Dömda som anser sig ha grund för en resning skall få det lättare, föreslår en ny statlig utredning enligt Svenska dagbladet (utredningen finns här – jag har inte läst eller ens skummat den). Enligt artikeln och regeringskansliets hemsida går förslaget ut på att dels åklagarna skall få klara direktiv avseende när en förnyad förundersökning skall ske – sådana direktiv tycks för närvarande av någon förunderlig anledning saknas – dels att den som begär resning skall få rätt till en offentlig försvarare.

Thomas Quicks advokat, Thomas Olsson, menar att utredningen inte går långt nog. Om jag förstår saken rätt, går Olssons kritik ut på att den största delen av arbetet med en resningsansökan ligger i tiden före det att resningansökan lämnas in, nämligen när nya bevis skall vaskas fram, granskas och byggas ihop till en resningsansökan. Någon offentlig försvarare, tycks det alltså, skall den sökande få rätt till först när en förnyad förundersökning inleds, men då har det grövsta jobbet redan gjorts. Med andra ord blir det fortfarande rätt svårt att begära resning, helt enkelt för att det är svårt för en dömd person att få ihop de medel som krävs för att få fram nya bevis. Den dömda får förlita sig på andras ideella arbete.

Det här är en knepig avvägning. Resning är inget normalt överklagande, och det finns ett intresse av att en dom som en gång avkunnats och vunnit laga kraft skall stå fast. Någon gång måste man veta hur domen löd, och är det för lätt att begära resning, kommer domar under lång tid, i värsta fall alltid, att vara så där halvbindande, vilket innebär att man inte kan bygga vidare och lämna ett avslutat mål bakom sig. Å andra sidan finns antagligen knappt något värre i ett modernt samhälle än att sitta i fängelse eller att på annat sätt straffas för något som man inte gjort. Den som är oskyldigt dömd och som har en chans att få fram nya bevis som kan hjälpa henne, måste få ha rätt till en ny runda i domstol.

Slutligen finns en ekonomisk aspekt på det hela: varje resningsansökan konsumerar domstols- och åklagarkapacitet och – om den sökande får ett offentligt biträde – också på annat sätt skattemedel. Nu kan man i och för sig tycka att det aldrig får vara för dyrt att grunda en rättvis dom på ”sanningen” (vad det nu närmare bestämt är), men medan detta är en i teorin fin tanke, är det glasklart att ekonomiska resurser alltid är begränsade. Det går alltså inte att investera hur mycket pengar som helst i rättsväsendet och att dessutom investera hur mycket pengar som helst i resningsansökningar. Någonstans måste man skära av, sätta en gräns, och frågan är alltså var den gränsen skall gå.

Det påstås (av bland annat förra justitiekanslern, numera justitieråd, Göran Lambertz) att ”många” oskyldiga sitter i svenska fängelser. Detta är förstås svårt att leda i bevis, men låt oss för ett ögonblick anta att det är sant. Det är i så fall en katastrof. Ponera nu att alla dessa personer skulle få offentligt bistånd för att försöka bevisa sin oskuld, och detta alltså i ett läge där den gamla bevisningen lett till en fällande dom. Detta skulle säkerligen i några fall kunna leda till återupprättelse, men i antagligen de flesta fall skulle – även om den dömda personen i realiteten skulle vara oskyldig – inget nytt framkomma som förändrar bevisningen. Med andra ord skulle en alltför frikostig reglering avseende resningar kunna leda till en storstilad subvention av advokatkåren till ingen eller liten nytta.

Denna subventionering skulle behöva finansieras på något sätt, och frågan är var pengarna skulle komma ifrån. Det finns förstås alltid pengar att uppbringa, men frågan är om vi är beredda att betala mera skatt för att ha ett resningsinstitut som ger alla en eller flera chanser att få fram nya bevis, eller om vi är beredda att minska anslagen för sjukvården eller utbildningen eller vägnätet eller föräldrapenningen eller någon annan verksamhet som ligger oss varmt om hjärtat.

De två åtgärder som utredningen enligt rapporteringen föreslår, förefaller alltså så där vid första anblick – och jag har som sagt inte satt mig djupare in i frågan – ganska förnuftiga. Det är uppseendeväckande att det inte finns regler för när åklagaren måste inleda en ny förundersökning, och det är klart att sådana regler skall finnas. När en ny förundersökning inleds, är det lika självklart att den sökande, precis som alla andra misstänkta eller tilltalade i ett brottmål, skall ha rätt till offentligt biträde. Detta lämnar luckan att förberedelsen för att söka en förnyad förundersökning inte är finansierad av det allmänna.

Jag vet faktiskt inte hur man skulle göra för att täppa till den luckan. Att ge alla som går i resningstankar få skattemedel för att försöka få till stånd en förnyad förundersökning förefaller mig som sagt orealistiskt. Att inrätta någon fond till vilken man kan söka för att få medel förskjuter bara problemet, från kostnaden före en förnyad förundersökning till kostnaden för att söka till fonden. Något filter måste finnas om inte lagakraftvunna domar skall förlora sin funktion, och före det att en sökande har passerat detta filter, kommer hon att fäktas på egen hand och på egen bekostnad. Jag ser inget sätt att komma runt detta problem.

Vilket bara ännu en gång visar att rättvisa är ett relativt begrepp och att vi inte kan maximera alla önskvärda storheter samtidigt så länge som resurserna är begränsade. Världen och inom denna juridiken kommer alltid att bara erbjuda halvdana lösningar på varje givet problem.

Oavsett hur allvarligt problemet är.

Annonser