Svenska dagbladets Brännpunkt kräver idag företrädare för Svenskt näringsliv, Kristdemokraterna och Stadsmissionen att regeringen infriar sitt löfte att skattebefria gåvor till ideella organisationer. Jag har egentligen ingen färdig uppfattning i sakfrågan: ämnet är komplext, då ett flertal olika berättigade intressen står mot varandra (statsfiskala intressen, intresset att främja det såkallade civilsamhället, intresset att hålla väsentliga välfärdstjänster inom staten och inte lägga ut dem på enskilda samt kanske några till som jag just nu inte kommer på). Jag vill bara peka på något som också redan diskuteras i kommentarerna till artikeln, nämligen frågan hur man avgränsar ”ideell verksamhet”.

Som alltid inom juridiken är här begreppsbruket och begreppsdefinitionerna centrala. Vill man skapa en avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet, kan man anta att man vill främja just ideell verksamhet och ingenting annat. Det leder dock till frågan dels hur man definierar ideell verksamhet, dels hur man avgränsar ideell verksamhet från icke-ideell verksamhet.

Jag är av den debatt som jag hittills fått ta del av i frågan inte riktig klok på vilken form av verksamhet som avses. Enligt utredningen (som finns här) skall det finnas ett förhandsgodkännande av verksamhet såsom ideell. Detta godkännande skall ske enligt vissa ganska snäva kriterier (se förslagets s. 89 ff.) och skall huvudsakligen kunna uppnås av stiftelser, ideella föreningar och trossamfund.

Det är något oklart huruvida det finns någon gemensam nämnare bakom denna uppräkning. Den spänner mellan idrottsklubbar och pingstkyrkan, mellan Wallenbergstiftelserna och svenska kyrkan. Jag har svårt att se den gemensamma nämnaren här. Detta innebär inte nödvändigtvis kritik, men är enligt min mening åtminstone ett tecken på att politikerna själva inte riktigt är säkra på vad de menar med ”ideell verksamhet”. Är politiska partier ideella? Jo, kanske, enligt ett sätt att se saken. Är trossamfund ideella? Säkerligen enligt den allmänna definitionen, men jag kan bara tänka mig den mediedebatt som kommer att ta vid när det visar sig att gåvor till Livets ord blivit skattefria. Jag har en bestämd känsla av att begreppet ”ideell verksamhet” i den politiska debatten tjänar till att kamouflera meningsskiljaktigheter: alla använder begreppet, och begreppet låter jättetrevligt och mysigt och ofarligt, men den ena tänker på sin lokala frikyrkoförsamling, den andra tänker på Cancerfonden. Risken är att vi hamnar i en sörja där syftet med skattebefrielsen är så oklar att det blir föga principfasta beslut om vilka organisationer som är berättigade eller borde vara berättigade att bli skattebefriade.

Ett ord om gåvor också. Det är inte helt enkelt att säga vad en gåva är. Man kan kanske allmänt beteckna en gåva som en förmögenhetsöverföring utan tanke på något vederlag (detta görs också på uppslagssidan till utredningen på regeringens hemsida). Men även här är konturerna oklara: är en penningöverföring till en församling som skall bygga ett nytt kyrkorum en gåva om den görs av en medlem i kyrkan som utmärker sig genom regelbundna gudstjänstbesök? Inte nödvändigtvis: medlemmen förväntar sig ju att få delta i gudstjänster i den nya fina lokalen, och då kan man väl säga att medlemmen egentligen förväntar sig en motprestation av församlingen.

”Juristsnack”, kan jag nu höra några läsare tänka: ”det är väl klart att det (inte) är någon gåva”. Problemet är bara att det här juristsnacket nu hör juridiken till, och skall avgränsningen av det skattefria området fungera, måste vi vara klara över gränsdragningarna. Denna klarhet kan vi bara sägas ha om vi har kriterier att avgöra även mera komplicerade gränsdragningsfrågor. Jag är inte säker på att vi har dem.

Det är alltså inte fullt så enkelt att bara införa en avdragsrätt för gåvor. I ett land och en kultur där likabehandlingen har en sådan ställning som i Sverige, och där just skattefrågor hör till de absolut mest infekterade, är det viktigt att jobbet görs ordentligt. De debattartiklar som kommit på senare tid (också Dagens Nyheter hade nyligen en artikel på samma tema) förefaller mig mest vara talan i egen sak. Jag har förståelse för både målet och syftet med ett avdrag – även om jag själv inte bestämt mig ännu huruvida något sådant är önskvärt eller inte – men jag tycker att de teknisk-juridiska problemen av författarna tenderar till att underskattas.

Slutligen ett litet ord om det där eviga argumentet om att ”alla andra länder” har eller inte har någon viss regel. Detta argument dyker upp i många sammanhang, från frågan huruvida avtalsrätten bör reformeras till frågan om avdragsrätt för gåvor till ideella föreningar. Det är som sådant och när det inte kopplas till någon argumentation om att det visst är möjligt att lösa de tekniska problemen eller att någon åtgärd leder till vissa önskvärda konsekvenser ett icke-argument. Om alla länder i världen skulle ha dödsstraff, skulle det inte vara något argument för Sverige att införa dödsstraff. I dagens artikel är alltså argumentet avseende konsekvenserna av ett skatteavdrag för gåvor i Norge relevant, men argumentet att vi skulle vara det enda land i Europa som inte har någon avdragsrätt för gåvor inget annat än grupptryck. Det skulle vara trevligt om det i debatten anfördes sakligare argument än bara att vi minsann måste göra som alla andra, eller med andra ord andra argument än sådana som ytterst grundar sig på någon form av internationell Jantelag.

Annonser