Dagens Nyheters debattsida går Lars-Göran Pettersson, förbundsordförande i LRF, till frontalattack mot Beatrica Ask. Bakgrunden är frågan om expropriation.

Expropriation avser i sammanhanget fastigheter, alltså mark. Expropriation betyder att markägaren tvingas att sälja sin mark till någon som behöver marken för något viktigt ändamål, normalt ett ändamål av infrastrukturell betydelse. Frågan tycks inte vara om själva expropriationen, utan om reglerna för hur markägaren skall ersättas. Här skiljer sig LFR från Centrum för rättvisa som i ett antal mål har drivit frågan om själva expropriationens berättigande (se här), alltså frågan huruvida det i ett enskilt fall var rätt att ta mark ifrån sin ägare. LRF värjer sig alltså inte mot expropriationer som sådana, utan mot de låga ersättningsnivåer i expropriationssammanhang.

Sedan rätt länge bestäms expropriationsersättningen enligt ett särskilt system. Tanken är följande. Redan det faktum att det blir känt att någon behöver någon viss plätt för att bygga något kommer att driva upp priserna. När det för den som behöver marken inte finns något alternativ, kan ägaren i princip kräva vilket pris som helst eller stjälpa hela bygget genom att vägra gå med på en försäljning. Alltså har man skapat ett ganska komplext och inte helt lättförståeligt system för att beräkna vad marken skulle vara värd om expropriationsplanerna inte fanns. Markägaren ersätts alltså många gånger med ett belopp som ligger långt under marknadsvärdet.

Den gamla motiveringen till denna regel för beräkning av ersättningen är att enskilda inte skall få göra övervinster på samhällets utbyggnad av infrastrukturen. Den markägare som råkade ha en plätt precis där stambanan skulle dras fram, skulle inte tjäna på sin tursamhet, utan skulle tvingas att betrakta plätten på samma sätt som innan byggplanerna för järnvägen kom till. Denna motivering har sitt berättigande när det verkligen är det allmänna som med skattemedel bekostar infrastruktursatsningar, och har alltså fortfarande giltighet när det gäller vägbyggen och andra offentligt finansierad infrastruktur.

Elmarknaden är dock numera avreglerad och till stor del privatiserad. Förutom stamnätet – som är i statens hand – är det i många fall enskilda aktörer med vinstintressen (i praktiken normalt Vattenfall, Fortum och E-on) som drar fördelar av expropriationsreglerna och som alltså för en billig peng kan komma över mark som de i andra fall skulle vara beredda att betala mycket dyrt för. Klart att LRF är upprört å sina medlemmars vägnar. Som i artikeln sägs, innebär expropriationsreglerna ett slags subventionering av kraftindustrin som med hänsyn till kraftindustrins inte helt obetydliga vinster är dels onödig, dels upprörande, eftersom den går på enskildas bekostnad.

Icke desto mindre går det inte helt att hålla med Pettersson om allt det han skriver. Det börjar med hans tal om den ”lilla markägaren”. Många markägare är små, och det är säkert de som det är mest synd om. Det finns dock en del stora markägare också (Stora Enso, exempelvis) och där är nog styrkeförhållandena mellan kraftbolagen och markägaren mycket mera jämna än Pettersson ger sken av. En retorisk överdrift i politiskt syfte, måhända, men ändå värt att påpeka.

Det andra är Petterssons tal om äganderätt. ”Äganderätt” är egentligen ingenting. Vad innebär det att ha ”äganderätt”? Är det samma äganderätt att äga ett gevär, en plätt mark eller en snusdosa? Äganderätt säger som begrepp inte mycket annat än att det är summan av alla rättigheter som en person vid varje given tidpunkt har avseende en sak. Om  äganderätt avseende en villa alltså intill rätt nyligen omfattade att fritt sälja villan, krävs numera att säljaren gjort en eldeklaration. Ändå är säljaren fortfarande ägaren, bara att äganderätten numera har en annan innebörd.

På samma sätt kan man argumentera avseende ägande av mark. Ägande av mark är sedan länge inskränkt av att marken kan behöva exproprieras: i äganderätten avseende mark finns alltså ett förbehåll, men detta förbehåll förminskar inte äganderätten, eftersom äganderätt helt enkelt är ett förkortningsbegrepp som avseende mark omfattar också förbehållet för expropriation. Petterssons argumentation är alltså delvis tom på innehåll.

Pettersson tycks ju fortfarande acceptera expropriationsreglerna som sådana: det han vill ha, är mera pengar för markägaren. Han menar alltså egentligen inte äganderätten i snäv bemärkelse, utan ersättningsreglerna vid expropriation. Han menar att det i förhållande mellan kommersiella aktörer – han tycks anse att reglerna avseende statens verksamhet är adekvata – skall ske en viss maktförskjutning, eftersom den ena spelaren normalt är stor, kapitalstark och vida överlägsen den andra parten: kraftbolagen är normalt vida överlägsna de enskilda markägarna (med det förbehåll som jag gjort ovan).

Jag personligen tycker att Petterssons argumentation vinner i styrka om man omformulera den så att den avser detta partsförhållande. Det håller man nämligen siktet på det viktiga i det hela, att de stora tillåts bli ännu större på åtminstone delvis bekostnad av vissa små. Talet om äganderätt är för ideologiskt och blir därför lätt ett snack om trossatser istället för en rationell argumentation.

Fast samtidigt har ju ”äganderätt” en så härligt entydig klang i den politiska debatten.

Annonser