Denna blogg har bl a syftet att låta ”juridiken tala till punkt” för att juridiken inte överallt skall filtreras genom medias förenklingsambitioner. Det är på sätt och vis ett ambitiöst syfte eftersom även jurister förenklar och har behov av att förenkla. En helt central sådan förenkling rör temat om domares objektivitet och opolitiskhet. Detta tema är omfattande och omdiskuterat på ett sätt sätt som kan ge intryck av att det närmast är en s k evig fråga. Jag vill här ändå våga mig på några rader. För att illustrera temats relevans börjar jag med ett exempel.

I Ekots lördagsintervju den 17 januari intervjuade Tomas Ramberg den svenska domaren i EU-domstolen, Pernilla Lindh. Intervjun är alltså gammal men i viss mån åter aktuell i anledning av Lavaldomen. Jag vill inte här göra mig till tolk över vad Pernilla Lindh menade. Sådana tolkningar gör var och en bättre själv genom att ta del av intervjun eller rent av genom att fråga Pernilla Lindh direkt. Men låt säga att en domare i hennes position skulle ge media budskapet; att EU-domstolen defintivt inte fattar några beslut som kan kallas politiska, att domare bara tolkar lagen och då enbart följer tolkningsprinciper som exempelvis bokstavstolkning eller motsatsvis tolkning, att domare visserligen har värderingar men att vare sig dessa eller andra värderingar har med deras jobb som domare att göra, osv. Är detta i så fall en vettig förenkling för en domare att förmedla till media? Är det denna bild jurister i gemen vill att media och därmed allmänheten skall få?

Fördelarna med att förmedla den nämnda beskrivningen är såvitt jag kan se att ifrågasättanden på en rad olika plan kan avfärdas, vare sig dessa gäller enskilda domar eller ordningen för tillsättningen av domare. Om budskapet går hem behöver saken inte diskuteras vidare. Domare fattar beslut på det sätt som beskrivningen förmedlar helt enkelt för att det är så det SKALL gå till enligt grundläggande tankar om domares opartiskhet och objektivitet osv. De är per definition heller inte politiska, och ALLA deras utgångspunkter, perspektiv och värderingar är enbart givna av lagstiftaren för att det är lagstiftarens intentioner som de fullföljer.

En risk med att att förmedla den nämnda normativa förenklingen är givetvis att den kan genomskådas. Denna risk föreligger såväl i förhållande till gemene man som till journalister. Även om de allra flesta antagligen kan hantera förenklingen och omtolka vad som sägs till att domare givetvis bara har AMBITIONEN att vara övermänniskor i dessa hänseenden, kan förenklingsretoriken leda till problem. På motsvarande sätt som när journalister förenklar sina beskrivningar kan juristers förenklingar leda till missförstånd och vanföreställningar. Sådana kan vara besvärliga i sig, men allvarligare är att även tilltron till rättssystemet kan rubbas. Om någon får intrycket att den jurist som uttalar sig verkligen själv tror på förenklingen påverkas trovärdigheten för den personen. När det är jurister med höga ämbeten som någon uppfattar på detta sätt, är det lätt att tilltron till jurister i allmänhet påverkas. Därmed påverkas också tilltron till systemet.

Kanhända är risken för missförstånd och vanföreställningar kring förenklingen så liten att den inte är beaktansvärd i förhållande till de fördelar som förenklingen har. Jag har ibland fått höra just argumentet att människans begränsningar vad gäller perspektiv och värderingar är självklarheter. Detta särskilt när jag i rättsvetenskapliga sammanhang tar upp vikten av ett mindre rättsideologiskt synsätt på rätten än det som följer av motsvarande förenklingar i de sammanhangen. Möjligen är det också så att det är självklart, men det verkar faktiskt som om det tämligen ofta finns poänger med att påpeka riskerna med förenklingar och vad de åstadkommer. Frågan är rent av om det inte är ett grundläggande problem för juridiken?

Lösningen är dock antagligen inte så given som jag för egen del gärna föreställer mig. I tider som dessa där ”rättigheter” allt oftare hävdas och framhålls som lösningar, är det kanske just förenklingar vi skall börja med? Att de reella problem därmed får formen av rättighetskollissioner och förenklas bort redan tidigt i processen, kanske trots allt är mindre problematiskt än alternativen. Det postmoderna internationaliserade samhället kanske behöver ett ökat mått av lagpositivism och begreppsjurisprudens för att hantera tidens informationsöverflöd? – Jag tänker då på de seriösa och genomtänkta varianterna som tidstypiskt (?) går att iaktta i en del av senare års juridiska skriverier.

Annonser