Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen, skriver idag på Dagens Nyheters debattsida om regeringens utredning om kärnkraftens framtid. I korthet går hans kommentar ut på att regeringen påstår att kärnkraften inte skall subventioneras, men att detta likväl sker. Grunderna för kritiken tycks vara två, nämligen dels frågan om ersättningsansvaret vid skador som sker genom en kärnkraftsolycka, dels det faktum att svenska staten inte förbjuder utländska staters subventioner av utländska bolags kärnkraftverk på svensk mark. Han har helt klart en poäng.

Några ord om den subvention som enligt Karlssons mening ligger i det föreslagna regelverket kan vara på sin plats. Den senare punkten är nog rätt så klar. Subventionerar en utländsk stat sina kärnkraftbolag även när de bygger på svensk mark, får kärnkraften i Sverige – i bemärkelsen den kärnkraft som finns i Sverige, inte i bemärkelsen svensk kärnkraft – en direkt subvention. Självklart, om än svårt att göra något åt utan att införa skyddsbestämmelser för den svenskägda kärnkraften.

Den andra punkten är lite svårare. Kärnkraft är farlig verksamhet. Även om man kan minimera riskerna, finns alltid en risk kvar för att något händer, och förr eller senare kommer denna risk att materialiseras. Det kan hända att risken för en allvarlig olycka statistiskt sett är en olycka på hundra miljoner år (en fritt tilltagen siffra – för mitt resonemang här är det irrelevant hur hög risken är), men det finns ingen garanti för att denna risk inte materialiseras i dag eller imorgon, och heller ingen garanti för att en olycka bara sker en gång var hundra miljoner år. Det kan också ske två olyckor inom loppet av en vecka och sedan ingenting på tvåhundra miljoner år: genomsnittet är fortfarande en olycka på hundra miljoner år. När något sker inom kärnkraften, är olyckan potentiellt mycket stor. Skulle Barsebäck gått till väders, skulle det ha tagit med sig Köpenhamn. Den ekonomiska skadan – bortsett allt annat – skulle ligga i månghundramiljardersklassen.

Det intressanta i sammanhanget är nu att ekonomiska skador kan försäkras och alltså principiellt sett kan hanteras. Problemet för kärnkraften är dock att potentiellt astronomiska skador leder till potentiellt astronomiska försäkringspremier. För att över huvud taget göra kärnkraften ekonomiskt lönsam, måste man därför antingen säga att staten, det vill säga skattebetalaren, står för notan om något händer, eller säga att kärnkraftbolagen inte behöver försäkra hela den ekonomiska risk som deras verksamhet innebär (varvid då skattebetalaren står för resten av notan).

Det är det senare alternativet man har valt: kärnkraftbolagen är inte ansvariga för hela den skada som deras verksamhet potentiellt ställer till med, vilket innebär att de inte behöver betala hela den försäkringspremie som deras verksamhet egentligen skulle behöva leda till. Subventioner kan ta många olika skepnader. Den enklaste formen av subvention, den som är lättast att förstå, är en direkt utbetalning. Betalar det allmänna pengar för att en viss verksamhet skall etablera sig på en viss ort, är detta en subvention. Subventioner kan dock också bestå i att man låter mottagaren slippa betala kostnader som annars skulle uppstå. Ett exempel är en sänkning eller ett borttagande av arbetsgivaravgiften för den som anställer långtidsarbetslösa. Även detta är en subvention – det mindre beloppet som det allmänna tar in har samma ekonomiska effekt som en direkt betalning. Ett övertagande av en ekonomisk risk, slutligen, kan också vara en subvention. När det allmänna går in som borgensman, minskar ett företags kreditkostnader: den ekonomiska effekten är densamma som en direkt utbetalning.

Med denna logik är också ett högsta tak på hur mycket som en skadevållare måste betala för de skador hon ställer till med potentiellt en subvention. Den som håller på med den farliga verksamheten behöver ju inte stå för hela kostnaden som verksamheten egentligen medför. Här finns dock olika sätt att sätta ett ansvarstak. Inom transporträtten är det exempelvis så att en transportör som skadar kundens gods endast svarar med ett visst högsta belopp för skadan. Detta innebär att kunden behöver en transportförsäkring. Att säga att kunden subventionerar transportören, är dock lite märkligt: ett bättre uttryckssätt är att kunden får bära risken för att något går snett. Detta kan exempelvis tänkas uttrycka sig i priset för transporter, som kan antas vara lägre än de skulle vara om transportören skulle behöva stå för hela skadan hon ställer till med. Kunden tvingas alltså ge, men får också något.

När det dock gäller skador där det inte finns ett avtal mellan den som bedriver verksamheten och den som potentiellt lider skada, blir det en annan femma. Här finns inget pris som kan minskas. Man kan förvisso säga att kärnkraftsel är billigare än den borde vara om kärnkraften skulle behöva bära sina egna försäkringsrisker, men det är inte alla som skulle påverkas av en olycka som direkt vinner på det lägre priset: hela Köpenhamn fick inte el just från Barsebäck. Här går kollektivet, det allmänna, in och möjliggör en verksamhet – framställande av el genom kärnkraft – som inte skulle vara ekonomiskt försvarbar om bolagen skulle behöva betala en försäkring som täcker alla potentiella kostnader. Detsamma gäller för övrigt för oljetransporter på fartyg: den maximala ersättningen för skador genom oljeutsläpp är också begränsad.

När man resonerat så långt, kommer man dock till en gräns någonstans. Var upphör subventionerna? Det allmänna bygger genom skattemedel vägar som bland annat näringslivet behöver för att transportera sina varor: är det en subvention? Det allmänna utbildar gratis den arbetskraft som håller det svenska näringslivet flytande: är den en subvention? Jag håller med om att ett högsta tak för just kärnkraften är en subvention, men lek med tanken att alla verksamheter i Sverige skulle få förmånen av en ansvarsbegränsning på maximal 3 200 miljoner euro, alldeles oavsett om det skulle gälla skoframställning eller kärnkraft: skulle detta då vara en subvention? Det skulle förvisso vara en generell regel, men någon praktisk fördel av detta skulle i princip endast kraftindustrin och den petrokemiska industrin få.

Jag undrar lite hur långt Karlsson egentligen vill dra subventionsbegreppet. Det är förvisso ett elegant grepp att angripa regeringen för att inte hålla sig till sin egen interna överenskommelse (och därigenom så osämja inom Alliansen), men poängen med argumentationen tycks egentligen vara att Karlsson inte vill ha kärnkraft i Sverige. Han har som sagt inte fel i att säga att kärnkraften kommer fortsatt att vara subventionerad, men en subvention som träder in efter det att industrin betalat 3 200 euro förefaller inte precis vara ett jättestort problem.

Den stora frågan är huruvida vi skall, eller inte skall, ha kärnkraft i landet. Det finns argument på båda sidor (den stora risken med verksamheten på den ena, omöjligheten att täcka ett modernt industrilands energibehov utan att räkna in kärnraft på den andra sidan; avseende det senare se för övrigt den här intressanta boken som finns att ladda ner gratis på nätet). Jag vill här inte ta ställning. Jag tycker dock att Karlsson angriper en mycket principiell fråga genom en relativt marginell detalj, och jag tror inte att detta befrämjar diskussionen om den principiella frågan.

Annonser