Det går rykten om att Vattenfall tänker sälja sitt distributionsnät och investera de pengar som inflyter i britisk kärnkraft, skriver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Detaljen att pengarna påstås skola bli investerade i kärnkraft är förstås pikant med tanke på det upprörda debattläget om kärnkraften i Sverige, men detta är inte min fråga här – kärnkraften utgör en politisk och företagsekonomisk fråga som personer som är bättre lämpade än jag måste avgöra. (Jag kan dock säga att jag håller på att svänga i kärnkraftsfrågan, från försiktigt skeptisk till försiktig positiv, vilket delvis är den här bokens förtjänst – i synnerhet kapitel 24 på bokens originalsida 161 ff. Boken rekommenderas varmt till alla som är intresserade av energiförsörjningsfrågor.)

Min fråga är istället vad som ligger i några av de uttalanden som fackförbundet SEKO:s ordförande och den politiska oppositionen gjort i anledning av ryktena. SEKO:s ordförande argumenterar att vi alla äger Vattenkraft tillsammans, och att en försäljning av distributionsnätet är ”ett rån mot svenska folket”. Socialdemokraternas näringspolitiske talesman anser att frågan om försäljningen måste underställas riksdagen. Vänsterpartiets energipolitiske talesman påstår att den här försäljningen skulle gå stick i stäv med allt prat om satsningar på förnyelsebar energi.

Tre argument alltså. Först SEKO:s argument att vi alla äger Vattenkraft tillsammans och att en försäljning av distributionsnätet skulle utgöra ett rån mot folket. Om vi skär bort den retoriska överdriften ”rån”, ligger i kärnan av detta argument att svenska folkets samlade tillgångar på något sätt skulle minska genom en försäljning. Något försvinner som tidigare fanns.

Jag har svårt att hänga med på det. Visst, något försvinner, nämligen distributionsnätet, men något annat kommer in, nämligen pengar. Förutsatt att försäljningen sker till ett korrekt marknadspris, har Vattenfalls samlade tillgångar inte minskat över huvud taget: de har omvandlats. Distributionsnätet har ett värde som uttrycks i pengar, och får företaget pengar som motsvarar nätets värde, har dess förmögenhet inte minskat över huvud taget.

Men kanske distributionsnätet är en inkomstkälla som pengar inte är? Om distributionsnätet kan löpande tjäna in pengar som pengar i sig själva inte kan tjäna in, kan försäljningen innebära en långsiktig förlust. Jag vet inte hur det ser ut med saken, men jag förutsätter att – om ryktena nu skulle besannas – Vattenfall gjort en företagsekonomisk rimlig analys som innebär att man kan tjäna mera pengar på annat sätt än genom att inneha distributionsnätet. Jag förstår inte var i så fall förlusten som SEKO talar om skulle uppstå.

Man kan vidare påpeka att SEKO fått åtminstone ett förhållande om bakfoten. Produktion och distribution är nämligen inte längre hjärtat i ett kraftbolags verksamhet. Enligt ellagen får nämligen produktion och distribution inte längre ligga i samma bolag, och inte ens företrädarna för bolag som producerar el och bolag som distribuerar den får vara desamma. Detta krav kan man förvisso kringgå på olika sätt, men tanken är just att den koncentration som Vattenkraftkoncernens ägande av både produktion och distribution innebär inte längre skall förekomma. Det finns alltså inte bara ingen nödvändig koppling mellan de två typerna av verksamhet, utan de skall inte ens vara kopplade till varandra. Jag förstår alltså inte SEKO:s reaktion över huvud taget.

Lite vid sidan av kan man också säga att Vattenfall inte äger hela det svenska kraftnätet, utan endast en del av det. Stamledningarna ägs av Svenska kraftnät och även andra aktörer än Vattenfall äger ledningar. SEKO:s ordförande får det att låta som om varje ledning i Sverige skulle plötsligt hamna i icke-statliga händer. Det är helt enkelt inte sant.

Nästa argument, nämligen Socialdemokraternas argument att denna försäljning måste underställas riksdagen. Här är det lite oklart vad som menas: de olika citaten från Socialdemokraternas näringspolitiske talesman sammanlagda ger närmast intrycket att han menar att riksdagen måste få diskutera saken. Det kan kanske vara lämpligt och riktigt, och oppositionen kan absolut tvinga regeringen att prata om saken i riksdagen. Att ”underställa” någon något innebär dock att man låter den som får saken sig ”underställd” bestämma i frågan. Med andra ord ger citatet intryck av att Socialdemokraterna tycker att riksdagen måste få bestämma hur det blir med försäljningen.

Det tror faktiskt inte jag. Vattenfall är statlig egendom, men det innebär inte att Vattensfalls egendom annat än rent ekonomiskt är statens egendom. Vattenfalls egendom är Vattenfalls egendom, juridiskt sett, även om staten äger Vattenfall. Det är lite som att man skriver sin bil på sitt enmansföretag. Efter överlåtelsen till företaget är det företaget som äger egendomen, och även fast man själv äger företaget, äger man inte bilen. Man beskattas alltså för privat användning av bilen (genom uttagsbeskattning) och det är företaget som betalar fordonsskatten. Eftersom alltså Vattenfalls egendom inte ägs av staten, har riksdagen ingenting med någon försäljning att göra, utan detta är i grunden en företagsekonomisk fråga som avgörs inom Vattenfall. Staten som ägare kan ha synpunkter, men staten som ägare företräds av departementen, det vill säga av regeringen, inte av riksdagen. Jag tvivlar starkt på att riksdagen kan kräva att få lägga sig i försäljningen.

Slutligen det tredje argumentet, att detta går stick i stäv med talet om statsningarna på förnyelsebar energi, som Vänsterpartiet påstår. Även här är det av artikeln lite oklart vad som menas. Om själva försäljningen av distributionsnätet menas, förstår jag inte argumentet. Distributionen har ju som sagt inget med produktionen att göra. Visst kan man producera förnyelsebar energi även om man inte distribuerar energi.

Om argumentet däremot vänder sig emot den påstått tilltänkta investeringen i britisk kärnkraft, ligger något i det. Kärnkraft kan vara den bästa lösningen på våra energiproblem – observera att jag säger kan, eftersom jag inte riktigt är övertygad ännu – men i vilket fall som helst utgör den ingen förnyelsebar form av energi. Den använder i princip ändliga råmaterial precis som gas-, olje- eller kolkraftverk gör. Sedan kan man också diskutera om tanken på förnyelsebar energi är fullt ut verklighetsbaserad (jag hänvisar återigen till samma bok som i inledningen till detta inlägg), men detta är en politisk fråga.

Från ett renodlat juridiskt perspektiv finns alltså egentligen inte mycket att opponera sig emot. Svenska folkets kollektiva förmögenhet minskar inte genom en försäljning och Vattenfalls privaträttsliga organisationsform innebär att staten endast i begränsad omfattning kan lägga sig i företagsekonomiska beslut i företaget. Att ett produktionsbolag gör sig av med sitt distributionsnät är dessutom fullt i linje med tankarna bakom ellagen. Frågan är alltså renodlat politisk.

Vill vi äga delar av kraftnätet genom ett statligt ägt bolag? Mer än då finns egentligen inte att ta ställning till.

Annonser