Riksdagens folkmordsdeklaration avseende mordet på armenierna i Turkiet har givit upphov till mycket diskussion. Vad kan det få för effekter? Hjälper det eller stjälper det armeniernas sak? Vilka andra folkmord borde komma härnäst? Politiseras härmed historien?
Som Jakob Heidbrink varit inne på sker sådana här händelser i ett samspel mellan det politiska och det juridiska. Men det finns en aspekt av det som inte diskuterats så mycket tidigare. Nämligen den konstitutionella frågan.
I den svenska traditionen finns det ett djupt ointresse för maktdelningstanken. Den offentliga maktens olika sfärer glider obekymrat in i varandra med undantag för några tydligt utpekade no-nos: Ministerstyre och renodlade befallningar till domstolar faller först i tanken. Men i regeringsformen finns det trots allt, för de få som bryr sig, förhållandevis tydligt utpekade ansvarsområden.Så här står det i första kapitlet.
1 kap 4 §: Riksdagen är folkets främsta företrädare.
Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning. Lag (1976:871). […]
1 kap. 6 § Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen. Lag (1976:871)
*
Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är nämligen lagstiftare och den offentliga makten utövas under lagarna. Det framgår av regeringsformens första regel. Den som kontrollerar lagen är alltså den viktigaste maktfaktorn i det svenska statsskicket. I realiteten så kontrollerar ju ofta regeringen riksdagen, på så sätt att regeringens förslag till lag dominerar lagstiftningsprocessen fullständigt. Men teoretiskt ligger makten över lagstiftningen i riksdagen. Utrikespolitiken, däremot, är framför allt regeringens uppgift, men regeringen måste söka riksdagens stöd när det gäller internationalla konventioner etc.
Riksdagens primära maktutövning måste vara just denna, att lagstifta. Vi kan inte ha ett parlament som lägger sig i den löpande förvaltningen, lika litet som vi kan låta domstolarna göra det. Det är regeringens uppgift.
Oavsett vilka goda intentioner riksdagen har, eller vilka goda effekter en deklaration som den avseende Turkiet skulle kunna få, så framstår det för mig som märkligt att lagstiftaren ägnar sig åt deklarationer av det här slaget.Vad blir nästa? Skall lagstiftaren beta av Samantha Powers bok kapitel för kapitel? Vill vi det?
Det tycks mig ligga långt från lagstiftarens roll.
Juridikbloggen 
8 kommentarer
Comments feed for this article
april 7, 2010 den 12:15 e m
Ung Åklagare
M. Schultz o J. Heidbrink
En betydligt intressantare fråga än riksdagens beslut i sig självt är enligt min mening det faktum att såväl statsminister som utrikesminister offentligt uttalat att de inte har för avsikt att lyda riksdagens beslut.
Är detta någon form av ordervägran? Regeringen lyder ju under riksdagen. Hur ska man hantera ministrars illojalitet med fattade riksdagsbeslut? KU?
april 7, 2010 den 12:43 e m
Mårten Schultz
Men det är ju inget beslut? Det är en ”förklaring”.
april 7, 2010 den 2:55 e m
profanum_vulgus
Ung Åklagare:
Lite som Mårten säger, om riksdagen säger ”Vi har röstat och riksdagens uppfattning är att handling X ska kallas Y” Och regeringen säger ”Att riksdagens anser att handling X ska kallas Y påverkar inte vår utrikespolitik” så är det ju ingen vägran att följa något.
april 8, 2010 den 10:52 f m
alvor
Tja, maktdelningsfrågan är en sak – och vad gäller utrikespolitiken har regeringen dessutom större handlingsfrihet än vanliga ”förvaltnings”-ärenden – men riksdagen är också ett granskningsorgan. Merparten av alliansspartierna hade tydliga beslut före valet att Sverige borde uttala ett erkännande av folkmordet.
Även den tydligt utpekade kandidaten att bilda regering och sedermera statsministern, gjorde sådana utfästelser under valrörelsen.
Riksdagens beslut är inte mer bindande än riksdagsuttalanden i andra frågor. Det är (helt konstitutionsenligt) en begäran att regeringen ska vidta åtgärden att erkänna folkmordet. (Men det har ju med viss rätt uppfattats som ett de facto erkännande.)
Rimligen måste man kunna se riksdagens handlande mer som en granskningsåtgärd. Visserligen inte tillkommen som ett ärende i konstitutionsutskottet, utan som en sakfråga i utrikespolitiken, men med beslutets formulering har riksdagen verkligen inte tagit över utrikespolitiken mer än vilket annat riksdagsbeslut som helst.
Finns det verkligen anledning att klandra riksdagen ur konstitutionellt hänseende för att den fattar beslut att kräva att regeringen ska göra vad den innan valet lovade att den skulle göra..?
april 8, 2010 den 11:10 f m
Ung Åklagare
Någon kanske kan slänga upp en länk till den aktuella ”riksdagsåtgärden” om vi kallar den så tills vidare.
Men om riksdagen röstar så ”beslutar” de ju att förklara att det som hände utgjorde ett folkmord. Så någon form av beslut har ju fattats.
Oavsett de använda formuleringarna så har ju Turkiet bibringats uppfattningen att regeringen bara struntar i beslutet och att det inte har någon betydelse. Sedan kan man vrida och vränga på det, men någon form av illojalitet är det enligt min mening. Jag har svårt att se den statliga tjänsteman som direkt efter praxis/lagändring går ut och offentligt uttalar att man inte har för avsikt att följa lagstiftarens vilja.
Jag hade tyckt att ett uttalande i stil med. ”Nu har riksdagen tagit detta beslut som vi lojalt kommer att följa. Någon praktisk betydelse vad gäller Sveriges förhållande till Turkiet förväntas det inte få från svensk sida.”
Skillnaden kan tyckas hårfin. Men det är enligt min mening skillnaden ett korrekt beteende och en arrogans, maktfullkomlighet och brist på förståelse inför svensk maktfördelning.
april 8, 2010 den 1:38 e m
alvor
@Ung Åklagare; Eftersom jag skrivit om detta tidigare (http://alvor.wordpress.com/2010/03/11/uu9-och-parlamentarismen/) kan jag mycket väl länka till beslutsunderlagen och andra relevanta dokument. (Givet att inte kommentarer med länkar fastnar i spamfiltret…)
Beslutet gällde en punkt i utrikesutskottets betänkande 2009/10:UU9 som återfinns här:
http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=3120&doktyp=betankande&bet=2009/10:UU9
Närmare bestämt röstades det om punkt 8, reservation nr 5 ”Folkmord – kristna i det osmanska riket 1915”.
Där framgår att reservanternas förslag till beslut löd som följer:
”Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2008/09:U332 yrkandena 1–3 och avslår motionerna 2008/09:U280 yrkande 1, 2009/10:U201 yrkandena 1 och 2, 2009/10:U238 och 2009/10:U331 yrkande 7.”
Det är alltså ett vanligt tillkännagivande, inte något ”skarpt” beslut i stil med ”riksdagen beslutar att…”, vilket är konstitutionellt möjligt – men ytterst ovanligt. (Det gängse är att även när en riksdagsmajoritet går emot regeringens åsikt respekterar man regeringens initiativrätt.)
Riksdagen har för övrigt behandlat frågan långt tidigare, och vid ett tidigare tillfälle anslöt sig utskottsmajoriteten till uppfattningen att det rör sig om ett folkmord – i tron att detta hade stöd av FN. Men efter att ha blivit uppmärksammade på att det varken var generalförsamlingen eller säkerhetsrådet som stod bakom den åsikten, utan MR-kommittén, ÅTERKALLADE man sitt ställningstagande vid nästa riksdagsbehandling!
(Det torde i sig vara en unik åtgärd.)
april 8, 2010 den 2:29 e m
profanum_vulgus
Ung åklagare:
Hur ung åklagare är du egentligen? Har du aldrig träffat en domare som skiter högaktningsfullt i praxis så kan du inte varit med så länge.
Är riksdagen missnöjd med regeringen så får de ta upp frågan om misstroendeförklaring. Är de inte missnöjda så låter de bli.
april 13, 2010 den 8:44 f m
Ung Åklagare
Profanum Vulgus. Du läser mitt inlägg slarvigt. Du glömmer kvalifikationerna ”direkt efter praxisändring” och ”offentligt uttalat”. Så läs om läs rätt
För övrigt har du framstått som så intellektuellt ohederlig och mindre vetande i Bjästadiskussionen att jag verkligen måste ifrågasätta om du är har någon juridisk utbildning över huvud taget.
Alvor. Tack för klargörandet. Du verkar ha lite koll iallafall. Men en fråga. Jag kan förstå om man respekterar ”regeringens initiativrätt” och säger att regeringen inte kan förväntas agera mot sin övertygelse. Men här är ju inte fråga om att regeringen förhållit sig passiv. Regeringen har ju utnyttjat
sin initiativrätt och uttalat sig direkt i strid med lagstiftarens uppfattning.