I dagens Svenska dagbladet begrundar Per Gudmundson på ledarplats valet i Honduras och folkomröstningen i Schweiz. Hans påståenden är faktiskt inte helt lätta att förstå, och dessutom från min synvinkel delvis felaktiga.

Gudmundson säger att valet i Honduras skulle vara odemokratiskt för att maktskiftet där inte skett demokratiskt. Det låter som ett cirkelresonemang. Det han tycks mena är att valet föranletts av en kupp, och att denna saknar demokratisk legitimitet. Varför så skulle vara fallet, motiverar inte Gudmundsson, men den enda förnuftiga tolkningen är att kuppen inte var ett val, och att den därför var odemokratisk. Varför detta sedan innebär att det nu efterföljande valet är odemokratiskt, förblir höljd i dunkel. Det enda som man kan konstatera är att i Honduras fall problemet ligger i att det var en kupp, inte slutet på en mandatperiod, som föranlett ett val. Alltså är det avgörande kriteriet för den bristande demokratin i Honduras forceringen av valet, inte valet självt. Detta i sig kan vara hur demokratiskt som helst.

Men sedan skiftar Gudmundson vinkel och talar om folkomröstningen i Schweiz, där byggande av minareter förbjöds. Detta bryter på ett icke närmare specificerat vis mot de mänskliga rättigheterna, nämligen rätten till fri religionsutövning, menar Gudmundson.

Jag är inte riktigt med hur detta resultat åstadkoms – muslimer får ju fortfarande offentligen utöva sin religion, även fast minareter inte får byggas. Gudmundson (och andra, för den delen) är lite väl snara med att ropa ”religionsfrihet”, även om det schweiziska beslutet är så småaktigt och dumt att jag inte heller kan tycka att det är bra. Men brott mot de mänskliga rättigheter…? Jag vet inte.

Slutligen gör Gudmundson en tankevurpa. Eftersom det schweiziska beslutet enligt hans åsikt bryter mot de mänskliga rättigheterna, är det enligt hans mening inte demokratiskt. Det kan jag faktiskt inte hålla med om.

Det finns två principiella rättsfilosofiska inriktningar, nämligen dels naturrätten, dels positivismen. Enligt naturrätten finns det ett antal gudagivna eller annars ”naturliga” rättigheter som inte ”kan” lagstiftas bort. Det problem som naturrätten har är förstås att den som har makten mycket väl kan lagstifta bort vilka rättigheter som helst: i slutändan är det, när det kommer till kritan, våldet som bestämmer. Makten kommer ur gevärens mynningar, som Mao sade.

Naturrätten kan alltså bara säga att de omhuldade rättigheterna inte bör lagstiftas bort och att den som gör det moraliskt sett gör fel. Visst, men vad följer av det? Ett moraliskt fördömande, såvitt jag kan se, inte mycket mera. De naturrättsliga rättigheterna är alltså rättigheter som inte nödvändigtvis har med den faktiskt existerande juridiken att göra.

Positivismen är mycket mera cynisk, eller kanske helt enkelt realistisk. Positivismen anser att juridiken är ett utflöde av statens våldsmonopol. De regler som statsmakten sätter är de juridiska reglerna. Moralen är något annat: moralen tillhör politiken och påverkar uppkomsten av juridiska regler, men är annars i förvaltningen av statens tvångsmakt i stort sett irrelevant. Juridiken är i detta perspektiv maktens instrument, och det är politiskt, men inte juridiskt, relevant att bedöma lagstiftningens moraliska innebörd.

När det nu gäller mänskliga rättigheter, är dessa därför fundamentalt olika mycket värda, beroende på huruvida man har ett naturrättsligt eller ett positivistiskt synsätt. En naturrättare av modernt slag hyllar de mänskliga rättigheterna som de mest grundläggande rättigheterna över huvud taget. Eftersom de mänskliga rättigheterna ur naturrättens synvinkel just är naturliga, står de över juridiska regler och utgör den sanna och enda måttstocken.

Positivismen ser det på ett annat sätt. En positivist kan säga att ett visst samhälle vid en viss tidpunkt kommit överens om att lägga vissa värden till grund för sin statliga organisation, och att vissa värden påverkar den politiska processen och därigenom också juridikens innehåll. Samhällen har dock olika värden och värderingar, och varje samhälle måste bedömas på sina egna premisser. Det går inte att bedöma något samhälle från en synpunkt som ligger utanför det självt.

De mänskliga rättigheterna är alltså från positivismens synvinkel inte naturgivna eller står ovanför lagen, utan är rättigheter som våra västerländska samhällen valt att ge sina medborgare efter andra världskriget. Att inbilla sig att dessa rättigheter skulle överleva ens en minut i det ögonblick som inte en majoritet av befolkningen längre står bakom dem, är i en positivists ögon ett felslut.

Föga överraskande för den som läst fler än bara detta av mina inlägg är jag positivist. För mig följer nu en viktig sak av min delvis skeptiska hållning till mänskliga rättigheter, vars värderingar jag till största delen delar (åtminstone de värderingar som den första generationens mänskliga rättigheter, alltså de individuella, ger uttryck för), men som jag inte ser som något absolut eller ens tidsbeständigt. Det viktiga är följande.

Visst är val demokratiska om de formellt är demokratiska. Efter en mycket ingående debatt med signaturen Profanum Vulgus måste jag tillstå att formellt demokratiska val kräver yttrande- och informations-, kanske också församlingsfrihet, då formellt fria val antagligen är omöjliga utan dessa friheter. Men därutöver? Behövs religionsfrihet för att ett land skall vara demokratiskt? Behövs rätten till en rättvis rättegång?

Jag tror inte det. Vad gäller det förra uppmärksammar jag att, om detta menas allvarligt, vi förklarar bland annat Sverige före 1950 för odemokratiskt (eftersom religionsfrihet först då infördes) och således slänger ihop landet med nazismens Tyskland eller stalinismens Sovjet. Det tror jag knappast befrämjar ett sansat debattklimat. Vad gäller det senare, tycker jag att det analytiskt och argumentativt är viktigt att skilja demokrati- från rättsstatsbegreppet. Vi kan ha det förra utan det senare – majoritetens diktatur – och vi kan ha det senare utan det förra – i stor utsträckning Singapore eller Hong Kong.

Gudmundson faller i samma fälla som många andra. Istället för att motivera varför han tycker illa om det schweiziska förbudet mot att bygga minareter och att därigenom utsätta sig för möjlig kritik, drämmer han till med stora ord om mänskliga rättigheter och demokrati. En kritik som inte behöver vila på föga artikulerade trossatser torde dock vara mera produktiv.

Som till exempel kritiken att samhällsförändringar knappast stoppas av byggförbud, och att all erfarenhet visar att det är långt mera framgångsrikt att positivt och flexibelt förhålla sig till förändringar än att försöka bevara det som inte längre finns.

*****

Uppdatering: Idag kommer så ytterligare reaktioner på det schweiziska valet. Det mesta är förutsägbart. Det är dock ett uttalande som jag reagerar över, nämligen professor Auers:

Det är första direkta krocken mellan folkviljan och internationell lag. I slutändan kommer internationell lag att vinna eftersom minaretförbudet inte kan införas.

Det blir väldigt intressant att se huruvida han har rätt. Den schweiziska regeringen sitter i världens rävsax, om det nu verkligen skulle visa sig att folkomröstningsbeslutet strider mot för Schweiz bindande internationella avtal: skall landet följa internationella åtaganden, eller det schweiziska folkets beslut? Jag tror att folkomröstningsresultatet alla gånger smäller högre än tämligen abstrakta internationella åtaganden. En regering som ignorerar folkomröstningen kommer nog inte att bli långlivad.

Vilket – om jag får rätt – också skulle visa att de naturrättsligt präglade mänskliga rättigheterna inte hjälper om de ignoreras.

Annonser