Låt polisen köpa svartsprit, är den klatschiga rubriken över dagens debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt. Den centrala poängen som fångas upp i rubriken (i själva artikeln finns ett antal ytterligare poänger) är att polisen skall kunna få beställa och köpa svarsprit för att bevisa langning. Detta, tillsammans med några andra poänger i artikeln, är värt att kommenteras.

Polisen får idag inte hålla på med såkallad brottsprovokation. Detta innebär att polisen inte får kontakta folk i syfte att förmå dem att begå brott: om någon däremot skulle råka vända sig till en polisman eller -kvinna med erbjudande om att denna skall köpa svartsprit, är det en annan femma – då har vederbörande redan påbörjat sitt brott och polisen har inte provocerat fram detta. En fin gränsdragning, kan tyckas, men den har sina skäl.

Det finns främst två skäl bakom detta förbud mot brottsprovokation. Det första är att brott som polisen inte provocerar fram kanske aldrig begås. Med andra ord ökar ju faktiskt brottsligheten genom att polisen lirkar fram någons brottsliga ådra. I somliga fall, som exempelvis vid förvärv av narkotika, skulle dessutom – vilket är det andra skälet – polismannen själv riskera att göra sig skyldig till brott, eftersom man inte får köpa narkotika. Det anses inte rimligt att antalet brott i samhället skall öka genom att polisen provocerar fram sådana och i värsta fall själv begår brott. Polisen skall beivra brott som begås utan dess medverkan, inte provocera fram brott för att kunna rättfärdiga sin existens.

En variant av dessa skäl är att någon polis i sin iver att få fram en brottsling skulle kunna tänkas frestas till att inte bara provocera, utan pressa fram brott. Detta är ett återkommande tema i amerikanska polisfilmer, men det är inte för den skull helt osannolikt. Den som med patos jagar brottslingar kan lätt driva över en gräns och kan lätt ställa till med ett maktmissbruk som skadar andra. Det är därför bättre att stämma i bäcken och inte låta polisen provocera fram brott över huvud taget.

Detta leder förstås till att polisen i somliga fall kan ha en svår match att bevisa och beivra brott, såsom exempelvis just vid alkoholförsäljning över nätet till ungdomar. Frågan är vad som väger tyngre: ivern att få fast alla som langar alkohol till ungdomar eller en närgången kontroll (som ändå i somliga fall misslyckas) av polisens verksamhet. Jag satsar mina pengar på det senare: makt korrumperar, och ju större makten, desto större risken för korruption.

Poliser utgör en av de få grupper i vårt samhälle som har rätt att bruka våld, som har tillgång till känsliga data avseende var och en av oss, polisen får tillgripa tvångsmedel av mycket varierande slag. Det måste räcka någon gång, i synnerhet som alla brott ändå aldrig kommer att kunna beivras om vi vill behålla någon form av rättsstatlighet. Ett beivrande av alla brott, och alltså en upptäckt av varje begånget brott, skulle kräva en sådan kontrollapparat att ingen av oss skulle vilja leva i ett samhälle som håller sig med den sortens kontroll av medborgarna.

I artikeln görs vidare ett stort nummer av polisers åsikter. Med förlov sagt är polisers åsikter i sammanhanget relativt ointressanta. Att fråga poliser om de vill ha fler maktmedel är som att fråga läkarkåren om den vill ha mer medicinsk apparatur, är som att fråga militären om den vill ha fler och nyare vapen. Klart att en majoritet vill ha fler möjligheter att utöva sitt yrke och att få testa alla yrkets möjligheter. Frågan här är en helt annan: vill vi medborgare leva i ett land där polisen får makt att testa var och ens laglydighet genom att exempelvis erbjuda en stor summa pengar för transport av narkotika eller för att testa hur fort bilen går på en 70-väg? Jag vill hoppas att svaret på denna fråga är ”nej”.

Till slut ett litet ord om alkoholrelaterad brottslighet. Brottslighet är delvis en funktion av vad som är förbjudet. Är det förbjudet att sälja alkohol till personer under 18 års ålder, har vi större brottslighet än när det enbart är förbjudet att sälja alkohol till personer under 16, helt enkelt för att den förra gruppen är större än den senare. ”Alkoholrelaterad brottslighet” inbegriper också langning, svartbränning för husbehov och andra jämfört med våldsbrottslighet relativt harmlösa brott.

Författarna glider här, mellan att utmåla langning som farligt eftersom den alkoholrelaterade brottsligheten är omfattande (och där måste alltså langningen stå utanför den alkoholrelaterade brottsligheten för att argumentet skall bli meningsfullt) och att låta langning ingå i den alkoholrelaterade brottsligheten (som polisen påstås vara dålig på att hantera). Denna glidning låter argumenten framstå i mycket bättre dager än de kanske bör. Argumentationen hade varit mycket bättre om författarna hade ställt langning i relation till alkoholrelaterad våldsbrottslighet och hållit sig till detta.

Jag är inte något större kompis med den svenska alkoholpolitiken, som jag anser åtminstone delvis motverkar sitt eget syfte, bland annat genom att skapa krogköer av halvberusade personer: dessa köer i sig tenderar till att öka våldsbrottsligheten. Det skulle också vara intressant om någon någon gång skulle relatera den svenska statistiken över alkoholrelaterat våld till andra länders statistik i samma avseende: min helt ogrundade misstanke är att statistiken inte skiljer sig så där värst mycket, vilket i så fall skulle innebära att den svenska alkoholpolitiken inte leder till de eftersträvade resultaten. Så länge dock den svenska alkohollagstiftningen finns, skall den självfallet implementeras.

Helst dock inte genom brottsprovokation.

Annonser