vill man från utsidan framtvinga fred i ett land där krig råder, måste (1) militära och civila insatser följa varandra åt, måste (2) en väsentlig del av landets befolkning vara införstådd både med de militära och de civila insatserna, och måste dessutom (3) antagligen finnas en redan utbredd krigströtthet som får de stridande parterna inse att de har mer att vinna vid förhandlingsbordet än på slagfältet. Enligt min mening brister samtliga tre förutsättningar i Afghanistan. Författarna pekar i sin artikel på den första förutsättningen och anvisar en stärkt roll för FN som lösning. Jag är kluven.

Å ena sidan håller jag med om att det är olyckligt när en mycket specifikt västlig organisation som NATO blir en underleverantör till FN av sådan betydelse att det är oklart huruvida det är FN:s eller NATO:s operation vi talar om. Å andra sidan andas artikeln en viss romantisering av FN som jag inte delar.

FN utgör en del av det folkrättsliga systemet som sjösattes efter 1945 för att garantera fred i världen. Tanken var att FN i motsats till dess föregångare NF (Nationernas förbund) skulle ha tänder och skulle kunna ingripa när ett förhållande mellan stater blir så dåligt att krig hotar. Detta vällovliga syfte har fått åtskilliga personer i Sverige – i de andra länder i vilka jag bott (Tyskland, Brasilien och Storbritannien) är tonen mera cynisk – att tro att FN är något slags världsregering eller av staterna oberoende kraft som gör gott i den internationella politiken.

Faktum är att FN inte blir större än de käbblande nationalstater som ingår i förbundet. De länder som råkade vara stormakter i slutet av 1940-talet har ett veto i säkerhetsrådet och använder detta öppet och ganska skamlöst för att driva sina nationella intressen. Generalförsamlingen har under vissa perioder mest varit en klubb mot allt möjligt och för ganska litet. Tittar man dessutom på vissa av de beslut som generalförsamlingen fattat, kan den mest demokratiskt sinnade personen tappa respekten för världssamfundet. Den numera avskaffade Kommissionen för de mänskliga rättigheterna hade kapats av en mängd länder såsom bland annat Zimbabwe som inte har något som helst intresse av att de såkallade mänskliga rättigheterna genomdrivs. FN är en internationell arena, inte någon internationell regering. FN:s verklighet är mycket annorlunda än den rosaskimrande teori på vilken organisationen vilar.

Enligt min mening ligger FN:s stora betydelse i att det erbjuder ett forum där stater träffas som annars inte skulle ha kontakt med varandra. Israels själva existens accepteras exempelvis inte av 19 av FN:s 192 medlemsstater (se denna intressanta artikel i The Economist avseende vad som utgör en stat), men ändå är Israel medlem i FN sedan 1949. FN erbjuder ett neutralt forum, vilket är nog så betydelsefullt. FN har också haft framgångar på de områden inom folkrätten och den internationella politiken som inte har så mycket med krig och fred att göra, såsom exempelvis humanitära insatser och registrering av sina medlemmars internationella avtal, så att det finns ett centralt register över folkrättsliga traktat.

Afghanistan handlar dock om krig och fred, handlar om inflytande i Centralasien, handlar om kontroll och undertryckande av opiumhandeln och handlar om Västs civiliseringsprojekt (take up the white man’s burden) att sprida sin syn på hur stater och deras rättssystem bör organiseras, förmodligen i den ordningsföljden. När det rör sig om geopolitiskt inflytande i ett område som åtminstone sedan Alexander den stores tid inte verkligen erövrats med militära medel, kan dock inte ett ökat inflytande för FN rädda en ganska hopplös och invecklad militär och politisk situation. Det finns för många aktörer som inte själva har något intresse av Afghanistan men som skulle glädjas åt att se USA och Väst misslyckas, för många aktörer som har egna intressen i området som ibland sammanfaller och ibland står emot USA:s och Västs, för många aktörer som har ett intresse av att alla stater – även djupt osympatiska som talibanernas Afghanistan – lämnas ifred för att ett stort kollektiv som FN skulle kunna lyckas där ett ganska litet och därför mer hanterbart kollektiv som NATO misslyckas.

Jag tvivlar som sagt inte att det behövs fler civila insatser i Afghanistan. Det är inte där mitt problem ligger. Jag tvivlar på att sådana insatser allena kommer att vara tillräckliga för att stabilisera ett land som i huvudsak varit instabil sedan slutet av andra världskriget, och jag tvivlar framför allt på att FN är det organ som kan lösa Afghanistans problem.

FN är en viktig och central folkrättslig skapelse. Det är dock inte ett lämpligt politiskt instrument för att lösa komplexa politiska problem i områden där en uppsjö nationella intressen möts. Därmed inte sagt att NATO är mera lämpligt.

Utan bara att vi bör sluta ge FN mer ansvar än organisationen kan hantera.

Annonser