Svenska dagbladet följer upp sin rapportering om Vattenfall och dess ansvar i händelse av en kärnkraftsolycka i Tyskland. Jag tror att rapporteringen kan vara något svår att förstå och vill därför säga några förklarande ord.

Det finns två påståenden och en fråga här, nämligen dels påståendet att Vattenfall har ett obegränsat ansvar för sin kärnkraftsdrift i Tyskland, dels påståendet att koncernen är pantsatt för en eventuell olyckshändelse. Frågan i dagens artikel är huruvida det senare avtalet kan sägas upp.

Att Vattenfalls tyska kärnkraftbolag är ansvarig utan begränsning följer av § 31 Atomgesetz (den tyska kärnkraftslagen): i paragrafens första stycke anges att den som driver ett kärnkraftverk är obegränsat ansvarig. Det innebär att om och när det händer en olycka i ett tyskt kärnkraftverk dess innehavare utan begränsning får ersätta alla skador. Situationen skiljer sig alltså ännu så länge från den i Sverige: här finns ett tak på ersättningsskyldigheten, fast man funderar på att ta bort det (om vilket jag bloggat här).

Att någon är obegränsat ansvarig innebär att hon, han eller det i förekommande fall får använda hela sin förmögenhet till att betala skadestånd. Man kan alltså gott gå i konkurs om man ådrar sig en stor skadeståndsskyldighet. Går man i konkurs, innebär detta att alla tillgångar sätts under tvångsförvaltning, säljs och att de inflytande pengarna används till att betala skadestånden. Skulle alltså något allvarligt hända i Vattenfalls kärnkraftverk i Tyskland, kan tyskarna komma åt hela det bolag inom koncernen som bedriver kärnkraften i Tyskland genom att begära det i konkurs. I konkursen skulle all detta bolags egendom behöva säljas och pengarna användas till att betala bland annat skadeståndet som föranletts av kärnkraftsolyckan i Tyskland. Märk dock mina formuleringar här: det är i grundscenariot inte hela koncernen, utan bara det kärnkraftdrivande bolaget i Tyskland, som skulle gå i konkurs.

Man kan nämligen begränsa även sitt obegränsade ansvar genom att organisera sin koncern på ett klokt/smart/lurigt sätt. En koncern är en samling olika personer, nämligen juridiska personer: juridiskt sett utgör ett bolag en person. När en person har ett avtal eller någon annan skyldighet (såsom skadeståndsskyldighet) vidkommer detta i princip inte någon annan person: om min fru råkar tappa ett föremål från balkongen och skada en granne, är inte jag ansvarig för detta, utan bara hon. Detsamma gäller för bolag, även om dessa är organiserade i koncerner. Det faktum att ett bolag äger det andra spelar alltså ingen roll för bolagens (bristande) ansvar för varandra: gör det ena bolaget något som medför skadeståndsskyldighet, är det andra bolaget inte ansvarigt för det, precis lika lite som jag är ansvarig för min frus skadeståndsskyldighet.

Med andra ord innebär den tyska lagregeln att just Vattenfalls tyska bolag i förekommande fall går i konkurs, och ingen annan. Genom att grunda ett bolag som bedriver den farliga verksamheten, kan man alltså isolera resten av koncernen från ansvar. Detta har tyskarna tydligen också uppmärksammat och därför fått Vattenfall att skriva under ett avtal som innebär att hela koncernen, inte bara det enskilda tyska kärnkraftbolaget som ägs av Vattenfall, blir ansvarig om något händer i de tyska kärnkraftverk som ägs av Vattenfalls bolag. Antagligen har man organiserat detta så att koncernen är lika ansvarig som det tyska bolaget (ett solidariskt ansvar), vilket innebär att tyskarna i förekommande fall inte ens skulle behöva bry sig om att först mjölka det tyska bolaget på pengar, utan att de kan vända sig direkt mot själva koncernen, inklusive vattenkraft och allt.

Detta avtal har förstås lett till ett visst missnöje med Vattenfall i Sverige, för att uttrycka saken milt. Frågan är alltså huruvida man kan säga upp det.

Nu börjar jag komma ut på hal is, eftersom avtalet – som jag inte sett – med stor sannolikhet skall bedömas efter tysk rätt, men såvitt jag vet är reglerna i det här avseendet desamma i Sverige och i Tyskland. Grundregeln är att ett avtal som löper på obestämd tid fritt kan sägas upp (efter ny svensk rättspraxis måste man dock iaktta en skälig uppsägningstid). Avtal som löper på bestämd tid – såsom exempelvis ett avtal som löper på fem år – kan över huvud taget inte sägas upp om det inte finns någon bestämmelse om detta i själva avtalet; det enda man kan göra är att häva avtalet, men det förutsätter att motparten brutit mot avtalet. Eftersom tyskarna inte brutit mot avtalet, är hävning utesluten. Eftersom avtalet löper på bestämd tid, nämligen fem år, kan det inte sägas upp förrän det löper ut, och några avtalsbestämmelser som skulle stadga om något annat verkar enligt dagens artikel inte finnas. Vattenfallkoncernen ser ut att vara fast och vi får väl hoppas att inget allvarligt sker i Tyskland fram till dess avtalet med tyska staten kan sägas upp.

Jag har tidigare sagt, och jag vidhåller, att jag i mångt och mycket inte har så många synpunkter på det som Vattenfall gör kommersiellt. Vill man ha ett affärsmässigt bolag av europeiskt snitt, får man acceptera att detta bolag beter sig affärsmässigt. Den del av det svenska eldistributionsnätet som ägs av Vattenfall utgör inte precis någon familjejuvel i tillgångssamlingen (denna roll torde spelas av vattenkraftverken), och att Vattenfall äger kraftverk som drivs med fossila bränslen är underligt med tanke på koncernens marknadsföring, men ser för mig ut att vara kommersiellt fullt logiskt.

Om Vattenfall dock verkligen skulle ha pantsatt hela koncernen för sitt tyska bolags verksamhet, och skulle ha gjort det utan att underrätta ägaren/svenska staten/regeringen, kommer det hela i ett annat läge. Då börjar jag undra vad i hela friden som ledningen höll på med. Skulle Vattenfall ha underrättat regeringen om avtalet och fått klartecken, måste det statsråd som godkände detta – förmodligen i så fall Maud Olofsson – anses spela roulette med viktiga tillgångar i den svenska statens ägo.

Det är i och för sig föga troligt att något som sätter hela Vattenfallkoncernen på spel skulle hända – kärnkraften är idag mycket säker. Även en mycket låg sannolikhet kan dock bli verklighet, och Vattenfalls ledning ser ut att ha helt förblindats av sin iver att växa. Det kanske är dags att över huvud taget syna de statsägda bolagen mycket närmare i sömmarna.

Att det här avtalet blivit känt för allmänheten får nämligen närmast betecknas som en slump.

Advertisements