Jag har en käpphäst, nämligen påståendet att i vart fall allmänheten uppfattar ett för brott utmätt straff som vedergällning. Genom en förflugen kommentar i en artikel i Svenska dagbladet får jag stöd av Claes Borgström: han ställer sig kritisk till att anhöriga har synpunkter på det straff som domstolen utmätt. Han tycker att det bör finnas bättre sätt att hantera sorgen än att vilja vedergälla, än att vilja ta ut hämnd.

I juristkretsar är det synnerligen fult att påstå att straff eller skadestånd har en vedergällningsfunktion, och den officiella hållningen är också att skadeståndet har en kompenserande och straffet en prevenerande (förebyggande) funktion. Straffet kan vara allmänprevenerande eller individualprevenerande. Det förra innebär att genom att straff utdöms och verkställs alla ser att hotet om straff inte är tomt och att därigenom folk hjälps att motstå frestelsen att begå brott. Det senare innebär att den som sitter bakom lås och bom inte kan begå brott och förhoppningsvis också lär sig en läxa. Vedergällning finns inte på kartan.

Det är kanske också gott så. Inom skadeståndsrätten har enligt min mening en vedergälningsfunktion smugit sig in, nämligen i kränkningsskadestånden. Skadestånd för kränkning sägs vara ett ”plåster på såren”. Vad det skall innebära, är synnerligen oklart, men den allmänna reaktionen på försiktigt utmätta skadestånd för kränkning visar att perspektivet inte tenderar att vara offercentrerat – vilket talet om ett plåster på såren antyder – utan gärningsmannacentrerat: ”skall hon verkligen komma så billigt undan?”

Problemet är bara att inget skadestånd i världen får en att bli omobbad och inget straff i världen får döda att återuppstå eller misshandlade personer att inte vara misshandlade. Vi delar ut ett gäng päron när offret tappat äpplen, helt enkelt: vedergällningen vedergäller inte, i vart fall inte enligt maximen ”öga för öga, tand mot tand”. Den vedergällning som finns inom juridiken – kränkningsskadestånden, straffet (om det nu har en vedergällningsfunktion) – innebär snarast att vi slår ut tänder för tappade ögon och att vi kapar fötter för utstuckna ögon. Det finns ingen balans i det hela, kan inte finnas någon balans i det hela. Vedergällning fungerar inte, inte ens enligt sina egna premisser.

När vi kastar ut vedergällningen, blir dock frågan huruvida de andra funktionerna verkligen uppfylls. Skadeståndets kompenserande funktion fungerar något så när, i vart fall när skadan kan uppmätas i pengar. Har någon åsamkats en förlust värd 5 000 kr., får hon av skadevållaren ersättning med 5 000 kr. Så snart vi lämnar de klara ekonomiska förlusterna, blir det hela dock rätt problematiskt. Kan smärta (sveda och värk) uppmätas i pengar? Knappast. Pengar är en dålig mätare för sådana saker.

Med straffets prevenerande effekt är det också lite si och så. Individualpreventionen funkar ju så där halvdant: berättelserna är många om kriminella som sköter kriminell verksamhet från fängelserna. Puff, där gick den individualpreventiva effekten upp i rök (åtminstone i vissa fall – folk som inte är förhärdade kriminella, och inte heller blir det i fängelset, kanske lär sig något). Den allmänpreventiva effekten är empiriskt svår att belägga: avhålls någon från en bedrägeri för att det potentiella straffet är av en viss hårdhet? Jag tillåter mig tvivla (vilket trogna läsare vet): straffhöjning har enligt min mening knappast några allmänpreventiva effekter alls.

Vad kvarstår? Kanske kan den allmänpreventiva effekten höjas om risken för att åka fast är hög. Detta kostar dock en del pengar (fler poliser, fler åklagare, fler domstolar, fler fängelser) som inget politiskt parti verkar vara villigt att offra vårdplatser för. Vi nöjer oss med straffskalans symbolfunktion och tror oss ha åtgärdat äkta eller förmenta problem genom att höja (det sällan utdömda) maximistraffet med ytterligare något år.

Allt detta leder till den mycket fundamentala frågan efter straffets syfte. Denna fundamentala fråga förstärks ytterligare av de indikationer som kommer från naturvetenskapligt håll att livet faktiskt är determinerat, att nämligen människan helt enkelt är en med omvärlden interagerande maskin som inte har någon fri vilja. Om vårt beteende i varje given situation teoretiskt kan förutsägas och inte kommer att förändras så länge stimuli förblir desamma, är frågan om straffet (eller det potentiella straffet, i brottsögonblicket) har någon djupare funktion över huvud taget.

När man kommer så långt, sluts dock enligt min mening cirkeln. Vi tycks inte klara oss utan straff, eftersom vi människor inte tycks kunna föreställa oss en värld utan straff. Om frågan dockär om ett instrument – straffet – som existerar för att människor djupt inrotat begär det, måste vi väl ändå räkna med vedergällningsfunktionen om den tycks vara så framträdande i människors ögon? Vedergällning fungerar som sagt inte ens på sina egna premisser och är djupt irrationell, men om straffet bara finns för att människor har ett inbyggt krav på att straff skall finnas, måste väl – åtminstone i en demokrati – straffet ta hänsyn till det som folk anser att straff skall vara, nämligen ”adekvat” (vad det nu skulle vara) vedergällning?

Jag vet inte, men jag kommer inte ifrån att de vackra teorier om straffet och dess funktion som jag fick lära mig på juristlinjen inte tycks synas särskilt väl i den allmänna debatten om brott och straff. Jag har inget förslag på hur vi skulle kunna göra annorlunda – och helst bättre – men jag har ett problem med akademiska teorier som inte tycks vara förankrade i verkligheten.

Kanske är det dags att tänka över straffet ytterligare en vända?

Annonser