I mina ögon tycks det bli allt oftare förekommande att hävda ”rättigheter” som något eftersträvansvärt i sig. Något som förundrar mig i denna retorik är att det knappast går att hävda motsatsen, det blir i så fall ungefär som att förespråka ondska el likn. Det går därför inte att vara emot ”rättigheter” och särskilt inte emot sådana rättigheter som kan passa in under beskrivningen ”mänskliga rättigheter”.

Samtidigt kan jag emellertid inte låta bli att fundera över vad som egentligen avses med hävdandet av rättigheter på dessa sätt. När jag läser en del av argumentationen verkar det som om en väsentlig aspekt tappas bort. Exempelvis läser jag på den här sidan, under rubriken Relativisering och rättigheter: ”Det finns välkända brister i det svenska rättighetsskyddet: Integriteten, äganderätten och rätten till en rättvis rättegång är alla skyddade intressen som aktualiserats i svensk rätt som bristfälligt skyddade ur ett rättighetsperspektiv.”

Vad avses då egentligen med ett ”rättighetsperspektiv”? Varför är detta rättighetsperspektiv så relevant att man kan tala om bristfälligheter? Är det de rättsliga definitionerna av vissa begrepp som inte går ihop? Eller är det så att man inte anser att de bakomliggande värderingarna skyddas i tillräcklig mån?  Eller handlar det kanske om att potentialen i rättighetskonstruktionen som juridiskt verktyg inte utnyttjas fullt ut?

Jag vill med dessa frågor inte påstå att jag tror att allt är alldeles utmärkt i samhället eller ens står väl till, vare sig i Sverige eller annorledes. Min undran handlar istället om huruvida ”rättighetsperspektivet” verkligen är det mest relevanta? Mina funderingar rör också egentligen mest föreställningarna om ”äganderättigheten”. Om detta mycket komplexa begrepp skall användas som grund för en rättighetsargumentation i vertikalt hänseende, d v s i relationen staten/kollektivet och de enskilda, synes det kunna uppstå väldigt många olika typer av frågor. Om dessa skall avgöras med ett i förväg bestämt företräde för vad som klassificeras som ”äganderätt”, blir det ibland ganska diskutabla konsekvenser.

Ett praktiskt exempel rör diskussionen om reglering av marknadsföring av tobaksprodukter och tanken på en reglering som förbjuder allt annat än s k plain packages. Tanken är att cigaretter bara skulle få säljas i enfärgade förpackningar utan varumärken på. Syftet skulle förstås vara att minska attraktionskraften hos produkterna och därmed efterfrågan på vad som enligt rådande rön är hälsovådligt för inte bara brukaren utan även dennes omgivning. Om en sådan reglering genomförs ställs vi med ett rättighetsperspektiv inför frågan om tobaksbolagen kan hävda att deras ”äganderätt” kränkts.

Med den komplexitet som äganderättsbegreppet har i kulturellt hänseende är det alls inte otänkbart med denna typ av frågor kring en vertikal ”äganderättighet”. Jag är därför intresserad av hur man som rättighetsretoriker hanterar denna typ av frågor? Visst kan jag tänka mig att det i just detta fall går att ta sig ur problemet rent definitionsmässigt, exempelvis genom att hävda att varumärkesrätt ”bara” är en immaterialrätt och därmed ingen äganderätt, men är det verkligen detta som är den tänkta huvudutvägen när frågor av detta slag utkristalliseras under det hävdade rättighetsperspektivet?

Den större frågan som jag tar upp här är väl egentligen ett gammalt tema, men det tycks som att vad som tidigare sagts nu anses obsolet eller rent av glömt. Jag antar dock att det kan finnas fler som kanske kan vara intresserade av frågan om vilka syften rättighetsargumentationen tjänar.

För att undvika missförstånd vill jag understryka det självklara. Min avsikt är givetvis inte att förespråka något motstånd mot ”mänskliga rättigheter” eftersom värderingarna bakom dessa är något jag i högsta grad delar. Vad jag är fundersam kring är mer hur man skall få ihop den retorik som tämligen ofta används när dessa värden hävdas?

Annonser