Igår rapporterade både Svenska dagblaget och Dagens Nyheter att regeringen avser att skärpa barnporrlagstiftningen så att även tittande på bilder på nätet skall bli straffbart (idag är innehavet, alltså nedladdningen av bilderna, straffbart). Hanne Kjöller på Dagens Nyheter kommer idag med en kommentar som i sak är helt rätt, men som inte riktigt ger hela problembeskrivningen.

Argumentet för att förbjuda tittande på barnporr (med vilket tydligen menas tittande på bilder som visar sexuella handlingar som involverar personer under 18 års ålder, utan att detta dock klart framgår) är att den som tittar på sådana bilder ”konsumerar övergrepp mot barn”. Ja, så kan man nog se saken. Samtidigt konsumeras övergrepp hela tiden: den som tittar på nyheter från krigshärjade länder konsumerar övergrepp mot civilbefolkningen. Den som tittar på bilderna från Abu Ghraib-fängelset konsumerar övergrepp mot fångarna där. Är det ett argument för att förbjuda nyhetsförmedling? Någon kanske blir upphetsad av att se detta våld.

Tanken måste nog vara en annan, nämligen att torrlägga marknaden. Tanken är tydligen att man, genom att bestraffa konsumenterna, får bort dem från marknaden, vilket då skulle medföra att det inte längre lönar sig att framställa barnpornografiska bilder. Tanken är alltså en liknande tanke som den som ligger bakom sexköpslagen. För att denna tanke skall fungera, krävs flera saker.

Dels krävs att konsumenterna faktiskt försvinner, att de alltså blir skrämda. Man kan konstatera att sexköpslagen inte fått prostitutionen att försvinna. Antalet gatuprostituerade har också ökat igen. Detta kan ha många olika orsaker, men drömmen om att prostitutionen skall kunna lagstiftas bort har fallerat på verkligheten i flera tusen år nu. Detsamma får anses gälla övergrepp mot barn. Dessa kommer knappast att försvinna genom att man lagstiftar om ett förbud mot att titta på pornografi som involverar barn.

Men man kanske minska marknaden och på så sätt stävja åtminstone en del av övergreppen. Om man med denna argumentation alltså accepterar det legitima i ett förbud mot att titta på saker (vilket jag principiellt sett tycker är farligt), måste man vidare dels fundera på hur man skall sätta makt bakom orden. För att potentiella konsumenter av barnporr skall bli avskräckta, måste det finnas en reell risk att bli upptäckt och lagförd. Jag skippar lagföringen för ett ögonblick och koncentrerar mig på upptäcktsrisken.

Barnpornografin finns på Internet. Om jag skall bevisa att någon tittat på förbjuden barnporr, måste jag alltså veta vilka sidor på nätet som personen i fråga tittat på. För att kunna veta det, måste jag övervaka trafiken. Med andra ord måste, om polisen skall ha en chans att aktivt övervaka förbudets efterlevnad, denna ha möjlighet att övervaka i stort sett hela befolkningens surfande. Om man nämligen kräver grundad misstanke om barnporrtittande innan man tillåter övervakningen, innebär detta i praktiken att tittandet på barnporr endast är förbjudet om man på något annat sätt avslöjat sig som barnporrtittare, antagligen genom att man laddat ner barnporr. Det innebär i sin tur att den tilltänkta lagen är ett komplett slag i luften.

Sedan är det dock också fråga om det där med lagföringen. Antag att en forskare eller polis i utredande syfte vill titta på barnporr. Poliser vet vi vem som är, men forskare kan vem som helst vara. Hur skall man i en process hantera invändningen dels om att den tilltalade egentligen ville titta på vuxenporr, men av ett misstag kom in på barnporrsidor, dels att den tilltalade inte förstod att aktörerna i den pornografiska scenen var under 18 år, dels att den tilltalade bara ville skapa sig en uppfattning om eländets omfattning (såsom exempelvis Hanne Kjöller nyligen gjort)? Jag har svårt att se att det skall kunna bli fällande domar enligt en sådan lagstiftning utan att man sänker beviskravet (kravet på vilken styrka bevisningen måste ha för att den tilltalade skall anses vara överbevisad om sin skuld) till mycket låga nivåer.

Inom straffrätten gäller dock av hävd ett beviskrav ”bortom allt rimligt tvivel”, vilket i ett (ganska fåfängt) försök att sätta siffror på det hela anges vara ungefär 90 procents säkerhet om att den tilltalade begått gärningen såsom den beskrivs i brottsbalken. Sänker man detta krav, går man ifrån vanliga rättssäkerhetsgarantier inom straffrätten. Vi har avstått ifrån sådana sänkningar när det gäller att spåra pengar från brottslig verksamhet, men vi är alltför snara att fundera på dem i sexualbrottssammanhang.

Sexualbrott är en synnerligen vidrig brottskategori. Just för att den är så vidrig är det dock viktigt att vi håller styvt på rättssäkerhetsgarantierna, så att vi inte i ett försök att få alla skyldiga lagförda också spärrar in en mängd oskyldiga. Regeringen ser ut att åtminstone vilja skärpa övervakningen av nätet för att få tag på folk som – märk väl – inte själva förgriper sig på barn, utan tittar på övergrepp. Sådan övervakning är med stor sannolikhet verksam bara om vi dessutom är beredda att fibbla med beviskravet inom straffrätten.

Jag är inte beredd att gå med på vare sig övervakning av Internettrafiken eller en sänkning av beviskraven ens i syfte att stävja barnporr. Skadan vi riskerar att åstadkomma är långt större än den potentiella vinst som vi kanske gör.

Annonser