Svenska dagbladets nya serie om fruimport (första avsnittet finns här, det andra här; en debattartikel i ämnet finns här) är obehaglig. I och för sig har vi alla anat att denna typ av slavimport förekommer i Sverige, eftersom historierna tidigare dykt upp i tidningarna, men det är lätt att blunda och att rycka på axlarna. En längre serie som belyser problemet från flera sidor förändrar detta. Storleken av medlidande utgörs av eländets storlek delad med produkten av det mentala och det geografiska avståndet, sade en geografilärare till mig en gång: genom sin serie har Svenska dagbladet minskat det mentala avståndet en aning och förhöjt medlidandet.

Det finns också tre korta berättelser från kvinnor som varit slavar åt svenska män (här, här och här). I och för sig bör berättelserna tas med en nypa salt, eftersom det ligger i kvinnornas intresse att överdriva det de utsatts för, men jag tvivlar inte en sekund på att berättelserna i princip är helt sanna. Detta får juristen i mig att reagera på en specifik uppgift i berättelserna, nämligen att en av slavimportörerna skulle ha tagit upp lån i kvinnans namn. Jag undrar hur det gick till.

I grunden är det juridiskt korrekt att mannen inte behöver betala kvinnans skulder. I Sverige är gifta par ingen juridisk enhet (och har inte varit det på 90 år), och var och en av äkta makar svarar för sina skulder och äger sina egna tillgångar. Så långt, så riktigt.

Men hur i hela friden kan skulderna ha kommit till? Kvinnorna uppger att de i princip inte kan svenska, och som sagt finns ingen större anledning att betvivla denna uppgift. Hur kan ett kreditinstitut låna ut pengar till någon som knappt förstår det papper hon skriver under? Den som inte förstår vad hon förklarar kan normalt inte anses ha den rättshandlingsvilja bakom sin förklaring som medför avtalsverkningar, och avtalet skulle i så fall vara ogiltigt. Detta gäller i synnerhet eftersom man i många fall torde kunna anta att banktjänstemannen förstod eller borde ha förstått att ”kunden” i princip inte kan svenska. I så fall torde avtalet knappast kunna göras gällande.

För att rädda sina pengar kan banken vilja hävda att tjänstemannen i fråga litat på maken som uppgivit att han förklarat allt i noga ordning för sin hustru. Det är förvisso en bekväm ursäkt, men jag undrar om det kan vara så enkelt för bankerna. Enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter skall kreditinstitutet säkerställa att konsumenten förstår innebörden i sina åtaganden. Räcker det då med att maken förklarar för tjänstemannen att hustrun nog förstår vad hon håller på med? Jag tvivlar på det. I de fall då banken haft direkt kontakt med kvinnan misstänker jag alltså att skulderna inte kan göras gällande.

Om dock maken förevisat en fullmakt från kvinnan, blir läget ett annat och mycket värre för kvinnan. Man torde i så fall kunna utgå ifrån att fullmakten skrevs under i hemmet och under hot. Banktjänstemannen skulle då inte ha någon anledning i sig att betvivla fullmakten, och banken skulle inte ha något ansvar.

Frågan är om fullmakten kan anses vara giltig. Svarar man nej, medför detta att också själva skulden kan vara ogiltig. Om fullmakten skrevs under i en hotfull situation, skulle 29 § avtalslagen kunna vara tillämplig: i det fallet måste dock kvinnan reklamera hos, det vill säga underrätta, banken om att hon utsatts för hot så snart hotsituationen är avvärjd, det vill säga i praktiken så snart hon tagit sig ur slavimportörens våld. Jag tror knappast att kvinnorna gjort det – vem tänker på sådant när man just lyckats ta sig till ett skyddat boende? – och kraven på att reklamationen skall ske omgående är höga. Paragrafen kan alltså med stor sannolikhet inte tillämpas. Andra traditionella ogiltighetsanledningar som stadgas i avtalslagen är enligt min mening inte nödvändigtvis direkt tillämpliga gentemot banken.

Alltså ytterligare ett steg tillbaka, åter till språket. Ett grundkrav för ett giltigt avtal – och ett sådant är en fullmakt – är som sagt att båda parterna förstått innebörden av det de lovat i avtalet. (Här finns vissa undantag för godtroende tredje part, men de är knappast tillämpliga i förhållande till slavimportören.) Här behöver dock maken inte ha ljugit: sade han att han skulle med fullmakten i handen ta hand om kvinnans ekonomiska angelägenheter, stämmer ju detta. Då visste kvinnan vad hon gjorde när hon skrev under, fullmakten är giltig och skulderna är giltiga.

En annan utväg är att vända sig mot slavimportören själv. En fullmakt utgör ett uppdragsavtal, och en uppdragstagare måste handla till sin huvudmans bästa. Detta har mannen utan tvekan inte gjort. Det innebär att han är ansvarig för den ekonomiska skada som han åsamkat sin hustru. Det låter ju fint, men problemet är att kvinnan då fortfarande är ansvarig i förhållande till banken. Banken har inget med problemet mellan slavimportör och slav att göra. Med andra ord är det fortfarande kvinnan som kommer att krävas på pengarna och hon kan sedan kräva sina pengar tillbaka av sin plågoande. Det hjälper henne knappast.

Slutligen kan man jämka oskäliga avtal genom att tillämpa 36 § avtalslagen. Problemet här är frågan hur man skall jämka. Eftersom banken enligt det scenario som jag nu diskuterar inte behövt misstänka något, är det knappast rimligt att låta banken och dess ägare bära förlusten genom att helt enkelt skriva bort skulden: det skulle ju dessutom slavimportören vinna på. Det enda som skulle leda till ”rätt” resultat, skulle vara att ta bort kvinnan ur avtalet och sätta in mannen som gäldenär i hennes ställe.

Detta utgör dock knappast någon jämkning, utan utgör istället närmast ett nytt avtal (även om någon fullödig avtalsnovation inte torde föreligga). Man ingriper inte i ett bestående avtalsförhållande, utan tillskapar ett helt nytt avtal, nämligen ett avtal mellan banken och slavimportören. Det är ett stort steg jämfört med hur 36 § avtalslagen hittills tillämpats, men med tanke på att stadgandet grundar sig på ett ganska luddigt rättvisetänkande, ser jag inga tekniska hinder mot att göra så. Att mannen skulle pådyvlas ett avtal han inte vill ha, är knappast något problem – det har domstolarna gjort tidigare. Detta förutsätter dock att domstolarna är modiga nog att ta ett sådant ganska revolutionerande grepp, vars konsekvenser på lång sikt kan bli svåra att överblicka.

Även om domstolarna skulle vara beredda att hjälpa kvinnan, förutsätter detta dock att kvinnan stämmer mannen i domstol och att hon i förekommande fall är beredd att driva målet ända upp till Högsta domstolen. Detta kostar pengar som en förrymd slav knappast har. Utan domstols hjälp kan slavimportören inte mot sin vilja tvingas att ta på sig avtalen som ledde till skulderna, inte ens om banken skulle vara beredd att hjälpa.

Och så är jag vid min käpphäst igen: vi kan skapa ett system av rättsregler som är så flexibelt att det teoretiskt sett kan leda till rimliga resultat i varje enskilt fall. 36 § avtalslagen är uttryck för ett sådant försök. Problemet är omsättningen i praktiken: utsatta personer behöver i all regel domstols hjälp för att komma till sin rätt. Även om domstolarna är beredda att hjälpa – vilket inte alltid är fallet, då domstolarna måste ha ett öga på konsekvenserna på längre sikt av sina avgöranden – måste målet komma till domstolen. Med tanke på de kostnader och den tidsutdräkt som är förenade med att driva ett mål i domstol, kommer juridiken i de flesta fall inte att kunna vara den utsatta personen till hjälp.

Detta aktualiserar frågan om rättshjälp i civilmål, vilket skulle innebära att skattebetalaren tar på sig rättegångskostnaderna för den enskilda. Jag är principiellt tveksam till skattefinansierade lösningar när det handlar om enskildas pengar, men just i fråga om människohandel och slavimport är jag benägen att göra ett undantag.

Men det kanske bara beror på att några journalister minskat avståndet mellan mig och offren och därigenom förhöjt värdet på mitt medlidande.

Annonser