I gårdagens SVT:s Rapport hävdades att Rädda Barnen åberopar barnkonventionen och diskrimineringsförbud mot s k toppning i barnidrotten. Rädda Barnen pekar härigenom på ett viktigt problem som behöver uppmärksammas. För inblandade idrottsföreningar, idrottsledare, föräldrar och barn, gavs i inslaget också en viktig och befogad påminnelse om att det är lätt att säga att man inte är en del av problemet, men svårt att i praktiken hantera det på ett sådant sätt att man ändå inte blir det. I juridiskt hänseende väcker inslaget dock frågan vilka effekter det får att åberopa juridiska rättigheter som gällande i saken? Är detta verkligen ett problem som kan bearbetas genom en juridifiering? Hur skall det i så fall gå till att i en juridisk avvägning hantera de övriga intressen som gör sig gällande i den idrottsliga vardagen? Vem av dem som vill föra in rättighetsnormer tar ansvar för helheten? Och därmed den stora och viktiga frågan; leder inte åberopandet av dessa rättigheter i ett sammanhang som detta till att det normativa värdet av rättigheterna vittrar sönder eller transformeras till ”riktlinjer” i de fall där rättighetsföreställningen behövt vara särskilt stark?

Härmed alltså inte sagt att frågan om toppning är en oviktig fråga eller att det är rätt att idka utslagning av barn i dessa sammanhang. Det är den juridiskt principiella frågan jag reflekterar över.

Annonser