(Se även Jakob Heidbrinks inlägg nedan.)

En journalist på SvD skissar idag upp nya hypoteser i fallet med det misstänkta spädbarnsmordet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Rubriken är ”Nya teorier i spädbarnsfallet”. Och i ingressen står det att:”Genom intervjuer och kartläggning har SvD nu fått fram en delvis ny bild som kan komma att påverka det väntade åtalet.”

Problemet med artikeln är att den ”delvis nya bilden” förblir diffus. Och det är inte så konstigt att reportern inte vill tala ur skägget. Om jag förstår den insinuanta artikeln rätt så påstår den att en alternativ förklaring till att det döda spädbarnet uppvisade så stora doser av det aktuella läkemedlet i sin kropp är att barnets föräldrar eller andra familjemedlemmar sprutat in det i barnet efter att det dött. Motivet, som återigen bara antyds, är att föräldrarna var ”hatiska” mot sjukvårdspersonalen.

Man får hoppas att SvD har jävligt torrt på fötterna. Om anklagelserna – de antydda, men ändå tillräckligt tydliga – inte stämmer så måste det vara bland det värsta en tidning kan utsätta en människa för: Att påstå för omgivningen att hon begått övergrepp på sitt nyligen avlidna barn. (Eller, alternativt, att ha begått övergrepp på ett barn i familjen.) Det dramaturgiska greppet är symptomatiskt och osympatiskt. I Svenska dagbladet blir den fruktansvärda händelsen till en pusseldeckare, en deckare som skall spelas upp inför läsarna. Ingressen jämför fallet med Agatha Christie-deckare. Reportern ikläder sig rollen som skrivbords-Miss Marple och drar sig inte för att slå upp sina teorier stort utan att ha fått någon input från vare sig den dråpmisstänkta läkaren eller de efterlevande till flickan. Resultatet blir en vulgariserad bild av verklighetens smärta och känslor.

Vad som hänt kan ingen annan än några få veta i nuläget. I det läget är det alltid min bestämda uppfattning att man ska hålla käft i sakfrågan. Det finns emellertid principiella aspekter av målet som redan i detta stadium.

1. För det första skall den dråpmisstänkta läkaren betraktas som oskyldig tills hon döms för brott. En självklarhet, förstås. Men tydligen inte för alla. I SvD-artikeln beskrivs hur läkaren blivit trakasserad och hotad – helt oacceptabelt on all accounts.

2. För det andra skall rättsordningen behandla detta fall som alla andra fall. Att det råkar vara en läkare som misstänks för brottet föranleder inga särskilda överväganden. Inte heller finns det anledning att ifrågasätta de rättsliga principerna som styr enbart med utgångspunkt av detta fall: Har någon (vare sig det är den misstänkta läkaren eller annan) givit barnet ett läkemedel som påskyndade döden så skall hon dömas för brott som mord, dråp eller vållande till annans död – är det inte så, eller kan det inte bevisas att det är så, skall ingen dömas för att ha dödat barnet, däremot kan kanske någon i det läget vara misstänkt för griftefridsbrott.

3. För det tredje – och det är centralt här – borde personer i maktpositioner som inte befann sig i sjukhusrummet när den tragiska händelsen inträffade låta bli att försöka påverka eller förstöra utredningen eller den kommande rättegången. I få fall har så många politiker, journalister, fackliga företrädare eller kända opinionsbildare tagit sig för att kommentera en händelse som de inte känner till något om: Ofta med innebörden att rättsordningen inte borde utreda misstankarna mot läkaren.

Oavsett vad som händer i det aktuella målet så borde det föranleda mer diskussion.

Annonser