Apoteksmonopolet avvecklas, och därmed försvinner det centrala lagerregistret som tidigare möjliggjorde för monopolsapoteket att tala om för en kund var hennes läkemedel närmast fanns att få, skriver Svenska dagbladet. Naturligtvis kommer nu kritiken av ”vad var det jag sa”-slaget: privatiseringar kan ju aldrig vara bra, det vet man ju.

Jag är själv inte odelat positiv till privatiseringen, men tycker dels att den har det principiella för sig att vara en frihetsreform, dels att det är positivt att mitt lokala apotek numera har öppet till kl. 21 på kvällen och i princip hela dagen på söndagen. Någon prisökning har jag heller inte märkt av. Men kritiken nu idag tycks gå ut på något annat, nämligen dels att det är obekvämt att behöva springa över halva staden för att få tag i sin medicin på i värsta fall olika apotek, dels att det kan ta en stund till dess man får just det läkemedel man behöver – faktiskt så länge som 24 timmar.  Enligt Pensionärernas riksorganisation, PRO, kan det handla om liv och död att inte behöva vänta ett helt dygn på livsviktiga mediciner.

Med all respekt för kritikerna: que? Den som behöver medicin för att överleva kan väl avkrävas att vara ute något litet tidigare än 23 timmar före det att den överlevnadsviktiga medicinen tar slut? Jag har svårt att ta argumentet på allvar och undrar vilka andra bevekelsegrunder som finns bakom uttalandet. Jag kan inte acceptera att det här skulle handla om liv och död, och av den som väntar ända in i det sista med att ta ut livsviktig medicin tycker jag vi kan kräva att leta lite efter sin medicin på olika apotek.

Återstår det där med att det är obekvämt att springa runt, varvid alltså nu måste förutsättas att det inte rör sig om livsviktig medicin (eftersom det argumentet ju avhandlades ovan). Här är jag inte riktigt säker på att försämringen är så där enormt stor: istället för att springa runt på två ställen (för att scenariot ju förutsätter att det apotek som kunden först gått till inte har medicinen i fråga), måste man kanske springa runt på tre ställen. Med förlov: big deal!

Men ok, det är utan tvivel en försämring. Då finns två saker att säga.

För det första har jag aldrig hört någon som vill förstatliga Coop och ICA för att det är obekvämt att behöva jaga lammstek på flera olika butiker (en klassiker för mig som gärna äter lamm). Eftersom scenariot här förutsätter att det rör sig om icke-livsviktiga mediciner – som man ju faktiskt kan kräva att folk beställer 25 timmar i förväg – är jämförelsen hållbar: skall jag ha den middag jag föresatt mig, måste jag kanske åka runt bland olika butiker. Skall jag absolut komma tillrätta med min icke-akuta astma (och ”min” betyder här: ”Jakob Heidbrinks” – jag tillhör själv de ”drabbade”), måste jag kanske åka runt bland olika apotek. Jag kommer inte att dö av det.

För det andra har jag lite svårt att tycka att det här skulle vara ett argument mot avregleringen: det här går nämligen att komma tillrätta med. Man kanske kan av konkurrensskäl inte tvinga apoteken att ha samkörda system för hela sitt lager, men åtminstone för livsviktig medicin ser jag inte hindret mot att tvinga apoteken till ett gemensamt system på samma sätt som tågbolagen tvingas till att ha gemensamma biljettsystem. Det här är en fråga om reglering, inte om att något monopol behövs för att det skall fungera.

Frågan är förstås huruvida någon reglering behövs. Jag misstänker starkt att kritiken i princip vilar på xenofobi: man känner inte till det främmande systemet, alltså är man kritisk och avståndstagande. Det är en normal mänsklig impuls att vara rädd för det nya, men det blir inte mera sympatiskt för det.

Frånvaron av ett gemensamt register är en försämring för kunden. Denna är dock vid närmare analys marginell. De marginella förbättringar som liberaliseringen medfört i kundbekvämlighet torde väga upp den marginella försämringar som det här handlar om.

Såvida man inte tycker att vårdverksamhet axiomatiskt skall vara statlig, förstås. Men argumenten för ett sådant axiom har jag aldrig kunnat begripa.

Annonser