I onsdags förra veckan avgjorde Englands Supreme Court (som ersatt det tidigare House of Lords) ett intressant mål om avtalsslut. Domen finns här – den är relativt tunn för att vara engelsk, bara 38 sidor.

Bakgrunden till domen är inte särskilt uppseendeväckande: liknande händelseförlopp förekommer hela tiden. A och B förhandlar om ett större avtal (i det här fallet i storleksordningen 15 till 20 miljoner kronor) och kommer så småningom överens om de flesta frågor som de betraktar som viktiga. Alla förhandlingar förs dock under ett villkor om att inget avtal skall anses ha kommit till stånd förrän båda parterna till den respektive andra parten lämnat ett behörigen undertecknat exemplar av det slutförhandlade avtalet. Med andra ord kan tekniskt sett inget avtal komma till stånd förrän detta villkor är uppfyllt. (Sedan finns, såvitt jag förstår, den logiska kullerbyttan i hela saken att skriftlighetsvillkoret i sig självt finns med i de villkor som håller på att förhandlas fram: avtalet stadgar alltså att det inte blir giltigt förrän skriftliga avtalsexemplar har utbytts, men detta villkor blir inte giltigt förrän avtalet blir giltigt, vilket i sig alltså förutsätter skriftlighet – eller kanske inte. Men det lämnar jag till någon annan gång.)

Hur som helst är parterna tillräckligt överens, och beställaren tillräckligt jäktad, för att de skall påbörja arbetet på det gemensamma projektet innan den formaliteten som stadgas i avtalet – undertecknade exemplar skall utbytas – har uppfyllts. Självfallet byter parterna aldrig undertecknade exemplar med varandra, trots att arbetet i stort sett verkar vara färdigt (annars skulle det här knappast ha blivit ett rättsfall). Hur är det nu, vad gäller? Parterna har redan fullgjort en stor del av sina prestationer, de har kommit överens om de flesta villkor som de behöver komma överens om, men de har inte fullgjort vad som krävs för att ett avtal skall föreligga – har vi att göra med ett avtal eller ej?

I svensk rätt har jag många gånger en känsla av att analysen är rätt grund (i vart fall i min del av branschen, nämligen den akademiska): man tycker helt enkelt att den som fullgör visar att hon är bunden av ett avtal. Det anses inte finnas någon anledning till att inget avtal skulle finnas när prestationerna väl börjat bytas med varandra. Brister det i överenskommelse avseende vissa villkor, kan ju domstolen fylla i med villkor som verkar vara förnuftiga i sammanhanget.

Jag tycker att detta är grunt, eftersom det förbiser att en domare inte har parternas insyn i deras förhållande, och eftersom jag tycker att i vart fall i den kommersiella sfären domstolarna i möjligaste mån skall undgå att skriva avtalet åt parterna. Det som jag uppfattar vara den svenska analysen är dessutom enligt min mening grund eftersom den förbiser möjligheten att i frånvaro av avtalet lösa problemen via ett resonemang om obehörig vinst, alltså utomobligatoriskt (alltså enligt den uppsättning regler som gäller när inget avtal är för handen).

Supreme Court har enligt min mening ett något mera djuplodande resonemang, även fast jag i just det här fallet inte är helt säker på att jag håller med domstolen. Supreme Court säger att ett avtal (eller kanske snarare en avtalssituation) måste tolkas, inte enligt parternas subjektiva vilja, utan enligt de tecken som framkommer för en oberoende tredje man. (Tekniskt uttryckt vilar engelsk kontraktsrätt tungt på förklaringsteorin, även fast det hela tiden talas om ”the intention of the parties” – frasen måste kompletteras med lärobokskvalifikationen ”as objectively assessed”.) Det finns med denna utgångspunkt sedan två med varandra besläktade villkor för att ett avtal skall komma till stånd:

a) att alla villkor som rättsordningen kräver för ett avtal är uppfyllda och

b) att alla förutsättningar som parterna själva indikerat som fundamentala har överenskommits.

Jag skippar uppsättningen a), eftersom jag inte vill skriva någon lärobok i engelsk avtalsrätt. Vad gäller fråga b) tycker jag dock att domstolen är mycket sympatiskt öppen och vag och ändå respektfull gentemot parterna. Man säger att denna fråga måste besvaras på nytt i varje givet sammanhang. I detta sammanhang är det faktum att prestationerna har börjat utbytas bara ett element av många, även om det är ett tungt vägande element. Med andra ord kan parterna, även om de varit så oförsiktiga att de börjat byta prestationer med varandra, ändå anses stå utan avtal, varvid utomobligatoriska ersättningsregler kommer in i spelet.

Samtidigt säger dock domstolen också att det alltså inte är något villkor att parterna skall ha kommit överens om precis allt, utan att det är endast de centrala frågorna som måste ha överenskommits för att ett bindande avtal skall kunna komma till stånd. Exakt hur mycket som redan kommits överens om och hur frågor där det inte finns något avtal skall lösas, är sedan beroende av den individuella situationen igen. Detta leder (som i just det här fallet) till att domstolen mycket närgånget prövar vad parterna gjort och sagt och drar slutsatser av det. Detta leder förstås till en lång dom, men den är i gengäld klarare än de ofta korta svenska domar som fyller ut avtalet med regler som domaren tycker är förnuftiga.

I det här fallet fanns som sagt en klausul om att avtalsexemplar skulle utbytas. Denna klausul ledde i Court of Appeal (i instansordningen motsvarande våra hovrätter) till att avtalet underkändes. I Supreme Court fann domstolen att parterna gemensamt eftergivit detta villkor, med påföljd att ett avtal uppkommit.

Det är på denna punkt där jag har ett problem med domen, eftersom jag inte följer domstolens slutsatser helt och hållet. Jag är dock klar över vilka olika fakta i målet jag och domstolens ledamöter värderar olika, och domen är alltså föredömligt klar.

Trots att jag alltså inte håller med om domslutet, tycker jag att detta är en sympatisk dom. Jag gör det av följande skäl.

1) Reglerna andas en djup respekt för parternas suveränitet utan att hemfalla åt subjektivism. Denna respekt tycker jag saknas emellanåt i den alltmer domarcentrerade svenska avtalsläran.

2) Reglerna är beredda att acceptera att folk handlar först och tänker sedan och att juridiken kan vara hård mot sådan obetänklighet; å andra sidan erbjuder systemet skadebegränsande regler för just det fallet. I svensk rätt finns enligt min mening vissa tendenser till att anse att endast domstolen tänker, och att emellanåt ignorera parternas horisont. Det finns en tendens att skydda även kommersiella parter från sin egen brist på försiktighet.

3) Domen är synnerligen klar. Den är lång, förvisso, men jag tror mig ha förstått hur talan fördes, och jag har en känsla av att verkligen alla viktiga argument tagits upp och antingen inkorporerats i domstolens dom eller bemötts. I svensk rätt går emellanåt det korta och koncisa över det klara, vilket jag tycker är beklagligt (och om vilket jag bloggat här).

Det kanske är en politisk läggningsfråga, men jag tilltalas som sagt av denna doms stil och av de regler som domen vilar på. Jag anser att vi har en del att lära av det engelska sättet att hantera åtminstone kommersiella avtal.

Annonser