Låt polisen köpa svartsprit, är den klatschiga rubriken över dagens debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt. Den centrala poängen som fångas upp i rubriken (i själva artikeln finns ett antal ytterligare poänger) är att polisen skall kunna få beställa och köpa svarsprit för att bevisa langning. Detta, tillsammans med några andra poänger i artikeln, är värt att kommenteras.
Polisen får idag inte hålla på med såkallad brottsprovokation. Detta innebär att polisen inte får kontakta folk i syfte att förmå dem att begå brott: om någon däremot skulle råka vända sig till en polisman eller -kvinna med erbjudande om att denna skall köpa svartsprit, är det en annan femma – då har vederbörande redan påbörjat sitt brott och polisen har inte provocerat fram detta. En fin gränsdragning, kan tyckas, men den har sina skäl.
Det finns främst två skäl bakom detta förbud mot brottsprovokation. Det första är att brott som polisen inte provocerar fram kanske aldrig begås. Med andra ord ökar ju faktiskt brottsligheten genom att polisen lirkar fram någons brottsliga ådra. I somliga fall, som exempelvis vid förvärv av narkotika, skulle dessutom – vilket är det andra skälet – polismannen själv riskera att göra sig skyldig till brott, eftersom man inte får köpa narkotika. Det anses inte rimligt att antalet brott i samhället skall öka genom att polisen provocerar fram sådana och i värsta fall själv begår brott. Polisen skall beivra brott som begås utan dess medverkan, inte provocera fram brott för att kunna rättfärdiga sin existens.
En variant av dessa skäl är att någon polis i sin iver att få fram en brottsling skulle kunna tänkas frestas till att inte bara provocera, utan pressa fram brott. Detta är ett återkommande tema i amerikanska polisfilmer, men det är inte för den skull helt osannolikt. Den som med patos jagar brottslingar kan lätt driva över en gräns och kan lätt ställa till med ett maktmissbruk som skadar andra. Det är därför bättre att stämma i bäcken och inte låta polisen provocera fram brott över huvud taget.
Detta leder förstås till att polisen i somliga fall kan ha en svår match att bevisa och beivra brott, såsom exempelvis just vid alkoholförsäljning över nätet till ungdomar. Frågan är vad som väger tyngre: ivern att få fast alla som langar alkohol till ungdomar eller en närgången kontroll (som ändå i somliga fall misslyckas) av polisens verksamhet. Jag satsar mina pengar på det senare: makt korrumperar, och ju större makten, desto större risken för korruption.
Poliser utgör en av de få grupper i vårt samhälle som har rätt att bruka våld, som har tillgång till känsliga data avseende var och en av oss, polisen får tillgripa tvångsmedel av mycket varierande slag. Det måste räcka någon gång, i synnerhet som alla brott ändå aldrig kommer att kunna beivras om vi vill behålla någon form av rättsstatlighet. Ett beivrande av alla brott, och alltså en upptäckt av varje begånget brott, skulle kräva en sådan kontrollapparat att ingen av oss skulle vilja leva i ett samhälle som håller sig med den sortens kontroll av medborgarna.
I artikeln görs vidare ett stort nummer av polisers åsikter. Med förlov sagt är polisers åsikter i sammanhanget relativt ointressanta. Att fråga poliser om de vill ha fler maktmedel är som att fråga läkarkåren om den vill ha mer medicinsk apparatur, är som att fråga militären om den vill ha fler och nyare vapen. Klart att en majoritet vill ha fler möjligheter att utöva sitt yrke och att få testa alla yrkets möjligheter. Frågan här är en helt annan: vill vi medborgare leva i ett land där polisen får makt att testa var och ens laglydighet genom att exempelvis erbjuda en stor summa pengar för transport av narkotika eller för att testa hur fort bilen går på en 70-väg? Jag vill hoppas att svaret på denna fråga är ”nej”.
Till slut ett litet ord om alkoholrelaterad brottslighet. Brottslighet är delvis en funktion av vad som är förbjudet. Är det förbjudet att sälja alkohol till personer under 18 års ålder, har vi större brottslighet än när det enbart är förbjudet att sälja alkohol till personer under 16, helt enkelt för att den förra gruppen är större än den senare. ”Alkoholrelaterad brottslighet” inbegriper också langning, svartbränning för husbehov och andra jämfört med våldsbrottslighet relativt harmlösa brott.
Författarna glider här, mellan att utmåla langning som farligt eftersom den alkoholrelaterade brottsligheten är omfattande (och där måste alltså langningen stå utanför den alkoholrelaterade brottsligheten för att argumentet skall bli meningsfullt) och att låta langning ingå i den alkoholrelaterade brottsligheten (som polisen påstås vara dålig på att hantera). Denna glidning låter argumenten framstå i mycket bättre dager än de kanske bör. Argumentationen hade varit mycket bättre om författarna hade ställt langning i relation till alkoholrelaterad våldsbrottslighet och hållit sig till detta.
Jag är inte något större kompis med den svenska alkoholpolitiken, som jag anser åtminstone delvis motverkar sitt eget syfte, bland annat genom att skapa krogköer av halvberusade personer: dessa köer i sig tenderar till att öka våldsbrottsligheten. Det skulle också vara intressant om någon någon gång skulle relatera den svenska statistiken över alkoholrelaterat våld till andra länders statistik i samma avseende: min helt ogrundade misstanke är att statistiken inte skiljer sig så där värst mycket, vilket i så fall skulle innebära att den svenska alkoholpolitiken inte leder till de eftersträvade resultaten. Så länge dock den svenska alkohollagstiftningen finns, skall den självfallet implementeras.
Helst dock inte genom brottsprovokation.
27 kommentarer
Comments feed for this article
november 24, 2009 den 11:57 f m
Nils-Eric Schultz
I slutet av -80 talet lanserades begreppen brotts- och bevisprovokation av Rikskriminalen. Dessa benämningar fick ett stort genomslag inom såväl polis- som åklagarväsende men också hos domstolar och i media. Budskapet var lättförståeligt för alla, nämligen att bevisprovokation var tillåtet medan brottsprovokation var otillåtet. Detta fick till resultat att samtliga provokationer benämndes som bevisprovokation och få försvarare argumentade emot.
Jag har i min åklagarroll under drygt 15 års tid ägnat mig åt utredningar där provokativa åtgärder inte sällan förekom eller diskuterades och har då insett att det hela inte är så enkelt som det kanske kan tyckas. En bevisprovokation innehåller inte sällan inslag av brottsprovokation. Exempelvis förekom det inte sällan att det förelåg bra information om att någon person innehade ett stort narkotikaparti men det var oklart var narkotikan fanns. Det var givetvis angeläget att narkotikan inte kom ut på marknaden. Då kunde en provokativ åtgärd sättas in mot den misstänkte (han fick kanske på olika vägar ett oemotståndligt bud om köp av partiet eller så kunde man kanske göra honom orolig för upptäckt) och målet var att han skulle leda spanarna till den plats där narkotikan förvarades. Om den misstänkte då tog sig till platsen, hämtade narkotikan och placerade partiet i sin bil så gör han sig därmed skyldig till en annan gärning än den det fanns bevisning om, vilket var olovligt förvar av narkotika. PÅ grund av provokationen skulle det istället kunna bli fråga om försök till överlåtelse av partiet eller olovlig transport av detsamma.
Det kunde också inträffa att den misstänkte kanske p g a rädsla bad en tidigare icke-misstänkt person att hämta partiet. Denne hade då uppenbarligen dragits in i en brottslighet p g a polisens och åklagarens agerande. I ett sådant fall hade det blivit fråga om en solklar brottsprovokation. Dock skulle ingen granskande myndighet (JO, JK eller RÅ) och inte heller någon domstol ha sagt att den provokativa åtgärden inte borde ha genomförts.
Här kan nämnas Högsta Domstolens (HD) dom den 28 dec -07. Det målet gällde en av de tre tavlor som stals vid rånet mot Nationalmuseum december 2000. Tillsammans med FBI organiserade svensk polis och åklagare under sommaren 2005 en provokation mot några personer, vilket ledde till att den stulna tavlan kunde tas i beslag och tre personer gripas. Dessa tre åtalades senare för häleribrott. Dock, efter en grundlig genomgång av rättsläget utmynnade HD´s dom i att åtalen lämnades utan bifall och grunden härför var att de åtalades rätt till en rättvis rättegång måste anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd som en direkt följd av polisens åtgärder. Enligt HD så fanns ingenting i målet som visade att de tilltalade skulle ha tagit befattning med den stulna tavlan om de ite provocerats till det genom polisens ingiprande.
Orden brotts- eller bevisprovokation nämns inte i HD´s dom. Domstolen uttrycker t o m sympati eller i vart fall förståelse för åtgärden (det ”måste anses ha funnits goda skäl för de provokativa åtgärderna”) även om man bedömde det hela som en brottsprovokation.
Under senare år har man således mer och mer hos polis och åklagare men även i domstolarna gått ifrån uttrycken bevis- och brottsprovokation och istället så talas det om tillåtna (tillbörliga) eller otillåtna (otillbörliga) provokativa insatser. (Dock har uppenbarligen författarna till Brännpunktsartikeln inte hängt med i denna utveckling).
Det som varit det stora och som jag ser det enda problemet med användandet av provokativa åtgärder har istället varit att polisen och vissa åklagare inte redovisat åtgärderna för försvarare och domstolar. Detta har fått till följd att det under senare tid sökts resning i ett antal fall där försvararna insett att deras klienter lurats i en polisfälla utan att detta redovisats vid huvudförhandlingen.
Förutom att man använder sig av det förlegade uttrycket brottsprovokation så skulle jag kunna köpa budskapet i dagens artikel på Brännpunkt. Finns det bevisning om att någon olovligen säljer alkohol i en större omfattning och kanske till ungdomar och om det är svårt att få fram bevisning på annat sätt så skulle jag inte dra mig för att sanktionera en provokativ insats mot den misstänkte. Dock skulle jag kräva att polisen nogsamt redovisar vilka misstankar som förelegat före insatsen samt hur denna genomförts. Denna dokumentation skulle därefter ingå i det utredningsmaterial som överlämnas till försvarare och domstolen och därefter blir det domstolens sak att värdera om provokationen skall ha någon effekt i ansvars- eller påföljdsfrågan.
Åklagaren kan givetvis också själv besluta att inte väcka åtal om han/hon anser det uppenbart att någon provocerats att begå ett brott som denne inte skulle ha begått om inte provokation förekommit. I vilket fall som helst så har den olovliga spritförsäljningen förhoppningsvis upphört.
november 24, 2009 den 12:20 e m
Lisas lillsyrra
Schultz
Ang. ”Åklagaren kan givetvis också själv besluta att inte väcka åtal om han/hon anser det uppenbart att någon provocerats att begå ett brott som denne inte skulle ha begått om inte provokation förekommit.”
…så känns det ju helt otroligt tillfredställande att i vart fall vi här i Sverige helt o fullt kan förlita oss på att de ofelbara och okurrumperade svenska åklagarna får all makt över medborgarna.
november 24, 2009 den 4:06 e m
profanum_vulgus
Motargumentet som jag brukar stöta på handlar om nån slags absolutistiskt och kosmiskt rättvisetänkande.
De menar att det är ofarligt om polisen orsakar mer brott eftersom de enda som kommer begå brotten är sådana som kan tänka sig att begå brott, och dessa är moraliskt förkastliga per definition och därför bör man inte tycka synd om dem. Dessutom är det ju synnerligen effektivt om polisen deltar i brottsligheten för då är brotten lätta att utreda.
Men jag tycker att det är fullkomlig idioti. Ska inte de brott som redan begås stävjas? Varför ska man skapa mer brottslighet att stävja?
Dessutom så är det ju så att man skapar brott som inte skulle ha begåtts annars, och även brottslingar som kanske inte hade varit brottslingar annars. Om polisen står vid öresundsbron och erbjuder varenda ostraffad flerbarnspappa som ska köra över den 200 000 för att ta med ett paket hash över till Sverige så skulle man nog kunna skaffa sig 200 nyblivna kriminella per dag.
november 24, 2009 den 4:49 e m
Jonas B
Efter denna bloggpost och efterföljande kommentar måste jag säga tack. Tack till er kunniga jurister som delar med av er kunskap. För mig som juridisk novis är det mycket värdefullt att få läsa initierade inlägg.
november 24, 2009 den 6:19 e m
Goodwin Strawman
Brottsprovokation eller det som Schultz i kommentaren ovan kallar ”tillåten” provokation eller ”otillåten” provokation är förkastligt både rättsligt och moraliskt.
Det mest intressanta är den rättsliga aspekten av ”tillåten” provokation. Tillåten av vem, lagstiftaren? – Knappast. Det är alltså åklagare och polis som ställer sig ovan gällande rätt och begår brott och låter andra begå brott.
En fråga till Nils-Eric, har ni vid den självberättigade tillämpningen av ”tillåten” brottsprovokation stött er mot ansvarsfrihetsgrunderna nödvärnsrätt eller nödrätt e.d? Eller hur motiverar ni rent rättsligt förfarandet?
november 25, 2009 den 4:53 f m
NIls-Eric Schultz
Hallå Goodwin,
det du tar upp är ytterst intressant. Alla andra polismetoder, ex vis teleavlyssning, kameraövervakning, buggning m m har diskuterats i riksdagen, i media och därefter har dessa metoder lagreglerats. Då det gäller dessa metoder håller sig Regeringen därefter informerad om i hur stor omfattning metoderna använts.
Genom åren har det diskuterats huruvida det skulle lagstiftas också vad gäller provokationer. Bl a har JO framfört den uppfattningen i något av sina beslut. Men, polisen med stöd från Justitiedepartementet, har inte velat ha någon lagstiftning på området. Man har gillat att ha en okontrollerbar s k okonventionell metod. Som du nu förstår har jag inte en annan uppfattning än du. Själv har jag varit förespråkare för att hela verksamheten skulle regleras genom lag.
Själv är jag tillsammans med några advokater, en professor och några till engagerade i ett projekt som förhoppningsvis skall leda till en hearing om bl a provokativa åtgärder men också polisens användande av privatpersoner som infiltratörer. Hearingen planeras att gå av stapeln under våren -10 och en av de juridiska institutionerna vid Stockholms Universitet har visat intresse för att svara för logistiken
november 24, 2009 den 9:07 e m
Lisas lillsyrra
Men varför detta svenska trams: Gör som amerikanarna i Irak. Lägg ut lite ”godis” [vapen m.m.] för s.k. terrorister. Låt sedan prickskyttarna skjuta de som plockar upp godiset då de som dödas bevisligen är terrorister.
Fin-fina metoder som spar in de dryga rättegångskostnaderna o så slipper man det tröttsamma snacket från försvarsadvokaterna med deras tråkiga resningsansökningar m.m.
november 24, 2009 den 10:08 e m
Hodsoll
Tack Heidbrink och N-E Schultz för mycket intressanta inlägg.
november 25, 2009 den 1:25 e m
Mumfi
Ponera att en person erbjuder mig pengar för att begå ett brott. Som god medborgare jag är så låter jag nu denna tro att jag kommer att göra det i syfte att senare kunna underrätta myndigheterna om dennes identitet. Vi kommer överens om ett pris och jag får kontaktuppgifter för att kunna få mina pengar när handlingen är utförd. Jag går nu till polisen med denna information. Gissa om jag kommer att bli irriterad om det visar sig att ingen blir dömd för stämpling eller försök till, anstiftan eller vad det kan tänkas vara. Jag är lika drabbad som om det varit en ”äkta” kriminell som erbjudit mig att delta. Ska i så fall alla som tackat nej ersättas på något sätt? Är det inte ett visst lidande att utsättas för ett sådant illegitimt erbjudande? Ska brottsprovokation tillåtas så måste man nog följa upp det hela genom att avkriminalisera det för alla och envar; att bara beivra utförda brott, inte påtänkta, planerade, o.s.v. Om dessa handlingar är olagliga så vill nog jag tycka att ett av ”offren” för dessa brott är den som tillfrågas.
Dessutom, hur ska jag kunna veta att det inte varit ett genuint erbjudande om jag inte påtalat det hela? Anmäler jag istället för att tacka ja så kanske erbjudandet internt omvandlas från ett äkta sådant till en provokation. Även om det säkert förekommer sällan så är det svårt att som medborgare släppa tanken.
november 25, 2009 den 1:53 e m
jheidbrink
Mumfi: Du förefaller skjuta något förbi målet i det att provokation inte rör sig om att du kontaktas av någon annan, utan att du kontaktar någon som du misstänker för att vara lite halvskum och erbjuder denna pengar för att begå brott. Om personen tackar ja, väntar du bara till dess hon satt igång sin brottsliga verksamhet och så slår du till.
Det är det detta handlar om: polisen vill få rätt att få folk att begå brott och sedan slå till, förbättra sin uppklarningsstatistik och få fast brottslingar som kanske inte skulle ha varit brottslingar om inte polisen erbjudit ett lockbete.
november 25, 2009 den 2:29 e m
Mumfi
@jheidbrink
Det är så jag menar: Jag blir kontaktad av polis och blir erbjuden att begå brott. I min kommentar ovan är jag den av dig beskrivna, lite halvskumma, personen.
november 25, 2009 den 4:34 e m
jheidbrink
Mumfi: Man ska ge fan i att kommentera andras kommentarer på kvällen efter natten då man bara fått sova fyra timmar, och inte ens i sträck. Mea culpa – sorry.
november 25, 2009 den 10:20 e m
profanum_vulgus
jheidbrink:
En annan intressant aspekt (som ju är lagstadgad redan) är ju att polisen är tvungen att avbryta överhängande, eller påbörjade brott. Om polisen ser en misshandel så får de såklart inte vänta med att ingripa för att de tror att de kan få fast någon för dråp om de väntar ett slag.
Samma sak gäller ju med brottsprovokation, så fort polisen initierat en brottsplan så är de ju tvungna att ingripa för att förhindra den.
november 25, 2009 den 10:55 e m
Goodwin Strawman
profanum
angående ditt sista inlägg vill jag fylla på med kommentaren att det kanske är för mycket begärt av polis/åklagare att anmäla jäv – att begå brott och förhindra det samma utgör onekligen en intressekonflikt. 🙂
november 25, 2009 den 10:56 e m
Goodwin Strawman
Nils-Eric, jag tycker du duckar lite för min fråga om det rättsliga rättfärdigandet av brottsprovokation med avseende på nödvärns-/nödinstitutet.
november 26, 2009 den 10:28 f m
Nils-Eric Schultz
Då ska jag inte ducka längre. Du frågar om polis/åklagare lutat sig mot nöd- eller nödvärnsreglerna vad gäller beslut om provokativa åtgärder.
Mellan polis och kriminella så har det alltid förekommit en ”katt- och råttalek”. och så länge som det funnits poliser så har det förekommit att dessa på olika sätt gillrat fällor för kriminella. Redan på -50-talet förekom en livlig debatt, som benämndes rättsrötedebatten (det var t o m före min aktiva tid). Vilhelm Moberg var den drivande och vad han bl a förde fram i ljuset var att polisen/åklagaren gillrat en fälla för en pastor genom att placera en kniv i dennes bostad. Man ville avslöja att han haft ett förhållande med en homosexuell yngling.
Metoden har, vilket framgår av ett stort antal beslut, accepterats som tillåten av JO, JK och RÅ. Förusättningarna för att få använda en provokativ åtgärd har i ett antal beslut och i litteratur har utkristalliserats enligt följande:
a. den som man riktar åtgärden mot skall vara i vart fall skäligen misstänkt för brott,
b. man ska ha uttömt andra möjligheter att få fram bevisning,
c. beslut om åtgärden fattas av åklagare (gäller sedan mitten av -90-talet),
d. det skall vara fråga om brott av inte lindrig beskaffenhet.
e. ingen skall provoceras att begå brott som denne inte haft uppsåt att utföra
HD har också i ett flertal avgöranden prövat om en provokativ åtgärd skall ha någon inverkan på ansvars- eller påföljdsfrågan. Inte i något fall har HD uttalat att beslut om provokation inte skulle ha fattats.
Metoden får således sägas ha full acceptans inom rättsväsendet.
Svaret på din fråga, som jag hoppas jag förstått rätt, blir således att ett beslut om en provokativ insats aldrig grundats på nöd- eller nödvärnsrätt.
Det finns vissa inslag som jag genom åren varit mycket kritisk emot vadg gäller användandet av provokativa åtgärder och det avser polisens och vissa åklagarens ovilja att för försvarare och domstolar avslöja att det förekommit en provokation. Detta menar jag har varit lagstridigt och i strid mot principen om en rättvis rättegång. Men detta ligger utanför din frågeställning
november 26, 2009 den 11:52 f m
profanum_vulgus
Schultz:
Spelar det egentligen någon roll så länge provokationen syftar till att få fram bevis om ett redan bengånget brott, och man inte försöker lagföra för ett framprovocerat brott?
november 26, 2009 den 6:37 e m
NIls-Eric Schultz
Profanum Vulgus:
En provokation är tänkt att användas för att få fram bevisning. Om man ex vis genom någon provokativ åtgärd får den redan från början misstänkte (A) att leda polisen till den plats där han förvarat narkotikan så borde det inte uppstå några problem. A kan då åtalas för att han olovligen förvarat viss mängd narkotika och bevisläget är starkt.
Vad som emellertid inte alltför sällan inträffar är att den misstänkte (A), kanske p g a rädsla, låter ngn kompis hämta partiet för att för A´s räkning ”sälja” det eller gömma undan det på ett säkrare ställe. Om kompisen då hämtar partiet, ex vis 1 kg heroin som skulle kunna ge 10 års fängelse, och transporterar det en bit innan han grips av polisen uppkommer vissa komplikationer. Han (jag säger han för det är mest män) kommer att anhållas och med all sannolikhet också häktas för grovt narkotikabrott. Om vi utgår ifrån att han visste att det var narkotika han skulle förflytta tror jag knappast att ens en väldigt duktig försvarare skulle få domstolen att ogilla åtalet även om försvararen givetvis skulle hävda att klienten inte hade hämtat partiet om inte polisen inlett en provokativ aktion mot A (en brottsprovokation).
Nu är det emellertid inte alls säkert att försvararen får information om att A varit utsatt för en provokation. Den gripne kommer förmodligen inte att berätta att han hämtat partiet på uppmaning av A.
Sen är det väl bara att hoppas (men det kanske inte alla läsare instämmer i) att bevisningen mot A skulle räcka för att få även honom fälld. Bevisningen skulle sannolkit bestå i teleavlyssningsmaterial, telefonlistor, film från kameraövervakning m m. Troligtvis skulle såväl A som kompisen komma att vara moltysta under hela utredningstiden. Om A åtalas skall det av förundersökningsmaterialet framgå att han han varit föremål för en provokativ insats. (alla mina inlägg tenderar att bli längre än vad jag tänkt mig fr början)
december 1, 2009 den 8:08 f m
profanum_vulgus
Nils Eric Schultz:
Men i det fallet så har ju polisen bara provocerat A och det är A som provocerar kompisen.
Problemet här är ju ett annat, det är att polisen väntar med att ingripa just för att invänta ytterligare brott. Det man kan hoppas snarare än att bevisen räcker mot A är ju att någon åklagare har kurage nog att åtala poliserna för tjänstefel.
Om polisen träffar på en pistolbeväpnad man på sergels torg så får de ju inte vänta tills han skjuter någon bara för att de resulterar i fler miljoner bortkastade på fängelseförvaring.
november 26, 2009 den 12:04 e m
Goodwin Strawman
Tack för ett mycket intressant svar Nils-Eric!
Skulle man mot bakgrund av legalitetsprincipen då kunna hävda att man helt enkelt från HD:s, JK:s och JO:s håll, i fall av brottsprovokation, ansett att täckningsprincipen ej varit uppfylld med avseende på det subjektiva momentet; att man till trots anser (tolkat) att man håller sig inom lagens ramar men att det brister i både dolus och culpa?
november 27, 2009 den 12:00 f m
"Jonas"
Ni vet inte vad ni snick-snackar om.
I praktiken så har polisen en FET hållhake på någon person ”A”. På så vis tvingar de ”A” att förmå andra, av polisen utvalda eller ”B”, att begå brott vilka B inte hade begått om inte polisen velat det. B åker sedan dit så det skriker, givetvis.
Men varför ville polisen sätta dit B?
Jo, därför att B är av polisen misstänkt för något som polisen inte kan leda i bevis (o misstankarna kan t o m vara helt felaktiga). ”Vi skall sätta dit det fanskapet” [läs B] är då det tänk som tar överhanden hos polisen.
Sedan kan ju juristerna på denna blogg fantisera om att polisen kommer att öppet redovisa polis-tänket o polis-metoderna till juristerna: ”Dolus och culpa” m.m. juridik-trams är knappast något som gör att poliserna ligger sömnlösa när ”fanskapet” [B] väl sitter på en lång volta.
november 27, 2009 den 9:41 f m
jheidbrink
Jonas: Du har en mycket viktig synpunkt, men kan du vänligen hålla dig till en mera sansad ton?
november 27, 2009 den 12:18 e m
Goodwin Strawman
Jakob, nu ska du inte vara finkänslig. 😉 Jonas, anför ju ingen annan poäng än den vi nästan alla har talat om ovan, om än i andra termer.
november 27, 2009 den 1:22 e m
"Jonas"
…A ser till att B en korare tid kör en bil där det, utan B:s vetskap, ligger tunga droger väl dolt.
B ”råkar” att bli stoppad i en ”vanlig” poliskontroll och ”poliserna blir misstänksamma pga B:s oroliga uppträdande” (eller annat ljug i FU). Long story short: ”Fanskapet” [B] åker in på en lång volta.
Ovan metod funkar utmärkt så länge polisen samt A gemensamt håller käften.
november 27, 2009 den 8:46 e m
Mumfi
@”Jonas”
Men det är ju inte brottsprovokation. Det är bara A ”sätter dit” B. Med polisens goda minne, förvisso, men lika så.
november 30, 2009 den 9:57 f m
"Jonas"
Polisen, som alltså har tvingat ”A” att förmå ”B” att köra bilen i vilken det låg tunga droger väl dolt, får sedan ny o bättre information i samband med en annan utredning där en av de misstänkta ”plötsligen” lättar sitt hjärta: B var inte ”det fanskap” som polisen först antog visar det sig nu.
(Det var en helt annan person, ”C”, som alltså ”rätteligen” borde ha blivit utsatt för brottsprovokationen genomförd genom A:s förehavanden).
”Jahaja”, säger polisen, ”men B sitter ju enligt en lagakraftvunnen dom på en lång volta för att ha transporterat tunga droger så det är ju inte vårat problem.”
december 7, 2009 den 10:18 f m
Jan Erik
Takk til Jakob Heidbrink for velformulerte og prinsippfaste tanker i innlegget om politiprovokasjon. Ut fra de mange engasjerte kommentarene, antar jeg at det kan være av interesse med en link til en annen lang og interessant artikkel om nettopp politiprovokasjon i USA. Artikkelen heter «A Crime of Shadows» og er publisert i desemberutgaven av Vanity Fair: http://www.vanityfair.com/culture/features/2009/12/sexual-predators-200912