Regeringen lade igår upp propositionen om förändringar i grundlagen, som bygger på utredningen som kom för ett år sedan ungefär, på hemsidan. (Pressmeddelandet här.) I propositionen föreslås omfattande ändringar av regeringsformen, som det står i regeringens sammanfattning. En jättesak förstås. Men så mycket till reaktioner får det inte i media. Inget i SvD, Expressen, Aftonbladet. Märkligt.
DN:s ledarredaktion uppmärksammar dock det hela idag och uttalar sig överlag positivt. Annorlunda lät det när utredningen kom, trots likheterna. Jag klipper nedan in ett inlägg från i januari om utredningens förslag till reformer av grundlagen och de reaktioner som det fick i pressen.
*
Knappt har Grundlagsutredningen hunnit presentera slutbetänkandet (som finns i pdf på Grundlagsutredningens egen hemsida här) förrän kritiken börjar komma. DN:s kritik på ledarplats är karakteristisk för en ledarsida som saknar all tonkänsla för rättspolitik. För DN är det viktigaste med en grundlag vilket intryck den ger – inte vilken innebörd den har för reglerandet av samhällets mest basala struktur och maktdelningen. Utredningens lagförslag kritiseras men inte för sitt innehåll utan för sitt utseende, för det intryck som det kan ge. Det är ju litet ironiskt eftersom de flesta kommer att få intrycken från just DN och andra media – det är få som läser en hel SOU, särskilt när den är så här omfattande.
Faktum är att det finns något lätt tragiskt över hur Sveriges största morgontidning fokuserar på förslagens möjliga effekter på opinionen, istället för att fråga sig om grundlagen kommer att bli ett bättre dokument för att hantera grundläggande problem i praktisk juridik. För en journalistik så fokuserad på opinioner och pr, där skickligt applicerad kosmetika uppskattas mer än en rejäl ansiktslyftning, är det måhända inte så konstigt. För de av oss som är mest intresserad av hur man skall skapa möjligheter att faktiskt göra något med grundlagen, att kunna använda den till något, är den instrumentella aspekten betydligt viktigare än opinionsbildningen.
Andra kommenterande journalister inser att det finns mer i en grundlag än att skicka signaler. Alla juristers favoritledarskribent Maria Abrahamsson skriver mer insiktsfullt om förslaget, om än utan de menlösa historiska utflykter som DN bjuder på. Hon verkar överlag imponeras över utredningens arbete. Dessutom verkar Maria Abrahamsson faktiskt ha läst förslaget. Maria Abrahamsson verkar dock tycka att upphävandet av uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 är av begränsad praktisk betydelse och mest av symboliskt intresse. Det håller jag inte med om.
Min uppfattning är att det stora problemet med 70-talets regeringsform har varit att den varit i stort sett oanvändbar som ett rättsligt dokument. Det har väl att göra med den anda som rådde när grundlagen skrevs: Genom en historiens nitlott lyckades vi inte få till en fungerande konstitution under den upplysningstid då sådana dokument hade bäst grogrund, en konstitution som därefter kunde ha med historiens cementerande kraft fastnat ordentligt i den rättsliga kulturen. På sextio- och sjuttiotalen – när RF togs fram – stod maktdelning och individuella rättigheter inte lika högt i kurs. Och utan medvind för dessa idéer fanns det väl inte så stor vilja att åstadkomma ett konstitutionellt dokument som lade makten för laggranskning hos domstolarna och som gav individer kraftfulla verktyg mot den offentliga makten.
De förslag som lagts i går är tydliga steg i rätt riktning. Upphävandet av uppenbarhetskriteriet när det gäller normprövning är inte alls någon liten skitsak, vilket jag förstår att det kan framstå som för den som inte känner till hur regeln betraktats tidigare. Genom denna förändring flyttas en stor portion offentlig makt över till domstolarna. Lägg därtill KU:s ökade granskningsmakt och förändringarna när det gäller domartjänster så framträder bilden av viktiga konstitutionella förändringar. Och därtill föreslår åtgärder när det gäller valdagar och annat, som också överlag framstår som balanserade.
Överlag så kan dessa förslag bidra till att göra regeringsformen till ett levande dokument. Kanske behöver vi i framtiden inte gå vägen över Europakonventionen för att hitta stöd för rättighetsprövningar i domstolarna, kanske vågar domstolarna med en ny regel underkänna orimliga författningar, kanske kan KU – men detta är väl en fåfäng förhoppning – i framtiden bli ett instrument för legitim granskning av brister och inte ett forum för politisk grandstanding.
Om man, som jag, är rättighetsliberal med maktdelningsidealet i ryggraden vill man förstås se mer. Avundsjukt kan man snegla på gamla tunga konstitutioner som USA:s eller nya tunga konstitutioner som införts i vissa gamla kommuniststater. Men för svensk rätt är det nog så enkelt som att det tåget har redan gått, för länge sedan, och det bästa vi kan göra är att steg för steg förbättra det system vi har. Dessutom: Man skall inte hålla på och pilla för mycket i grundlagar. Mycket av deras betydelse ligger i att de har en historia. Det behövs en eller ett par generationer av nya domare för att kunna utvärdera om de nu föreslagna ändringarna var rimliga. En regeringsform som lever i hundra år till – om än med vissa förändringar då och då – kan nog utveckla sig till att bli en riktig grundlag, som kanske till och med kan åtnjuta DN:s respekt. (Om DN finns kvar förstås.) Men i sådana fall måste den användas.
Juridikbloggen 
24 kommentarer
Comments feed for this article
december 16, 2009 den 10:43 e m
profanum_vulgus
Men maktdelningsläran finns ju inte i den svenska statsbyggnaden. Att införa maktdelningslära i ett land där det är främmande brukar ju kräva en revolution.
Sedan tycker jag inte alls att det gör så stor skillnad att uppenbarhetsrekvesitet i 11:14 tas bort. Det gör såklart skillnad eftersom DOMSTOLARNA har missuppfattat vad innebörden av 11:14 är.
Domstolarna har tolkat detta som att:
Om en lag står i strid med grundlag så gäller lagen i sin grundlagsstridiga innebörd så länge grundlagsstridigheten är uppenbar. Om grundlagsstridigheten är uppenbar så kan man strunta i lagen.
MEN så är det ju inte, utan tanke med 11:14 är följande:
Om en lag uppenbart strider mot grundlagen så går det inte att lösa konflikten med grundlagskonform tolkning av lagen och därför får man bortse från lagen. I alla fall där grundlagsstridigheten konstateras men den inte är uppenbar så ska lagen tolkas grundlagskonformt.
Så att om man tar bort uppenbarhetsrekvisitet eller bara instruerar domstolarna lite bättre spelar ingen roll, rättens innehåll blir det samma. Däremot blir ju tillämpningen annorlunda om domstolarna fattar det den här gången.
december 17, 2009 den 7:53 f m
Mårten
Men så tycker jag inte att man riktigt kan säga. Det finns förvisso en väldigt svag maktdelningstanke i svensk tradition men den är ju inte helt borta: Domstolarna kan överpröva riksdagens beslut i vissa fall, det går att lagföra statsråd, det finns balanserande organ som dessutom är typiskt svenska, som JO och i viss mån JK. Det finns en hel mängd checks-and-balances-institut även i Sverige.
Men visst: Matdelningstraditionen är svag. Men kanske vi kan bygga på den svaga traditionen och göra den litet starkare, i alla fall.
december 17, 2009 den 9:31 f m
profanum_vulgus
Mårten:
Men domstolarna är ju en del av den politiska makten, de som fattar besluten där är antingen politiker eller domare tillsatta av regeringen. Att ge en del av den politiska makten makt över en annan del av den politiska makten är inte maktdelning.
Att ha politiska domstolar är inte heller svag maktdelning, utan den direkta motsatsen till maktdelning.
Den svenska statsbyggnaden bygger lika mycket på maktdelning som min relation med min hund gör.
december 17, 2009 den 11:40 f m
Mårten
Men hur menar du att domstolarna är politiserade? Är det för att domare utses av regeringen? Många domare skyr ju politik som pesten.
december 17, 2009 den 12:49 e m
profanum_vulgus
Mårten:
I många mål är ju de flesta domare politiker. I brottmål som överklagas till HovR är 5 av 9 domare politiker. De 4 övriga är jurister som utsetts av regeringen.
Det finns inget annat system i världen som är mer politiserat, inte ens i sovjetunionen, nazityskland eller något annat land med starka aversioner mot maktdelning har mant haft lika politiserade domstolar.
(Det är dock intressant att EKMR kräver att domstolar är ”oavhängiga” alltså fristående från den politiska makten, vilket borde utesluta det svenska systemet)
december 17, 2009 den 1:09 e m
Mårten
Jaså, du fokuserar på nämndemännen? Jag håller ju helt med dig att det är ovärdigt en rättsstat att ha politiska lekmän i domstolarna.
december 17, 2009 den 1:58 e m
profanum_vulgus
Mårten:
Ja det är ju det tydligaste, men man kan ju inte ha domare utsedda av regeringen heller.
Dessutom ”ha i domstolarna” i de viktigaste målen så utgör de ju en majoritet av domarna.
december 17, 2009 den 4:13 e m
JTS
PV: Hur tycker du att domare ska utses? Att domare utses av riksdag eller regering är väl relativt vanligt i hela västvärlden (förutom England där överrättsdomare utses av drottningen – men det gör dem kanske oavhängiga den politiska makten?). När ECHR talar om oavhängiga domstolar menas väl att utomstående, tex regeringen, inte ska kunna gå in och påverka domarna i de mål som de ska döma i. Att kalla de svenska domarna för ”politiserade” är väl ändå att gå till överdrift? (När du svarar, fokusera gärna på den första frågan och inte på den sista.)
december 17, 2009 den 7:07 e m
jheidbrink
JTS: Utan att vilja ge PV rätt i allt han säger, visst skulle man kunna tänka sig öppna tävlingar där alla kan anmäla sig, där ett prov görs på grundval av en akt och där tjänsteår i regeringskansliet inte automatiskt anses vara särskilt meriterande, eller i vart fall inte mera meriterande än några år inom kriminalvården, på Riksgälden eller som advokat?
december 17, 2009 den 10:02 e m
JTS
Jakob: nnan valet talade ju Alliansen om att myndighetschefer skulle utses efter ansökan och att kriterierna för att få jobb tjänsten skulle vara specificerade i förväg. På samma sätt skulle domare kunna utses.
Jag tycker också att det vore lämpligt att ha en öppnare och mer förutsebar tillsättning av domare än vi har idag, men även om man har det är det troligt att regeringen är den som i slutändan utser en domare, vilket är vad PV kritiserar. Även om man blandar in riksdagen på något sätt i utnämningsprocessen så brukar det ju bli som regeringen vill. Det är väl inte sannolikt (och kanske inte heller lämpligt) att exempelvis Domstolsverket får rätten att tillsätta ordinarie domare?
december 17, 2009 den 10:18 e m
profanum_vulgus
JTS:
Frågan är väl varför det ska vara så svårt att tänka sig andra sätt att anställa domare. Hur anställer man kronofogdar, socialsekreterare och poliser?
Nej, de menar att de inte ska vara styrda eller beroende av den politiska makten. När det gäller nämndemännen så sitter ju de där utomstående i rätten och dömer.
december 17, 2009 den 10:20 e m
profanum_vulgus
JTS:
Riksdagen är ju kärnan i den politiska makten, ska man ha maktdelning får de inte styra domstolarna.
december 18, 2009 den 1:09 f m
JTS
PV: Jag tycker inte heller att nämndemännen verka göra någon direkt nytta och deras opartiskhet i vissa mål torde kunna ifrågasättas, men det är väl en annan diskussion. Som jag förstår ditt svar är det domstolsverket som ska anställa (de lagfarna) domarna till domstolarna (eftersom det är SKV som anställer kronofogdarna, polismyndigheten som anställer poliserna etc.). Det är väl OK, men inte särskilt realistiskt att tro att det blir så.
Har du något exempel på något land där tjänstetillsättningen av ordinarie domare (även i överrätt) sker helt på tjänstamannanivå och utan politisk inblandning? USA brukar ju framhållas som ett exempel på maktdelning, men domarna i SCOTUS tillsätts ju av kongressen efter förslag från presidenten.
En viktig del när det kommer till domstolarnas oavhängighet är att domarna inte kan avsättas av den politiska makten, det är väl genom det skyddet som man försöker säkerställa att domarna ska kunna döma utan att behöva ta hänsyn till olika politikers åsikter? Tror du verkligen på fullt allvar att svenska domare är mer påverkade av politikers åsikter än vad domare var i Nazityskland och Sovjetunionen? Det är ju knappast troligt att svenska regeringen skickar ut SÄPO för att hämta en domare till hemliga förhör (och möjligen avrättning) för att domaren dömt på ”fel” sätt…
december 18, 2009 den 7:50 f m
profanum_vulgus
JTS:
Varför är det mindre realistiskt än att polisen anställer poliser eller skolan anställer lärare?
I USA så väljs ju domare, men det är ju fan ännu sämre.
I England och Wales var det motsvarigheten till domstolsverket som anställde (Lord Chancellors department). Iaf tills nyligen, myndigheten finns inte kvar. (Länge var chefen på myndigheten tvungen att ha ha varit advokat i minst 7 år).
I Kina är det bara ordföranden i högsta domstolen som väljs av parlamentet (kommissionen är ju mer rätt) resten anställs av motsvarigheten till domstolsverket, men parlamentet kan avsätt dem.
I Turkiet utses kandidater av en kommitté av domare och åklagare och sedan utses vilka som ska bli domare av en annan kommitté (som dock är politisk).
Ja det är de utan tvekan. En majoritet av domarna är ju politiska domare, de sitter i rätten för att de är politiker och de dömer som just politiker. Men det är just det här som är problemet (bestämd form singularis) i Sverige.
”Tror du verkligen att svenska poliser medvetet skulle döda någon i pikébussen?”
”Det är väl klart att domarna var övertygade om att han var skyldig”
OSV OSV OSV. Den här blinda tron på det goda systemet och de goda myndighetspersonerna får mig att vilja spy.
Varför skulle en iransk domare vara ondare och vilja döma en oskyldig mer än en svensk domare? Varför skulle Vitryska poliser vara elakare och mer benägna att misshandla folk än svenska poliser? Varför skulle det vara ovanligare att svenska socialtjänsten omhändertog barn för att hämnas på föräldrarna än det skulle vara att kinesiska socialtjänsten gjorde det?
ÖHT så är det ju så att här i Sverige så kommer ju myndighetsföreträdare undan med allt de hittar på, så om oärlighet hos det allmänna var utbrett någon stans så borde det ju vara här.
Det var inga domare som hämtades på hemliga förhör i Sovjet eller Nazityskland heller. Hitler blev ju totalt vansinnig på domstolarna flera gånger utan att något hände domarna.
december 18, 2009 den 8:22 f m
JTS
PV: Det är mindre realistiskt eftersom politikerna uppenbarligen inte vill lämna ifrån sig utnämningsmakten till en myndighet, det är alltså inte realpolitiskt orealistiskt, även om det givetvis går att göra så. Som jag skrivit ovan tycker jag också att reglerna för tillsättandet av domare borde göras tydligare (i meningen att det ska finnas ”kravspecifikationer”).
Din genomgång av andra länder visar väl inte att det är så mycket (om ens något) bättre än i Sverige.
Nu pratar du om nämndemännen igen, jag håller min del av diskussionen till de lagfarna domarna. Finns det några studier som jämför svenska domares följsamhet med politikernas åsikter med till exempel domare i Sovjetunionen? Bara det att du framför en uppfattning i frågan gör inte att jag tror på den. Min uppfattning är istället att svenska (lagfarna) domare inte sneglar särskilt mycket på politikers åsikter när de ska avgöra ett mål. Myndigheter är däremot betydligt bättre på att ignorera lagen och följa de politiska vindarna än vad domstolarna är.
december 18, 2009 den 8:50 f m
profanum_vulgus
JTS:
Nej det är ju som tjänstemannaansvar för politiker, det kommer aldrig återinföras men det borde såklart finnas i en rättsstat.
Bättre har vi väl inte talat om, utan om maktdelning.
Det går inte av avgränsa diskussionen till enbart de lagfarna domarna, men vi kan väl hålla oss där.
Det finns nog inga studier av vare sig det ena eller det andra.
Men hur kommer det sig att ett ökat intresse för olika dumheter i politiken alltid återspeglar sig i rättsrötan? Under kalla kriget dömdes en massa personer oskyldiga utan bevis för olika spionbrott. Under 80-90 talet dömdes minst tusen person på enbart bevisning om ”bortglömda minnen” som var politiskt högaktuellt med toppen i inscesthysterin. Fortfarande döms folk på löpande band enbart på kvinnors ord i mål om sexualbrott eller hustru- eller barnmisshandel (feminismen man måste tro på kvinnorna). Fortfarande döms det i vårdnadsmål slentrianmässigt till moderns fördel oavsett vad hon sysslat med för galenskap och vad hon utsatt barnen för. I LVU-mål får socialtjänsten rätt i nästan varenda fall hur tunt det än är.
De lagfarna domarna kan inte låta bli att snegla på politiska åsikter, de ska ju överlägga målet med de politiska domarna.
december 18, 2009 den 9:00 f m
JTS
PV: Som sagt, jag håller med dig att tillsättningen borde förändras.
Jag talade givetvis ur ett maktdelningsperspektiv. Kina borde vi kunna bortse från, de kan knappast räknas som en demokrati, vilket borde vara en förutsättning för maktdelning (det är väl ingen utomstående som kontrollerar kommunistpartiet i en kommuniststat). När det gäller England så tillsätts i vilket fall domare i överrätt inte av The Lord Chancellor, utan dessa tillsätts av drottningen (efter ett förslag från regeringen som godkänts av parlementet). Som du skriver så väljs en del domare i USA och andra tillsätts av presidenten och kongressen. Det kanske är Turkiet som formellt har de mest oberoende domarna?
Att domstolar påverkas av samhället kommer man inte ifrån, förträngda minnen var ju på 80-talet stort inom psykologin, inte politiken. Däremot tror jag också att det kan vara ett problem att domstolarna generellt sett sätter för stor tilltro till exempelvis poliser och socialarbetare, men det är väl inte nödvändigtvis för att domstolarna är beroende av den politiska makten. Jag tycker nog att du blandar lite äpplen och päron här…
december 18, 2009 den 9:04 f m
JTS
Vill bara påpeka att Lord Chancellor’s Department inte alls var motsvarande domstolsverket, det motsvara Justitiedepartementet. Lord Chancellor är justitieminister i Engand…
december 18, 2009 den 10:48 f m
profanum_vulgus
JTS
Nej motsvarigheten till justitiedepartementet var Ministry of Justice. (De har ju ministerier där vi har departement.) Lord Chancellor är dessutom inte justitieminister eller ens en minister, men sitter i regeringen (utan att vara chef över något ministerium) och i parlamentet, med huvuduppgiften att kontrollera domstolarnas oavhängighet.
Man kan ha maktdelning utan demokrati, vad demokrati är kan vi ju lämna utanför den här frågan men det är väl ingen utomstående som kontrollerar våra partier heller?
Britterna har så spretigt system att det är svårt att följa det, där är ju försvarare också anställda av domstolarna på något konstigt sätt.
Man kan ju tänka sig något liknande advokatsamfundet. Advokatsamfundet sätter ju upp sina egna kriterier för inträde och prövar självständigt vilka som ska få komma in. Är man missnöjd med att inte ha fått inträde så kan man klaga till HD.
Eller varför inte låta advokatsamfundet tillsätta även domarna, på förslag av domstolarna kanske?
Det var ju stort inom politiken. Bortglömda minnen var ju en uppenbar dumhet men det blev stort eftersom det bedrevs politiska kampanjer angående det, eventuellt med upprinnelse i da Costa-fallet (jag tror dock att det började innan, men andra har påstått sa Costa-fallet som startskott.
Jag tror inte att domstolarna skulle vara så rädda för skandaler, politiskt inkorrekta frianden och fällanden (nästan alltid frianden) , resningar mm om det inte var för den politiska bundenheten. Varför ser man inte till att ompröva alla fall med bortglömda minnen nu när man vet att det bara var humbugg? I USA så har ju DNA-tekniken börjat vaska fram massor av oskyldigt dömda (nästan alla ord-mot-ord-fall), projektet i florida har friat 245 personer. Något liknande kommer inte ske med de oskyldigt dömda på bortglömda minnen i Sverige, just eftersom det skulle vara en skandal bättre att låtsas som ingenting.
december 18, 2009 den 12:20 e m
JTS
Oops, my bad. Britterna kan vara lite röriga ibland. Men de har väldigt tjusiga kläder i domstolarna.
Jag håller med att man i teorin kan ha maktdelning utan demokrati, men i praktiken kan inte maktdelning fungera i en diktatur (eller diktaturliknande system).
När det gäller förträngda minnen så är väl frågan (som jag inte tror nån av oss med säkerhet kan svara på) om domstolarna påverkade av politiker (eller snarare den allmänna opinionen, vilket är lika illa) eller om de förlitade sig på de sakkunniga psykologer som uttalade sig. Jag tycker Dr Schultz inlägg idag om domstolarnas förtroende för experter är mycket, domstolarna förlitar sig nog på sakkunnigas uttalanden för mycket. Jag fick en gång ett beslut från hovrätten där hovrätten förklarade att man inte kunde göra någon bevisvärdering av olika handstilsprover (det var fråga om eventuell förfalskning) utan det krävdes att utlåtande från SKL. Då har man ju lite missförstått sin roll…
december 18, 2009 den 12:37 e m
profanum_vulgus
JTS
Ja britternas system är så jäkla spretigt att det är svårt att begripa.
Det kan vi inte gå in på utan att hamna i diskussionen om vad demokrati är.
Det där med domstolarnas låtsade bundenhet till sakkunniga använder de ju bara som en ursäkt. Det är ju högt subjektivt vilka exeperter som de anser sig kunna såga och inte. När det inte passar, som när en sakkunnig menar att pappan är bättre lämpad som förälder eller en sakkunnig menar att en anklagelse angående ett politiskt ansträngt brott inte kan betraktas som sann, eller när en minnesexpert säger att ett påstått minne inte är ett verkligt minne (som i arbogafallet) då går det alltid bra att kritisera experterna. Men det är ju alltid när experterna går emot politiken som det går bra att vara experter själva. När experterna håller av åt rätt håll då kan man alltid basera sina domskäl på att man ju inte vet bättre än experterna.
Ett roligt rättsfall i sammanhanget är NJA 1992 s. 446. Där kommer HD fram till att det är omöjligt att göra tillförlitliga utsageanalyser och att man inte kan förlita sig på sakkunniga utsageanalyser eftersom det inte går att analysera exakt och två experter kan ha helt olika uppfattningar. Sedan gör HD istället en egen lekmannaanalys och bedömer att deras egen analys är så korrekt att inga rimliga tvivel finns för att den skulle vara fel. (!!!!!!!! <– Gånger tio, man tror ju att de lämnat över målet till ett dagcenter). Det var detta rättsfall som fick domstolarna att sluta anlita sakkunniga för utsageanalyser och börja döma på sina egna gissningar (men såklart bara i brottmål, och såklart bara brottmål angående politiskt ansträngda brott).
december 18, 2009 den 4:43 e m
JTS
Domstolarna dömer efter egna utsageanalyser även i tvistemål, vilket även där kan leda till intressanta resultat…
december 18, 2009 den 9:00 e m
profanum_vulgus
JTS:
Gör de? Har du exempel (förutom vårdnadsmål)?
Jag har letat efter det.
december 19, 2009 den 1:45 e m
JTS
Nej, jag har inga bra exempel just nu, oftast så gör domstolarna i tvistemålen inte lika utförliga skrivningar om bedömningarna (dvs om varför de anser ett vittne som trovärdigt eller ej) men de kan ändå basera domen på ett vittnes uppgifter.