Svenska dagbladet håller liv i mediehistorien om den dråpmisstänkta barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus. Av artikeln att döma tycks hela åtalet (som tydligen blir av) stå och falla med värdet av det blodprov som togs (alltför) länge efter den avlidna flickans död.

På min blogg har civilingenjör Ingvar Ericson i två gästinlägg visat att provet ger upphov till en hel del frågor. Jag är själv inte i stånd att kontrollera alla detaljer i Ingvars utredning, men konstaterar att blodprovet inte tycks vara av något större värde som bevis för när och framför allt av vem blodprovet gavs. Om åklagaren inte har mer att bygga sitt åtal på än detta prov, som tydligen inte visar mer än att flickan hade en mycket uppseendeväckande hög halt av tiopental och dessutom morfin i blodet, undrar jag hur i hela friden han tänker leda i bevis bortom allt rimligt tvivel att just den misstänkta läkaren administrerade en enormt hög dos tiopental i syfte att döda flickan: med de uttalanden som grund som åklagare Peter Claesson nu gör börjar jag bli väldigt kritisk.

Jag är som sagt ingen naturvetare, men jag besitter tillräckligt naturvetenskaplig och medicinsk allmänbildning för att veta att kemiska processer i människokroppen är svåra att förstå och orsakskedjorna svåra att leda i bevis. Ingvar har dessutom kunnat visa att den höga halten tiopental i flickans blod skulle kräva en dos som fysiskt närmast tycks vara omöjlig att få igenom en kanyl som passar i ett spädbarns blodkärl. Även om nedbrytningsprocessen alltså skulle vara så känd att man kan sluta sig till att flickan fick en dödande dos tiopental före sin död (vilket jag betvivlar efter att ha läst Ingvars utredningar), besvarar detta ensamt inte den juridiskt helt centrala frågan efter vem som i så fall haft den fysiska kraften och nog med mord i sinnet för att få denna dos i flickans kropp.

Jag brukar kräva ödmjukhet av icke-jurister inför mitt ämne. Jag är villig att ge samma ödmjukhet när jag rör mig på andras områden. Jag undrar hur det är beställt med Claessons ödmjukhet, och hoppas innerligt att han gör rättsväsendet tjänsten att antingen väcka ett åtal som bygger på samtliga rön inom naturvetenskapen och inte endast på ett enda faktum, eller att underlåta väcka åtal. I det senare fallet bör dessutom staten ersätta läkaren för det lidande hon fått utstå.

Den här historien har nog passerat punkten då den luktade illa – den börjar stinka.

Advertisements