Jacob Heidbrink frågar i ett inlägg om barnkonventionen (apropå att allt flera moraliska rättigheter görs till juridiska rättigheter, t.ex. genom olika slags konventioner, som i sin tur transformeras till inhemsk rätt genom lagstiftning) om det verkligen är lämpligt att ”gjuta etiska och moraliska ställningstaganden i lagtext” och antyder att detta innebär att vi ”nedgraderar” lagstiftningen. För min del tror jag att svaret på frågan huruvida man nedgraderar lagstiftningen beror på hur långt man går på den inslagna vägen, d.v.s. vilka (verkliga eller påstådda) moraliska rättigheter som förvandlas till juridiska rättigheter och hur detta görs i det konkreta fallet. Jag har t.ex. svårt att se att det vore bättre om de mänskliga rättigheter som återfinns i FN: s konvention om de mänskliga rättigheterna endast existerade som moraliska rättigheter. Att världens länder har enats om att uttrycka just dessa rättigheter i en konvention innebär ju ändå att FN:s makt ställs bakom rättigheterna, och även om man kunde tycka att FN:s makt inte är så särdeles stor, så är den inte obetydlig.

Men det Jacob i första hand vänder sig mot är lagstiftning som ger medborgarna rättigheter som inte sanktioneras, d.v.s. att lagstiftningen i fråga har karaktär av symbolhandling. Jag delar helt och hållet Jacobs motvilja mot lagstiftning som symbolhandling, men kan inte säga att jag är förvånad över att lagstiftning delvis används på detta sätt, eftersom lagstiftning i så gott som alla länder väsentligen uppfattas som ett politiskt instrument. Men, undrar någon, vad exakt är problemet? Gör det verkligen så mycket eller ens något att symbollagstiftning kommer till bruk ibland? Ja, jag tycker det.

Som jag ser det ”nedgraderar” symbollagstiftning lagstiftningen på åtminstone två sätt.  För det första ligger det nära till hands att misstänka att lagar som kräver något av någon (i det här fallet rättighetshavarens motpart) men inte innehåller några sanktioner eller som annars av någon anledning är svåra att genomdriva (som t.ex. en lag som förpliktar människor att komma till en hotad eller misshandlad människas undsättning) kan komma att undergräva människors respekt inte bara för lagen i fråga, utan också för andra lagar. Om människor märker att inget händer när de bryter mot lagen, så kan man misstänka att de (åtminstone vissa av dem) fortsätter att bryta mot den och att de också prövar att bryta mot andra lagar. (Jag medger att detta argument är ganska spekulativt)

För det andra strider symbollagstiftning mot ett ideal som nästan alla omfattar, nämligen rättsstatsidealet. Som jag ser det är en stat en rättsstat om (och endast om) dess rättsordning skyddar den enskilde mot statens tvångsapparat, något som den gör om (och förmodligen endast om) den värnar följande fyra moraliskt relevanta värden: rättssäkerhet (förutsebarhet), rättslikhet (likhet inför lagen), rättstrygghet (visst skydd mot husrannsakan mm.) och tillgång till domstolsprövning (access to justice). Problemet med symbollagstiftning från rättsstatlig synpunkt är i ljuset av det sagda väsentligen att den enskilde inte med framgång kan föra talan inför domstol med stöd av symbollagar.

Det är också värt att nämna att symbollagstiftning inte på något sätt tjänar rättens syfte, som ofta sägs vara att möjliggöra mänsklig samexistens på fredliga villkor.

Kort sagt: Symbollagstiftning tycks inte fylla någon rättsstatlig eller ens juridisk funktion och bör således inte förekomma.

 

 

Annonser