”Dagens ledarbesvikelse. Vad sägs om att ha en stående vinjett för detta? Den kan vi dra fram när en tidning misslyckats med att ge en något så när rimlig bild av rättens processer.
Som det ser ut nu kommer DN prenumerera på rubriken. Läs DN:s fantastiska perspektiv på svensk bevisrätt i dagens tidning. Där det på allvar framförs att samma beviskrav skall gälla för tvistemål mot staten och statens utkrävande av straffansvar. Men tvärtom. Eller hur är det nu tidningen menar egentligen?
I vilket fall. Jag har nu läst styckmordsdomen (och kommenterade den i TV 4 Morgon i morse – ej på webben än) och kan konstatera att den i stort ger ett gediget och genomarbetat intryck. Men när det kommer till själva kärnan – varför inte skadestånd trots 27 stycken konstaterade fel – så är domen både summarisk, kryptisk och tveksam. Kraven på ersättning föll alltså på bristande orsakssamband.
Men tingsrättens syn på vad sambandskravet innebär är oanalyserad och dessutom inte tydliggjord. Och det beviskrav som tingsrätten tycks ställa upp – även det förblir emellertid otydligt – verkar stå i strid med de bevislättnader som den skadelidande åtnjuter enligt gällande rätt. Men som sagt: Det är oklart, eftersom domen härvid är väldigt knapphändig. Det är förvånande att tingsrätten när den lagt ner så mycket möda på att redogöra för bevisningen lägger ned så litet på den rättsliga bedömningen.
Litet mer juridisk analys, litet med pedagogik, kan man förvänta sig i ett mål som detta. Men än är väl inte sista ordet sagt.
7 kommentarer
Comments feed for this article
februari 19, 2010 den 10:46 e m
Jerker
För mig ser det ut som ännu ett fall av jurister som håller jurister om ryggen.
”Ska skadestånd utdömas för något vi jurister gjort? Näh, det blir jobbigt.”
februari 20, 2010 den 9:18 f m
Goodwin Strawman
Det borde krävas en inte oansenlig mängd intellektuell korruption för att komma fram till att det är staten som begått fel gentemot allmänläkaren och obducenten.
Det är ju staten som utan tillförlitlig bevisning har fastställt att de har begått brott mot griftefriden genom styckning och det efter att preskriptionstiden för det brottet hade inträtt.
Och detta ledde till att de miste sina legitimationer och berövades möjligheten att kunna utöva sina yrken.
Adekvat kausalitet torde inte bara vara styrkt utan också ställt utom rimligt tvivel vilket inte ens borde vara ett krav i ett civilrättsligt mål.
februari 20, 2010 den 9:20 f m
Goodwin Strawman
”… att det [inte] är staten…” menar jag förstås i mitt första stycke ovan.
februari 20, 2010 den 9:36 f m
Goodwin Strawman
Hur många fel är tillräckliga för att fastställa ett orsakssamband mellan statens handling och ensilds skada?
Hur många fel är nödvändiga?
139 av 139?
27 av 27?
1 av 1?
Om kärandeombuden bara lyft fram de 27 felen och fått rätt på vart och ett, skulle de ha fått ett ratio på 100 procent.
Nu spelar förstås kvaliteten på felen större roll än kvantiteten fel.
En mammas ”välvilliga” uttolkningar av ett stjärnvittnes jollringar (bebis på 17 månader) som central bevisning – trovärdigt och tillförlitligt?
Är det inte tjänstefel att tro på sådant?
februari 22, 2010 den 9:05 f m
profanum_vulgus
Den här domen skadar verkligen förtroendet för rättsväsendet. Inte för att så värst många är insatta i fallet eller har läst domen. Men det uppfattas som att utgången är ett försök att rentvå de inblandade domarna.
februari 22, 2010 den 9:10 f m
Mårten Schultz
Jag har en litet längre krönika/analys av domen i Dagens Juridik imorgon. Där utvecklar jag några rent rättsliga argument för varför domen är tveksam (till skillnad från argumenten att domen leder till den ena eller andra effekten).
februari 22, 2010 den 8:20 e m
Goodwin Strawman
Mårten, det ska bli utomordentligt intressant hur du kommer fram till att domen är ”tveksam”. Sällan har det väl stått så klart att staten har begått justitiemord mot enskilda. Att inte se detta vore som att inte se skogen för alla träden.