Apropå riksdagens resolution nyligen att ett folkmord ägt rum 1915 i Osmaska riket, skriver Ingmar Karlsson i en mycket tänkvärd Understreckare i Svenska dagbladet om de pontiska grekernas öde och om att dessa aldrig utsattes för något folkmord. Hans slutsats tycks vara tvåfald, nämligen dels att det är olämpligt när politiker i riksdagen börjar skriva historia, dels att vår uppmärksamhet på vilka folkmord som äger och ägt rum är högst selektiv.

Jag vill nogsamt påpeka att jag självfallet också anser att det begicks ett folkmord på armenierna (åtminstone). Jag är alltså ingen Turkietkramare i detta avseende, och jag har inget emot att ett folkmord kallas för ett sådant. Jag undrar icke desto mindre.

På något sätt är vi mest bekymrade över folkmord som förövats på något så när vita, helst kristna, européer. Judarnas shoa, mordet på armenierna, det är centralt. Att nazisterna passade på att försöka utrota romerna också, nämns mest i förbigående. De europeiska folkmorden under kolonialtiden är sällan värda något närmare intresse. Att araber, kineser, japaner, afrikanska stammar gjort sig skyldiga till folkmord är närmast helt ointressant.

Detta skall inte vara någon uppmaning att inte bry sig om folkmord. Det ska man – men medan de pågår. De allierades och Sveriges inaktivitet under 30- och 40-talen när nazisterna och stalinisterna höll på att utrota hela befolkningar i vårt närområde, det är värre än Turkiets oförmåga att erkänna ett snart 100 år gammalt folkmord. Vår inaktivitet i Rwanda under 1990-talet, det är en skam. Ursäkter eller bekännanden i efterhand båtnar föga för offren.

Det där med ursäkter är nämligen också en sådan sak. Vad i hela friden skall de vara bra för? Påven ber om ursäkt för att katolska präster, tydligen med kyrkans goda minne, förgripit sig på småpojkar och -flickor. Vad bra, det räddar liv! Tyskland ber om ursäkt för de nazistiska brotten. Lysande, då får vi tillbaka en levande judisk kultur i Europa! Det är i stor utsträckning patetiskt.

För visst är det bra om brottslingen kommit till insikt och signalerar att hon vet att hon gjort fel. Men att efter flera decennier eller kanske till och med århundraden be om ursäkt för något som ingen levande människa upplevt, är skenheligt. Det är som om italienarna i Latium skulle be om ursäkt för att ha utrotad Kimbrerna eller mongolerna skulle be om ursäkt för att ha utrotat hela stadsbefolkningar.

Det här området är ett område där juridiska förpliktelser och allmänt moraliserande på ett mycket olyckligt sätt börjat blandas med varandra. Moraliserande tjänar inget eller lite till, i synnerhet inte när det är så selektivt som vårt moraliserande är.

Alltså förespråkar jag en mera handfast juridisk lösning. (Åter-)Inför en preskriptionsfrist för den här typen av brott och låt den vara, säg, 50 år så att vi kan vara hyggligt säkra på att förövarna kan lagföras under sin livstid eller är så gaggiga när vi får tag på dem att det inte längre lönar sig att lagföra dem. Därefter bör det vara slut, både på de juridiska processerna och på det evinnerliga navelskåderiet som de här ständiga ursäkterna till stor del är.

Det är nämligen mycket viktigare att ingripa när ett mord pågår och när det innebär risker att stå på ”rätt” sida (vad det nu är – hade nazisterna vunnit kriget i Europa, hade jag aldrig skrivit det här). Ursäkterna i efterhand är en billig och inadekvat ersättning för handlingskraft när det gäller.

Advertisements