Är det lika dåligt i Sverige som i Kina, frågar sig idag Claes Arvidsson i SvD. Bakgrunden är att Svenska FN-rörelsen och andra organisationer uttrycker kritik mot rättighetsskyddet i Sverige. Det finns välkända brister i det svenska rättighetsskyddet: Integriteten, äganderätten och rätten till en rättvis rättegång är alla skyddade intressen som aktualiserats i svensk rätt som bristfälligt skyddade ur ett rättighetsperspektiv. FN-förbundets är dock kritiska mot en annan sak, nämligen att så få brott som antas utgöra s.k. hatbrott leder till domstol. Bland annat. Vilket förstås är allvarligt om det verkligen är brott som begåtts, vilket vi dock inte kan vara säkra på förrän saken fått en prövning.

Arvidsson reagerar främst på beskrivningen av problemets omfattning och hur det kommuniceras. Och han har helt rätt. Kritiken är förbluffande perspektivlös. På FN-förbundets hemsida så finns det text som fungerar som en presentation av rapporten fått rubriken ”Invandrare och kvinnor saknar rättigheter i Sverige”. Just det. ”Saknar rättigheter”. Vidare, som Arvidsson citerar, framhåller FN-förbundet att Sverige inte alls ligger långt framme på rättighetsområdet, om man ”skrapar på ytan”.

Sådan retorik skymmer ett viktigt budskap. Dessutom så är kritiken i sig i delar enögd. Tillåtandet av framförande av s.k. vit makt-musik framhålles som ett rättighetsproblem utan att yttrandefrihetsaspekten och rätten att få framföra även obehagliga budskap ges tillräcklig uppmärksamhet.

Det svenska rättighetsskyddet behöver stärkas på flera områden. Steg för steg sker det också förbättringar. Men att gå därifrån till att säga att rättighetsskydd för vissa grupper saknas generar. Och utgör en tylig illustration på vad jag i ett annat sammanhang med möjlig självironi kallat för Schultz lag för samtal om rättigheter:

”Den första som relativiserar omfattande kränkningar genom att jämföra med mindre omfattande kränkningar i sin närhet (eller i USA) förlorar.”

Annonser