Mårten Schultz frågar sig i inlägget Modellag och Offentlig makt hur HD i det nu aktuella målet om huruvida en återförsäljare är berättigad till skälig uppsägningstid och i sådana fall hur lång den ska vara från 3 november i år om det är lämpligt att svenska domstolar använder exempelvis det europeiska civilrättsharmoniseringsprojektet Draft Common Frame of Reference (DCFR) som stöd i domsutövningen. Det finns ganska många sådana liknande projekt, bl a det av Christina Ramberg omhuldade UNCITRAL.

Mårtens fråga tar sitt ursprung i rättens demokratiska legitimitet, att rättskällor skall vara fattade i någon typ av demokratisk ordning. Det är möjligt att från ett akademiskt perspektiv så ska rättskällorna begränsas till lag, förordning, förarbete, praxis och doktrin, men från mitt perspektiv  – den praktiserande juristens – så har rättens källor länge varit många fler än så. Argumentationsstöd hämtar man från det håll som man finner lämpligt, sen är det upp till motpart eller domstol om dessa källor är bra eller dåliga.

Att referenten Håstad hämtar inspiration från ett rättsvetenskapligt projekt där rättsvetenskapsmän inom civilrätten i hela Europa samarbetat är väl egentligen inte mer uppseendeväckande än att han skulle citera dr Schultz avhandling i en skadeståndsrättslig fråga?

Domen är för övrigt ett under i pedagogik och det måste väl anses som mer förvånande att man kan säga upp en återförsäljare som verkat i 7 år på 3 månader än att Håstad använder ”inortodoxa” källor? Agentlagen skulle i samma fall sagt 6 månader och det är nog vad konsensus varit dessförinnan.

Det har också yttrats kritik mot avgörandet då detta går stick i stäv med ett tidigare notisfall (jag har inte referensen tillgänglig) varför målet enligt kritiken skulle avgjorts i plenum – men det är en helt annan fråga.

Advertisements