Sturebyrättegången fortsätter att generera intressanta uppslag för diskussion om straffets syfte och innehåll. Idag innehåller Dagens Nyheter en artikel om psykologers åsikter om långa fängelsestraff för unga som begått grova våldsbrott. Föga förvånande – det visste vi – argumenteras att fängelsestraff inte nödvändigtvis leder till att de intagna så småningom upphör med brott, utan att straffen istället ökar risken för återfall. Det som dock får mig att fundera är följande uttalande i artikeln:

Och i stället för att rättsväsende och expertis för en dialog om hur unga som begår brott bör bemötas trampar man enligt honom [Hugo Wallén, biträdande institutionschef på ett ungdomshem] i otakt.

Den centrala frågan i detta citat är vad han menar med ”rättsväsende”. Detta begrepp har olika syftningar hos olika personer, men i de flesta fall omfattar det domstolarna och åklagarväsendet, i något fall även polisen. Det som sällan inbegrips är lagstiftaren. Jag utgår nu ifrån att Wallén inte menar lagstiftaren, utan menar just domstolarna och åklagarna när han talar om rättsväsendet.

Om detta är rätt tolkning, är hans uttalande problematiskt i det att det lägger ansvaret för situationen på fel part. Maximistraffen för brott döms sällan ut av domstolarna, som alltid tycks vilja lämna ett utrymme för ett ännu gräsligare brott än de har för handen. I normalfallet tycks straffet ligga någonstans i den nedre delen eller i mitten av den såkallade strafflatituden, alltså utrymmet mellan det mildaste och det hårdaste straff som lagen stadgar. Tendensen tycks förvisso för närvarande vara att straffen rör sig uppåt i skalan, men maximistraffen är som sagt ytterst sällan förekommande.

Samtidigt utsätts domstolarna för press att ta i hårdare. Inom den politiska kriminaldebatten är politikens standardsvar på nästan samtliga problem med kriminalitet att höja straffet. Höjs straffet för ett brott, förändras strafflatituden: om straffet ligger mellan, säg, böter och tre års fängelse, är mittpunkten för fängelse ett och ett halvt år. Höjs straffet, så att det längsta fängelsestraffet är fem år, ligger mittpunkten vid två och ett halvt år. Höjs straffet på så sätt att minimistraffet höjs och blir fängelse i samtliga fall, kommer de som tidigare fälldes till böter att sitta i fängelse.

Det är närmast självklart att domstolarna måste följa politikens instruktioner – i Sverige är domstolarna enligt regeringsformen (alltså grundlagen) inte tänkta att vara någon motvikt till politiken och har därför varken den politiska rörelsefriheten eller det kulturella modet att ignorera politikens bud. Vidare finns rättsstatsteoretiska krav på att domstolarna skall vara följsamma mot politikens instruktioner. Det är likaledes närmast självklart att åklagarna måste hänga med i utvecklingen. Med andra ord omsätts politikens förtjusning i höjda straff i – höjda straff. Det kan ingen dialog mellan expertisen och ”rättsväsendet” ändra något på, utan endast politiken. Ansvaret för de höjda straffen ligger alltså huvudsakligen hos lagstiftaren.

I dialogen mellan expertisen och lagstiftaren är enligt min mening två problem framträdande, nämligen dels att vi inte verkligen vet vad straffet skall vara till för (om vilket jag bloggade här, bland annat), dels att politiken över huvud taget inte är särskilt bra på att hörsamma experter. Det senare problemet är ett kulturellt problem inom politiken och därför svårt att göra något åt. Också det senare problemet är svårlöst.

Jag bloggade som sagt nyligen (igen) om vedergällningen som straffrättslig funktion, och denna funktion ligger enligt min mening även på det politiska planet fördold bakom de många och frekventa straffhöjningarna. Det som det talas om i dagens artikel är behandlingsfunktion, alltså i slutändan den individualpreventiva funktionen. Sverige har haft en i jämförelse med utlandet ganska lång period under vilken rehabilitering var straffets helt centrala funktion. Erfarenheterna var och är blandade: rehabilitering kan i viss utsträckning fejkas, och driftiga kriminella (antagligen de farligaste) har gång efter annan lyckats dupera sina behandlare, bli utskrivna från kriminalvården och kunnat begå nya brott. Varje gång detta händer, är medieskriverierna många och hätska, med påföljd att behandlingsfunktionen tonas ner eller försvinner. Även om – vilket jag inte kan bedöma – rehabilitering åtminstone teoretiskt skulle kunna fungera, tror jag alltså att denna funktion hos straffet har enormt svårt att överleva politiskt när någon som utskrivits såsom rehabiliterad begår nya brott.

Allt detta lämnar oss i en situation utan riktig utväg. Vedergällning säger sig många, kanske de flesta, inte kunna acceptera som straffets funktion. Allmänpreventionen är av tveksamt värde, individualpreventionen har svårt politiskt, men utan straff kan vi antagligen heller inte vara. I denna situation är det inget under att några verkligen hållbara principer och konsekventa avgöranden i domstolarna avseende hur långt ett straff skall bli inte verkligen finns. Vi famlar i mörkret.

Än värre: jag tror inte ens att vi tagit med oss någon lampa.

Annonser