Det haglar skandaler inom rättsväsendet och i synnerhet polisen för närvarande. Den första är misstankarna mot en högt uppsatt polischef – till yttermera visso profilerad som specialist på kvinnors rättigheter – gällande våldtäkt mot barn och förberedelse till grov våldtäkt mot barn (Svenska dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar). Den andra är Studio Etts grävande i fallet Johan Liljeqvist, där journalisterna påstår att ärendet behandlats på samma mycket bristfälliga sätt som fallet Vallo Osmo. Det måste betonas att i inget av fallen någon skuld fastställts och att utredning pågår: skandalerna, misstankarna allena ger dock anledning att återigen fundera på en mycket grundläggande juridisk frågeställning. Den är faktiskt så gammal att den redan formulerades på latin:

Qui custodiet ipsos custodes? – Vem övervakar övervakarna?

Polisen har till uppgift att värna lag och rätt, att spana efter brottslingar och har i detta syfte tillsammans med militären anförtrotts statens våldsmonopol, alltså statens befogenhet att som enda aktör i samhället (vissa, snävt avgränsade undantag finns) använda våld. Vad gör man när personer inom polisen använder sina maktbefogenheter till att begå brott, när de överanvänder våld, när strukturerna brister? Samma fråga kan ställas när en åklagare som skall utreda ett dödsfall som föranletts av ett polisiärt ingripande klantar sig – avsiktligen eller av bristande skicklighet eller omdöme.

Man kan förstås tillsätta något oberoende granskningsorgan. Visst. Men vad gör man när detta organ på något sätt kapas av de som det skall övervaka (exempelvis genom att det blir just poliser och åklagare som skall övervaka poliser och åklagare – de som övervakar måste ju förstå den verksamhet som de övervakar) eller när detta organ skulle visa sig vara tandlöst? Tillsätter man en övervakare av övervakaren?

Journalister anser sig ibland ha den rollen, att vara övervakarnas övervakare, och visst har i synnerhet grävande journalister under årens lopp många gånger öppnat stängda dörrar till unkna rum där ljusskygga gestalter gömt sig. Journalister har dock under årens lopp ännu oftare begått övergrepp mot enskilda personers heder och anseende, har förstört liv genom felaktig rapportering som inte rättats på något tydligt sätt. Vem övervakar journalisterna? Pressetiska rådet? Vilka möjligheter har Pressetiska rådet att ingripa mot journalister, och hur många gånger händer det? Även när Pressetiska rådet ingriper, blir det alltid debatt om yttrandefriheten och dess gränser, och det egentliga ärendet hamnar i skymundan. Pressetiska rådet är en rätt tandlös tiger, liksom tydligen även domar mot ansvariga utgivare för förtal: eller har någon ansvarig utgivare på senare år avgått efter att ha dömts för förtal?

Det hela är ett olösligt problem: det går inte att skapa system som inte någonstans måste ta slut, där det inte i någon ände måste finnas ett eller några högsta höns som slutligt avgör vad som är rätt och fel, vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Mycket hänger i alla system på det högsta hönset eller de högsta hönsen och hönsens hederlighet och faktiska medel att ingripa mot personer längre ner i hierarkin. Samtidigt måste man vara försiktig med att anförtro dessa högsta höns för mycket makt. Lord Acton satte huvudet på spiken när han sade: ”Power tends to corrupt, and absolute power corrupts absolutely. Great men are almost always bad men.”

Det hela är alltså en sörja utan garantier för att inget någonsin går snett. Det enda, det verkligen absolut enda, som förhindrar maktmissbruk hos de som har makt är vanlig hederlig anständighet, parad med en stark känsla för den egna rollens begränsningar. För närvarande är det på modet att försöka fostra sådan anständighet genom etikkurser som folk i beslutande befattning förväntas gå – som om man kunde lära en hyena att bete sig som en sparv. Jag tror inte att det går att fostra likgiltiga, dumma eller elaka vuxna individer till anständiga människor genom att skicka dem på etikkurs. Anständighet måste grundläggas långt tidigare.

I slutändan är varje system beroende på de människor som i sina olika roller utgör systemet – vilket är hoppingivande och oändligt skrämmande samtidigt.

Annonser