Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund svarar idag på Svenska dagbladets Brännpunkt på den replik som Jerzy Sarnecki och Björn Fries tidigare lämnat på Hägglunds egen replikmeningsmotståndarnas tidigare artikel om straffet och dess syfte. Jag har tidigare berömt Hägglund för hans förmåga att spika fast debatten på just frågan om världåskådningar, men konstaterar nu att vi är tillbaka till den vanliga kriminalpolitiska pajkastningen där ingen av parterna ens gör sig mödan att försöka förstå vad den andra sidan menar. Kritiken gäller samtliga parter, alltså Hägglund lika väl som Sarnecki och Fries.

Sarnecki och Fries företräder en åsikt som såvitt jag kan förstå är ganska vanlig i kretsar som professionellt sysslar med frågor om brott och straff. Deras utgångspunkt är att straff är ett instrument för att åstadkomma ett syfte, nämligen att minska brottsligheten. Definierar man straffet som ett instrument, innebär detta att man kan utvärdera huruvida medlet åstadkommer målet, och där är svaret ett rungande ”nej” – straff i sig minskar inte brottsligheten, på vilket det finns vetenskapliga bevis. Tvärtom: i synnerhet fängelsestraff kan visas öka brottsligheten.

Däremot påverkar upptäcktsrisken och en förändring av sociokulturella och socioekonomiska faktorer brottsligheten. Det innebär att snabba reaktioner på ett brott är viktigare än själva straffet, och att en låg arbetslöshet och relativt små skillnader i inkomster mellan olika grupper i samhället är viktigare än kriminalpolitiken. Detta är ett tråkigt besked, eftersom det gör en minskning av brottsligheten mycket svårare att åstadkomma än om man skulle kunna förlita sig på straffet allena.

Det är heller inte därmed sagt att kriminalpolitiska överväganden måste vara utslagsgivande i debatten: i den ekonomiska politiken är nämligen exempelvis större inkomstklyftor att välkomna, eftersom de ger incitament för dem som står längre ner i hierarkin att anstränga sig och att förbättra sitt läge, vilket i längden gynnar oss alla. Det här heller inte automatiskt sagt att en minskning av brottsligheten behöver vara kriminalpolitikens syfte, och det är här Hägglund kommer in i bilden.

Hägglund gör sig till företrädare för en kriminalpolitisk linje som han själv uttryckligen betecknar som moralisk. Han tycks säga två saker, nämligen dels att det finns en moralisk dimension i själva straffet, att det är moraliskt rätt att straffa, dels att det sker något slags rening, en katarsis, av både brottsoffret och brottslingen genom straffet. Med denna beskrivning utgör straffet ett syfte, inget medel – straffet har ett värde i sig som är oberoende av de positiva eller negativa effekter som straffet må ge upphov till.

Beskriver man straffet på det sättet, innebär det också att andra överväganden, såsom sociokulturella eller socioekonomiska faktorer, eller för all del en minskning av brottsligheten, inte är intressanta för den kriminalpolitiska debatten: straff är bra i sig, är moraliskt eftersträvansvärt i sig. Det finns alltså inga andra värden som uppenbart talar mot straff eller hårdare straff: straffet är sig självt nog.

Med andra ord talar parterna i denna ilskna diskussion med stor upphetsning förbi varandra. Sarnecki och Fries talar om straffet som medel för att åstadkomma mål och är därför irriterade att det finns folk som inte är villiga att ens snegla på sociologiska faktorer när straff diskuteras. Hägglund talar om straff som ett mål i sig och är därför irriterad på folk som drar in sociologiska rön i en debatt som enligt hans syn på saken inte har med sociologi att göra. I själva verket gäller dock debatten frågan huruvida vi skall se straffet som mål eller som medel.

Det är efter allt som jag skrivit om straffets syfte ingen hemlighet att jag vill se straffet som ett medel, inte som ett mål i sig. Till en viss del är detta ställningstagande säkerligen påverkat av att jag inom juridiken över huvud taget har svårt för moraliska mål i sig, men jag tycker också att mycket av Hägglunds diskussion förblir dunkelt.

Mitt problem med moraliska mål är att vi tenderar till att skilja oss åt så mycket när vi diskuterar moral. Det kan förvisso finnas biologiska grunder för moralen hos flockdjuret människa, men moraliska frågor utmärker sig genom att de sällan uppträder i renform, utan att olika moraliska maximer krockar med varandra, och då blir frågorna så komplexa att simpelt flockliv inte längre räcker. Vi måste träffa svåra avgöranden och vi kommer att träffa dem på olika sätt.

Livet är okränkbart – men en människa måste få bestämma över sin egen kropp (abortfrågan). Yttrandefriheten får inte inskränkas – men man får inte genom att sprida falska rykten förstöra en människas sociala liv (den pressetiska debatten). Moraliska frågor blir svåra när olika moraliska maximer krockar med varandra, och här finns ingen ledning att få annat än ett ”jag tycker”. Jag personligen anser därför att renodlad moral av den typ Hägglund förspråkar som ledstjärna för användning av juridiska instrument som straff riskerar att leda till ett hattande där vi inte får någon linje över huvud taget i kriminalpolitiken. Dessutom blir jag lite skrämd av saker som inte går att tala om på något rationellt sätt över huvud taget (exempelvis hur långt ett fängelsestraff skall vara för att moraliskt ”uppväga” ett brott), men det är kanske min högst personliga brist. Bättre enligt min mening att se straffet som ett instrument.

Jag förstår inte heller – och här visar sig kanske moralens obestämbara karaktär – hur Hägglund menar att straffet utgör ett moraliskt imperativ i sig eller hur brottslingen renas genom straff. Avseende straffets karaktär som moraliskt imperativ har jag ytterst svårt att se något annat än det gammaltestamentariska ”öga för öga, tand för tand” bakom detta imperativ. Straffet utgör alltså tydligen enligt Hägglunds mening en form av hämnd. Jag är personligen inte tilltalad av hämnd som kriminalpolitiskt mål – jag har svårt att se hur den moraliska balansen förbättras genom att ett ont vederfars den som gjort ont -, men är absolut villig att diskutera det – jag har ju faktiskt uppmanat deltagarna i debatten att öppet tala om straffets vedergällningsfunktion. Men då vill jag gärna se att Hägglund kommer ut ur skåpet, slutar beskylla meningsmotståndarna för att inte begripa moral och öppet talar om hämnd och vedergällning. Skall man argumentera moraliskt, bör man göra det öppet och inte så där lagom politiskt korrekt obestämt som Hägglund gör.

Det andra som jag inte förstår är det där med reningen. Det låter som någon form av skärseldstanke: om brottslingen kokar inne på kåken tillräckligt länge, blir hon ren och kan återremitteras till samhället. Med tanke på att tidningar och privatpersoner med jämna mellanrum försöker hänga ut dömda pedofiler eller nazister eller våldtäktsmän på nätet eller i avierna, tror jag inte på den tanken: ingen blir ren i flockens ögon efter att ha avtjänat ett straff. Tanken att man efter avtjänat straff börjar på en ny kula är en nödvändig juridisk fiktion – som dock inte går hela vägen: dömda brottslingar får inte utöva ett stort antal licenspliktiga yrken och tidigare brottslighet verkar försvårade vid påföljdsbestämningen – men inte någon sociologisk verklighet. I den delen tror jag att Hägglund förbiser att alla inte delar hans specifikt kristna moral, och att reningstanken är väldigt kristen.

Jag vill alltså inte sälla mig till Sarnecki och Fries som verkar förbise att det finns folk i vårt samhälle som argumenterar om straff i termer av moral, om straff som ett syfte. Jag vill dock inte heller sälla mig till Hägglund med sina mycket ospecifika och därför rätt platt populistiska uttalanden om straff som reningsbad. Jag ser straff som ett instrument, och kräver att denna hållning respekteras på samma sätt som Hägglund kräver respekt för sin hållning. Sedan blir det svårt att mötas, eftersom de två ståndpunkterna inte kan förenas.

Vi kan i det läget kanske vara överens om att vi är oeniga i en närmast axiomatisk fråga och att vi alltså bör diskutera axiom istället för att anklaga den andra för att vara bakom flötet.

Annonser