Idag gör jag väl reklam, antar jag, eller i vart fall bidrar jag till Centrum för rättvisas pr-arbete. Centret har i ett direkt till mig riktat e-postmeddelande underrättat mig om att det idag lämnar in eller lämnat in en stämningsansökan på svenska staten vid Stockholms tingsrätt. Det fall frågan gäller är i korthet följande (en sammanfattning finns också på Centrets hemsida här).

En person föds inom äktenskap med en brittisk mor och en svensk fader. Genom äktenskapet ärver personen svenskt medborgarskap. När personen är i åttaårsåldern flyttar familjen till Sverige och kort därefter skiljer sig föräldrarna. Personen blir dock, tillsammans med sin mor, kvar här i landet. Fadern ifrågasätter tydligen efter hand faderskapet, och år 2000 upphävs faderskapet i domstol. Skatteverket underrättas (som ett led i dess folkbokföringen). Detta kommer då till slutsatsen att, eftersom den tidigare antagna fadern inte var pappan till vår huvudperson, denna aldrig någonsin förvärvat svenskt medborgskap, och registrerar personen som brittisk medborgare istället. Personen blir alltså mot sin vilja i sextonårsåldern av med sitt svenska medborgarskapet.

Det tar fyra och ett halvt års rättegångar, ändå upp till Regeringsrätten, tills den högsta instansen slutligen år 2006 förklarar att enligt 2 kap. 7 § regeringsformen i princip ingen kan mot sin vilja bli av med ett svenskt medborgarskap (mål RÅ 2006 ref. 73; domar från detta år finns tyvärr inte på domstolens hemsida). Personen får tillbaka det svenska medborgarskapet och allt är frid och fröjd.

Eller tydligen inte. Stämningsansökan som Centrum för rättvisa idag lämnar in handlar om skadestånd för de 54 månader som käranden på felaktiga grunder inte haft svenskt medborgarskap och alltså inte kunnat rösta, inte kunnat bli polis eller militär (vilket käranden uppges ha velat) och fått bära ett efternamn (moderns) i vilket personen inte fann någon identitet. Skadeståndet betecknas uttryckligen som ideellt, det vill säga det påstås inte att käranden lidit ekonomiska förluster, utan snarare ett lidande som bör kompenseras.

Som Centrum för rättvisa påpekar, finns en skevhet i det juridiska systemet på det här området. Enligt bland annat Europakonventionen är medlemsstaterna förpliktade att se till att det finns effektiva sanktioner för brott mot förpliktelser enligt dessa rättsliga system. Detta innebär i princip ett skadestånd (eller i vart fall pengar: man bör nog beteckna de ersättningar som utges i dessa system närmast som en bot till förmån för enskild eller ett punitive damage – bestraffande skadestånd – än ett kompenserande skadestånd, eftersom pengar inte kan ersätta kränkningen, som Mårten Schultz så träffsäkert argumenterar i sin bok Kränkning). Eftersom Sverige inte anser att folkrättsliga fördrag ger rättigheter till enskilda svenskar (om vilket jag bloggat här), och specifik lagstiftning om skadestånd för kränkningar av Europakonventionen saknas, har man länge inte kunnat få något sådant skadestånd.

Sedan ganska nyligen har dock Högsta domstolen ändrat rättspraxis, och tillerkänner enskilda skadestånd när deras rättigheter enligt Europakonventionen kränkts. Den tekniska grunden för detta är skadeståndslagen, och i bakgrunden finns alltså Sveriges folkrättsliga förpliktelse att erbjuda effektiva sanktioner för statens brott mot Europakonventionen. Det senare saknas dock för regeringsformen: där finns förvisso i 2 kap. en massa rättigheter uppräknade, men de betraktas (ännu så länge) som rättesnören för riksdag och regering, inte som personliga rättigheter någon av oss kan göra gällande inför domstol. Vi kan alltså få pengar för kränkningar av internationell, men inte av svensk rätt på det här området.

Detta vill alltså Centrum för rättvisa nu ändra på genom sin stämningsansökan. Det finns hur många spännande frågor som helst i detta mål. En fråga är exempelvis summan som käranden begär: 150 000 kr. Hur har man kommit fram till den? Hur översätter man några år utan svenskt medborgarskap till pengar? En annan är frågan om vårdslöshet (culpa), som är ett krav enligt skadeståndslagen för att skadestånd skall utgå: var Skatteverket vårdslöst när det frånkände käranden sitt medborgarskap? Kan man inte beteckna detta som ett ärligt misstag: länsrätten och kammarrätten höll ju med Skatteverket, och käranden fick rätt först i Regeringsrätten?

Den mest intressanta frågan är dock den politiska. Regeringsformen som den ser ut idag (eller kanske rättare, som dess tillämpning ser ut idag) är en rätt tandlös tiger. Där står en massa fina ord, som dock inte kommer medborgaren till del. Om riksdag, regering eller någon myndighet väljer att strunta i regeringsformen, är det långt ifrån säkert att en enskild person kan göra något åt det. Skulle Centrum för rättvisa nu få framgång, skulle detta drastiskt ändras: plötsligt skulle det finnas en effektiv sanktion mot grundlagsbrott, och var denna sanktion slutar, är inte alldeles självskrivet: kan man bara klaga på åtgärder från en myndighet (som i det här fallet), eller kan man tänka sig att också angripa till och med lagstiftning när denna bryter mot de rättigheter som räknas upp i regeringsformen? Det senare skulle leda till att domstolar i ett slag får mycket mera makt i Sverige än de någonsin haft – en konstitutionell revolution genom domstolspraxis.

Man kan hoppas att tidigare justitiekansler, numera justitieråd, Göran Lambertz kommer att sitta med i den nämnd som skall avgöra målet, om – eller kanske snarare när – det når Högsta domstolen. Eftersom han så tydligt är profilerad på rättighetsfrågor, skulle det vara enormt intressant att få höra vad han har att säga om detta ytterst kniviga mål. Från politiskt håll kan man vänta sig knorr eller kanske i vissa fall till och med ramaskri: skulle det visa sig att enskilda kan få skadestånd för kränkningar av regeringsformen, har den mångomtalade och på lösa grunder fruktade juridifieringen av det svenska samhället tagit ett enormt kliv framåt.

Det här är ett mål där domstolarna kommer att få utstå kritik hur de än gör. Jag hoppas att det ger dem anledning att våga vara kyliga och fatta beslut som är principiella, välresonerade och så öppna i sina rättspolitiska ställningstaganden som möjligt. Oavsett hur domstolarna dömer, hoppas jag alltså att de vågar sticka fram hakan, för någon kommer att vilja sätta knytnäven i den hur domstolarna än gör.

Jag är under tiden glad att jag inte behöver ta ställning utan får kommentera ärendet från läktarplats.

*****

Uppdatering: Nu några timmar efter det huvudsakliga inlägget skrevs kommer jag på att jag ju också skulle säga att Clarence Craaford skrivit om ärendet i senaste numret av Svensk juristtidning (SvJT 2009 s. 1069) – vilket jag härmed gjort.

Annonser