Läser i en nyutkommen bok: ”Amerikanska juridiska tidskrifter (law reviews) har under hela 1900-talet sett som sin främsta uppgift att kritisera rättsavgöranden och enskilda domares vota (juridical opinions). Denna kritik var kanske i första hand riktad mot rättsvetenskapen som målgrupp utan att därigenom vara avsedd att förbättra världen. Men det innebar att dess företrädare också riktade sig till domarna, som förhoppningsvis också tog till sig vad rättsvetenskapen framhållit.” (Kjell Åke Modéer, Juristernas nära förflutna, s 145.)
Beskrivningen kan kanske diskuteras, även om jag själv inte har anledning att ifrågasätta den, men en viktigare fråga är kanske att det knappast är på detta sätt som de svenska juridiska tidskrifterna karaktäriseras. Förvisso förekommer det kritik mot såväl enskilda domar som mer övergripande fenomen i den dömande verksamheten, men att det skulle vara någon svensk juridisk tidskrifts främsta uppgift, är nog att ta i. Man kan då fråga sig om det kanske borde vara annorlunda? Vad skulle det få för effekter? I vilken mån skulle det vara läsvärt?
Juridikbloggen 
10 kommentarer
Comments feed for this article
januari 28, 2010 den 6:59 f m
Claes Martinson
Ja, Profanum, ”this one is for you”!
januari 28, 2010 den 7:10 f m
Diderot
Var det inte fd justitierådet Johan Lind som på 1990-talet i JT skrev att det var/är meningslöst att kritisera HD-domar. då HD aldrig kan göra fel?!!
Denna tanke kan jämföras med EG-domstolens pondus, där domarna ändrade sig efter massiv kritik i den sk Haag II-domen…men när avgjorde HD senast en dom i plenum?
januari 28, 2010 den 7:17 f m
profanum_vulgus
Det finns ju en liten tidsskrift som heter ”Försvararen” som mest av allt kritiserar domar och domstolar, t.ex. tar upp avskrifter från förhandlingar där domare visar att de borde börja om på gymnasienivå igen.
Det skulle såklart resultera i större medvetenhet om nivån i våra domstolar (t.ex. utom rimligt tvivel = tror/gissar). Det skulle ju också vara mycket lärorikt för både akademiker och praktiker, t.ex. kan nog inte så många domare tänka sig att beviskravet i brottmål verkligen ska betraktas som högre än i tvistemål medan inte så många akademiker har en aning om att det är tvärtom i praktiken. (tänk dig t.ex. att jag hävdar att du är skyldig mig 1,5 miljoner och domstolen anser mig trovärdig nog för att döma till min fördel).
Detta i sin tur skulle kunna orsaka en större andel både materiellt och juridiskt riktiga domar.
januari 29, 2010 den 6:26 f m
Gustaf
Är du verkligen av uppfattningen att det i praktiken ställs lägre beviskrav i brottmål än i tvistemål? Min erfarenhet säger annat…
januari 29, 2010 den 9:08 f m
Barkman
Gustaf:
Ja utan tvekan.
Försök hitta ett tvistemål (förutom vårdnadsmål) där man gått på trovärdighet. Det finns tusentals brottmål där domstolen dömt enbart på att bedöma hur trovärdig anklagelsen är, men inte ett enda tvistemål där det räckt med t.ex. påståendet om en fordran.
Öht är bevisvärderingen mer noggrann i tvistemålen, man skulle nog aldrig se många av de dumheter och logiska kullerbyttor som man ser i brottmål i tvistemålen. T.ex. har jag ett där det finns ett påstående om en film med visst innehåll på en viss dator vid en viss tid(som är det helt avgörande i målet). På denna dator hittar man stillbilder, med ett annat innehåll än det beskrivna och som inte fanns tillgängliga vid den aktuella tidpunkten. Klappat och klart att påståendet om filmen var sant tyckte domstolen och konstaterade att den tilltalade ljugit om filmen (som alltså inte fanns precis som han sa) och därför inte var trovärdig.
Det är kalle-anka-nivå, och det måste domarna känna till, för jag antar att de kan andra saker som kräver betydligt högre IQ som att äta själva och vara rumsrena.
januari 29, 2010 den 9:37 e m
Gustaf
Kunde inte svara på ditt Barkman inlägg så jag får svara på mitt eget.
Nu förstår jag lite mer vad ni är ute efter.
När jag skrev mitt inlägg tänkte jag mest på att de tvistemål jag deltagit i inte handlat om trovärdighetsfrågor öht. Ert svar på det blir ju – självklart – att antalet tvistemål där trovärdighet öht är avgörande är ett resultat av att man i ett tvistemål inte kan komma dragandes med lösa påståenden.
Men de brottmål jag deltagit i hitills där trovärdighetsfrågan har varit avgörande har trovärdigheten hos den ena personen vägt tyngre pga. att den personen varit polis e.d.
Frågan är kanske; hur bör det vara? Är det inte rimligt att beviskravet i brottmål i praktiken är lägre än det i dag ”ska” vara?
Då tänker jag främst på att i brottmål har, till skillnad från i tvistemål, flera prövningar redan genomförts (polis, åklagare) osv.
februari 1, 2010 den 2:46 e m
profanum_vulgus
Gustaf:
Nej precis. Om någon hävdar att en skuld bevisas av kärandens trovärdiga påstående om att fordran föreligger så skulle den personen skrattas ut. Om jag förde ett sådant mål som ombud så skulle detta troligen tas upp när jag sökte inträde i advokatsamfundet som argument att jag inte skulle få bli advokat. Förde jag ett sådant mål som advokat skulle jag bli anmäld till samfundet.
Det räcker helt enkelt inte med en trovärdighetsbedömning för att bevisa en fordran (eller något annat tvistigt i ett tvistemål förutom om vårdnad mm). Det når inte upp till det lägre beviskravet. Det är så långt från detta beviskrav att det (skulle) anses oetiskt att driva ett mål på denna grund.
Men en fällande dom i brottmål kan utan problem baseras på en trovärdighetsbedömning av målsägandens utsaga (den tilltalades utsaga värderas inte, iaf inte enligt samma mall, se Barkmans (?) uppsats i ämnet).
Alltså ett bevisläge långt under beviskravet i tvistemål.
Vadå fler prövningar? Om jag låter några till anställda på byrån kolla på mitt skadeståndsmål baserat på en trovärdighetsbedömning. Borde det då räcka med trovärdighet för att fastställa skadeståndet mot dig på 24 miljoner?
januari 28, 2010 den 7:19 f m
profanum_vulgus
Diderot:
Han är inte ensam om den åsikten, vad de menar är att även om HD gör fel så är det ju det de gjort som blir rätt.
Fast underrätterna skiter fullständigt i HD:s avgöranden om de vill, och lustigt nog så skiter HD i om underrätterna skiter i deras avgöranden.
januari 28, 2010 den 8:05 f m
Claes Martinson
Diderot: Plenimål i sig är knappast eftersträvansvärda, men på rak arm kan jag säga plenimålet NJA 2007 s 455. Med hänvisning till revisionssekreteraren Kvarnsjös betänkande beslutade 12 Justitieråd att ändra tidigare praxis från 1991 om utmätning av andel i samägd egendom när samägarna avtalat om försäljningsförbud.
Allmänt: Analys av HD domar och kritik av Justitierådens resonemang är dock något som förekommer i rättsvetenskapen, och definitivt i diskussioner på olika juristarbetsplatser. Det handlar i mycket om förståelse och om att anföra prejudikaten som stöd.
En annan sak är kritik som går ut på att peka ut felaktigheter. Mitt inlägg här syftar (också) till att ta upp frågor kring detta tema. I vilken mån behövs det? Vilken funktion har det? I vilken mån blir det läsvärt?
januari 29, 2010 den 12:12 e m
jheidbrink
Claes: Jag har tidigare i en liknande debatt hävdat att det som krävs är en ganska bred undersökning som i förekommande fall visar att problem med korrekt regeltillämpning är allmänna – allt annat kan avfärdas som enstaka missar eller enskilda rötägg. Kritik mot domstolarnas hantering av olika mål kan dock även i ett enskilt fall vara viktig, nämligen när två förutsättningar är uppfyllda:
a) att domen ännu inte har vunnit laga kraft, alternativt att felaktigheten utgör en resningsgrund och
b) att domarna i högre instans, alternativt de som har att bedöma resningsansökan, faktiskt läser det som rättsvetaren skriver.
Normalt torde det brista i åtminstone någotdera rekvisit. Jag anser alltså att rättsvetenskapen har en uppgift att närmare titta på vad domstolarna egentligen gör (och detta är en förebråelse även för mig, som tänker och talar mycket law and sociology, men som inte håller på med det).
Om detta skall vara rättsvetenskapens främsta uppgift, betvivlar jag dock. Det är nog också angeläget att hålla rent i begrepps- och paragrafdjungeln. Över huvud taget drar jag öronen åt mig när någon fråga förklaras vara den främsta: jag vill veta bedömningskriterierna först. Många frågor och uppgifter kan vara viktiga – det väsentliga är väl att de alla besvaras eller uppfylls.