I dagens pappersupplaga av Göteborgs Posten (G-P) finns en artikel med rubriken ”Advokat: 15-åring för ung för att betala avgift till Västtrafik”. Den handlar om att en femtonåring flicka har ertappats utan giltig biljett på spårvagn 5 och fått en s k tilläggsavgift ”utfärdad” av en biljettkontrollant. Hennes advokat invänder nu att hon är underårig och inte kan ingå avtal. Västtrafik invänder i sin tur tydligen att minderåriga anses åka med kollektivtrafiken med vårdnadshavares tillstånd och på dennes ansvar och att vårdnadshavaren därmed har betalningsansvaret för eventuell tilläggsavgift. Om det inte var så skulle en minderårig inte kunna använda kollektivtrafiken, anser Västtrafik. Faktiskt skulle den som är under 18 år inte kunna köpa mjölk i livsmedelsaffären. – Den logiska intrigen tätnar. Som en extra krydda avslutas artikeln med att ”Göteborgs spårvägar har kopplat in stadsjuristen i Göteborg för att få svart på vitt om vad som gäller”.

[G-P har nu lagt ut artikeln även i nätupplagan – Tack!]

Därmed har vi två intressanta teman. Att stadsjuristen skulle kunna förklara ”vad som gäller” råder det ingen tvekan om, såvida man med ”vad som gäller” menar att stadsjuristen kan föra en juridiskt gångbar argumentation i frågan. Det är förstås också konsekvent med organisationsstrukturerna för Göteborg att kommunala bolags anställda har synsättet att de kan ”få svar” av sin jurist. Men, man kan fråga sig om den bilden skall förmedlas i termer av att stadsjuristen kan ”svara” svart på vitt vad som gäller. Om inte annat riskerar det att ge en märklig bild av stadsjuristens formella funktioner. Stadsjuristen är ju varken domare eller annan beslutsfattare i denna sak (vilket är självklart för de juridiskt skolade men kanske inte för alla läsare av G-P).

Frågan om ”vad som gäller” blir dessutom en delikat uppgift för stadsjuristen, och för den delen för alla de jurister som eventuellt får ta tag i frågan. Egentligen handlar frågan nämligen snarare om vad som ”skall gälla” eller hur dessa fall skall hanteras. Västtrafik är ju också själva redan inne på den linjen med sin konsekvensargumentation, låt vara en något anmärkningsvärd sådan.

Betalningssystemet för Västtrafik är uppbyggt på så sätt att man kan betala en enskild resa med särskilt magnetkort eller SMS. Om någon påträffas utan giltigt färdbevis förelägger kontrollanten resenären/fuskåkaren att godkänna tilläggsavgiften på 1200 kr, om jag förstått saken rätt.

Hur skall man då hantera de fall där underåriga påträffas utan giltigt färdbevis? Underåriga skall enligt Föräldrabalken skyddas mot att bli bundna av rättshandlingar. Motivet är förstås att de inte anses tillräckligt mogna att delta i marknadens olika system. Att fuskåka eller glömma att betala är, skulle jag säga, handlingar som är typiska för bristande mognad och således just den typ av handlingar som underåriga skall skyddas från att behöva stå konsekvenserna av.

Det är därför mycket intressant att läsa att Västtrafiks tankar, om hur systemet skall ta hand om detta skyddsintresse, är att föräldrarna anses ha godkänt barnens agerande. Har man verkligen inte tänkt längre än så? Är systemet inte mer genomtänkt? – I så fall skulle stadsjuristen kanske ha kopplats in tidigare? (Ursäkta om jag överdriver kritiken, men frågan framstår som relevant utifrån artikeln i G-P.)

Redan frågan om relationen mellan vuxna resenärer och lokaltrafikbolag är speciell. Den dyker upp i skepnaden av ”avtals ingående” i avtalsrättsliga framställningar. Man frågar sig om det handlar om ett konsensualavtal, ett realavtal eller något annat. Är det ett anbud när spårvagnen uppenbarar sig på hållplatsen .. osv? Ibland kan man få ut något av dessa resonemang, men oftast haltar det. Om Avtalslagen varit mer realistisk, eller om en annan särskild lag tagit upp dessa speciella företeelser skulle det varit lättare att hantera problematiken. Men, det är ett annat spår.

För underåriga är problemet att de behöver kunna åka lokaltrafik på egen hand samtidigt som de härigenom kan komma att åta sig mer än de borde. Vilken tankekonstruktion skall användas för att lösa detta problem?

Den av Västtrafik i artikeln förordade konstruktionen att föräldrarna skulle ge sitt förhandssamtycke till att barnen åker kan man nog tänka sig att använda. Men hur blir det i de fall barnen åker mer och längre än vad föräldrarna tänkte sig? Resor med lokaltrafiken kan kosta ganska mycket nuförtiden och i hushåll med ansträngd ekonomi är det relativt sett stora belopp. I så fall är kanske konstruktionen att föräldrarna efterhandsgodkänner resorna att föredra?

När det gäller fuskåkande eller glömska, förefaller förhandssamtycke som en ganska långsökt tanke. Är det något föräldrarna inte samtyckt till är det väl just att barnen inte skall fuskåka, eller glömma. Det faktum att barnet eventuellt godkänner ett föreläggande skall knappast ha någon betydelse med tanke på de skyddsintresse som ligger bakom Föräldrabalken. Eller för den delen Avtalslagens 3 kapitel. Ett barn utan färdbevis som blir utsatt för en kontrollant är typiskt sett i ett tämligen utsatt läge. Även här synes krav på efterhandsgodkännande av föräldrarna vara rimligt.

Så hur skall man lösa problemet? Konsekvensen att underåriga får fuskåka utan sanktion synes ju inte heller rimlig. Hjälper det med uttryckliga förhandsgodkännanden från föräldrarna där de tar på sig ansvaret för en lista av olika situationer som kan uppstå? Hur skall ett sådant system administreras? Eller kan betalningssystemet anpassas till underåriga?

Ja, efter den här kritiska bredsidan borde jag förstås ge ett konstruktivt förslag som löser dilemmat, men jag behöver hjälp av Juridikbloggens läsare, både med förslag, fakta och kritiska synpunkter.

I tankarna kring hur en lösning skall konstrueras bör beaktas att det som går att lösa med betalningssystemet också bör lösas med betalningssystemet. I det aktuella fallet hade flickan skickat ett SMS för att få en SMS-biljett i retur, men hon hade inte fått svar från Västtrafiks dator när hon klev på spårvagnen. Ett system med sådana villkor är inte ett system som förebygger problem, tvärt om. För de allra flesta som i någon omfattning har åkt Spårvagn i Göteborg är det tydligt hur orealistiskt det är att använda den regleringen.

Annonser