Jag skulle vilja inleda mitt bloggande på Juridikbloggen med att ta upp något som engagerat mig under drygt tio års tid och det gäller polisens s k informatörshantering.  Själv innehade jag under mer än 15 år (1984-2001) en åklagartjänst med ansvar för utredningar avseende den s k grova och organiserade brottsligheten. Därmed fick en jag bra inblick i hur metoden med att utnyttja informatörer/infiltratörer/agenter kom att tillämpas. Tanken var att polisen, istället för att arbeta med sedvanliga och inarbetade metoder, såsom spaning, telefonavlyssning, kameraövervakning m m. skulle använda sig av betalda informatörer, vilka skulle nästla sig in i kriminella grupperingar. Informatörerna skulle bl a genom provokativa åtgärder gillra fällor för den eller de personer som man av något skäl ville ingripa mot.

Redan från början var jag kritisk till användandet av informatörer och den viktigaste invändningen jag hade var att jag ansåg att principerna om en rättvis rättegång sattes ur spel då polisen, men tyvärr även vissa åklagare, konsekvent för försvarare och domstolar ”mörkade” att en informatör mot betalning agerat i ett visst ärende. Inte heller ansåg man sig behöva redovisa om denne på polisens uppmaning eller på eget bevåg provocerat den person som gripits för visst brott. Att informatören erhållit ersättning, vilken kunde uppgå till femsiffriga belopp, ansåg man sig inte heller behöva redovisa.  För mig framstod det som uppenbart att hela verksamheten var väldigt rättsosäker och stod i strid med principen om den misstänktes rätt till insyn i en brottsutredning. Genom den s k Liljegrenaffären besannades mina farhågor. Liljegren fick avsked från polisen och han har fått bära hundhuvudet för alla de olagligheter som begåtts i samband med användandet av informatörer. Det har emellertid funnits många ”Liljegrenar” inom polisen. (Om turerna kring Liljegren står att läsa i två ganska nyligen utkomna böcker av Dick Sundevall och Lasse Wierup, nämligen Hanteraren resp Infiltratören).

I efterdyningarna till den s k Liljegrenaffären har ett antal försvarare insett att deras klienter dömts utan att samtliga relevanta omständigheter redovisats för dem. Detta har lett till att ett flertal resningsansökningar getts in till Riksåklagaren och Högsta Domstolen. Grunden för resningsbegäran har varit att advokaterna ansett att deras klienter inte erhållit en rättvis rättegångt. Högsta Domstolen har beslutat om resning i ett av fallen. Det ärendet gäller ett vapenbrott, där det framkommit att vapnet överlämnats/sålts till den sedermera dömde av polisens informatör och att denne i sin tur fått vapnet av sin hanterare. Ytterligare resningsärenden ligger hos HD men där har beslut ännu inte meddelats.

Förmodligen som en effekt av att jag så fort tillfälle getts framfört kritik mot polisens informatörshantering har jag under senare tid kontaktats av ett antal informatörer vilka velat beskriva sin bild av verksamheten och de har också sökt mitt stöd. Den information jag erhållit av dessa f d polisagenter har gjort mig ännu mer övertygad om att metoden aldrig skulle ha kommit till användning. Förutom att en förutsättning för metoden var att polis och helst även åklagare skulle bryta mot lagstiftningen genom att inte redovisa allt vad som förekommit, har det också visat sig att det finns en viktig men tidigare okänd humanitär vinkling på verksamheten som enligt min mening också måste fram i ljuset. 

De personer (mest yngre män) som av polisens värvare engagerats som agenter har ofta varit unga och några t o m omyndiga. En del har värvats genom att en polisman besökt dem då de suttit som frihetsberövade på polishuset,   d v s de har redan där varit i underläge. Mot olika former av löften har polisen därefter knutit personen till sig. Någon insyn i vad som förmått denne att acceptera uppdraget har inte förekommit. Något skriftligt anställnings-eller uppdragsavtal har inte upprättats. De enda som skulle ha kännedom om uppdraget var agenten själv samt högst tre anställda vid polisen, nämligen värvaren, den s k hanteraren samt möjligen dennes chef. Den värvades föräldrar skulle inte få någon vetskap och detta inte ens om vederbörande var omyndig. 

Sedan han väl värvats har personen ombetts eller uppmanats att utföra vissa uppdrag såsom ex vis att nästla sig in i kriminella grupperingar. Vad någon informatör berättat för mig är också att han för polisens räkning begått brott (ex vis vapen- eller narkotikabrott) och skickats på utlandsuppdrag. D v s man har låtit honom utföra rent polisära uppdrag och detta utan någon som helst utbildning. 

Något skydd att tala om har inte förekommit. De har inte omfattats av något försäkringsskydd trots att de utgjort ett av polisens viktigaste redskap i kampen mot den grövsta  brottslighet vi har i landet. Det som kan ha lockat dem kan ha varit den skattefria ersättning de erhållit av sin hanterare efter lyckade tillslag. Beloppen kan ha varit femsiffriga. Denna ersättning, redovisad som ”tipspengar”,  kan givetvis ha fått till följd att informatören haft ett intresse av att ”sätta dit” så många som möjligt. Samma intresse har hanteraren haft eftersom han då för sina överordnade kunnat visa upp fina siffror från sina agenter. Dessa siffror har därefter tagits in i polisens statistik och därmed har också polisledningen kunnat lämna en ljus bild av värdet av informatörshanteringen till ex vis Jusitiedepartementet och media. 

Min uppfattning är att polisen cyniskt utnyttjat ett antal unga människor att delta i sådana uppdrag som polisen inte själv vågat utföra. Att någon på begäran från en statlig myndighet fås att  infiltrera i en kriminell och farlig grupp borde inte få förekomma i ett land som Sverige, ett land där myndigheter såsom ex vis Yrkesinspektionen regelbundet granskar arbetsplatser för att minimera skaderisker för anställda och där det finns skyddsombud och det gås skyddsronder. Att riskerna de utsatts för har varit oerhört stora är en självklarhet. Det är nog inte alltför vågat att tro att någon av informatörerna genom åren avslöjats av den kriminella grupp de skulle verka i. Vad som då inträffat kan i vart fall jag tänka mig. De grupper som avses är ex vis  Hells Angels, Bandidos, Original Gangsters och hur den interna rättsskipningen ser ut i sådana grupper torde vara väl känt.

En av de f d informatörer jag kommit i kontakt med har i stort sett på heltid under 10 års tid haft uppdrag som agent för polisen. Som alla andra informatörer har hans ersättning från polisen utgjorts av svart lön, d v s inga sociala avgifter har betalts in och därmed har inte heller några medel avsatts för hans framtida pension. Detta kommer då att leda till att han kommer att få en lägre pension än de kamrater som haft normala anställningar. Sin tjänstgöringstid som informatör kan han inte heller redovisa i  någon meritförteckning vilket lett till att det är nästan omöjligt för honom att få något nytt arbete. 

Givetvis påverkas de personer som under lång tid på polisens uppdrag verkat i kriminella grupper. Det har visat sig vara oerhört svårt för dem att efter uppdragstidens upphörande kunna återanpassa sig till ett normalt liv. De kommer att under resten av livet att riskera att poliskontakterna skall kunna komma att avslöjas för de kriminella grupper/personer han lämnat uppgifter om. En intressant fråga är givetvis hur eller om polisen tar hand om de informatörer som har ”gjort sitt”. Det bästa för polisen är givetvis om den f d informatören på något sätt helt enkelt försvinner. I annat fall finns risken för polisen att vederbörande skall gå till media och avslöja hela den verksamhet som polisen lagt ner så mycket möda på att hemlighålla. Vidare finns för polisen också risken att den f d agenten anser sig ha rätt till skadestånd. En sådan talan skulle ju också kunna leda till att verksamheten blottläggs.

Nu är jag inte ensam om att vara kritisk mot polisens sätt att utnyttja informatörer. Tämligen många poliser jag kommit i kontakt med har sagt sig dela mina synpunkter. Inom åklagarväsendet är det väl  inte alltför många som applåderar men det beror nog främst på att det enbart är ett fåtal kollegor som kommit i kontakt med verksamheten. Däremot har jag tämligen täta kontakter med ett flertal advokater, universitetsanställda samt journalister. Tillsammans med några av dessa diskuteras det för närvarande att anordna en hearing varvid såväl de rättssäkerhets- som humanitära aspekterna av informatörshanteringen är tänkta att behandlas. Denna hearing är tänkt att äga rum under våren 2010 och om någon är intresserad så är han/hon mycket välkommen höra av sig.

Annonser