Biskop Richard Williamson har av en tysk domstol dömts till 12 000 € i böter för sitt förnekande i SVT av förintelsen, skriver Svenska dagbladet. Jag blir faktiskt lika upprörd över dumheten att straffbelägga en dum åsikt, som jag blir över den dumma åsikten.

Det råder ingen tvivel om att förintelsen är ett historiskt faktum. Helt bortsett ifrån den överväldigande bevisningen i historiska dokument som inga än så skruvade beräkningar av gaskamrars och krematorieugnars effektivitet kan få bort, kan man ställa en mycket simpel fråga (som jag för första gången hörde ställas av den mycket imponerande tidigare ordföranden i Zentralrat der Juden in Deutschland, Ignatz Bubis): om nu förintelsen är en myt, var är allt folk? Var finns mina morföräldrars tidigare judiska grannar som försvann en novembernatt 1938? Var finns Anne Frank? Var finns invånarna i de judiska Stedtls i Polen? Har så många människor bara gömt sig någonstans? Jag har hittills inte hittat någon förintelseförnekare som kunnat hantera den frågan.

Hur som helst: biskop Williamsons åsikt om historiska fakta avspeglar en brist i hans intellekt. Han är oförmögen att ta till sig rationella argument helt enkelt. Visst. Men skall den dumheten vara straffbar?

Svenska dagbladet skriver att tyskarna klassificerar förintelseförnekelse som hatbrott. Jag har dock redan ett problem med kategorin hatbrott.

Om jag förstår begreppet rätt, innebär hatbrott att någon förolämpas, misshandlas eller dödas enbart på grund av att hon hör till någon viss utsatt grupp. Av någon anledning anser vi att det är särskilt illa om exempelvis en homosexuell person utsätts för dessa brott, än när en homosexuell person förolämpas, misshandlas eller dödas så där i största allmänhet, utan att gärningsmannen hyser något särskilt agg mot homosexuella. Jag har svårt att se skillnaden, måste jag erkänna. Jag tror inte att jag skulle uppleva en misshandel som jag utsätts för på grund av att jag är invandrare som värre än en misshandel som jag utsätts för så där i största allmänhet.

Vid såkallade hatbrott bestraffar vi, utöver den fysiska gärningen, också en viss åsikt, och det är jag på principiella grunder helt emot. När vi börjar bestraffa politiska åsikter, gör vi exakt samma sak som vi klandrar nazister och kommunister för: du bestraffas särskilt hårt för att du är nazist. Du får inte jobba hos oss, eftersom din kommunistiska övertygelse gör dig olämplig för jobbet. Vad är skillnaden mellan det och att säga att, tyvärr, som liberal är du olämplig att jobba för den nazistiska staten? Det är samma sak, och därför bör vi låta bli att straffa folk för sina åsikter.

Men är inte hets mot folkgrupp som att ropa: ”elden är lös” på en fullsatt teater? Jo, det kan det vara, men här gäller det – just eftersom vi är farligt nära att förbjuda åsikter – att hålla tungan rätt i mun.

För att jämförelsen mellan hets mot folkgrupp och ”elden är lös” skall fungera, måste hets mot folkgrupp innebära en påtaglig risk för att våldsamheter som innebär personskada skall omedelbart följa. Det är inte upprörande att ropa ”elden är lös” på en ganska tom teater; problemet uppstår när ropet leder till panik och folk trampar på varandra i ett förtvivlat försök att komma åt utgångarna. På samma sätt är ringaktande uttalanden om utlänningar värda förakt, men så länge de inte görs i en känslig situation där mobben kan tänkas bli våldsam, måste de omfattas av åsiktsfriheten. Jag påstår inte att det är den gällande rätten, utan jag påstår att det är så vi bör försöka tänka på detta sätt. Yttrandefriheten bör gå före personlig känslighet.

Att påstå att förintelsen inte ägt rum är inte sådan hets mot folkgrupp som bör innebära straff: det utgör ingen uppmaning att prygla eller döda någon, det utgör en åsikt som bygger på en bristande förståelse för fakta. Att påstå att förintelsen inte ägt rum är alltså ett tydligt tecken på bristande intellekt, och det är obehagligt för judar att behöva höra. Därifrån till straff bör det dock vara en lång väg.

Yttrandefriheten – det kan inte upprepas nog – skyddar de dumma, de obehagliga, de inskränkta åsikterna. Åsikter som alla kan hålla med om behöver nämligen inget skydd. Det är när vi är frestade att gripa till förbudssläggan mot vissa åsikter som yttrandefriheten bör få oss att att stanna upp och fundera på med vilken rätt vi vill ingripa i vad folk tycker och tänker. Die Gedanken sind frei, som det sägs i en tysk sång, men det bör inte bara vara tankarna, utan även uttrycket för desamma som bör vara fritt.

Att försöka vinna en diskussion om historia genom straffrätt är korkat. Det finns ingen principiell skillnad mellan att förbjuda en förnekelse av förintelsen och att förbjuda ett påstående om att det ägde rum ett folkmord på armenierna i Turkiet 1915: i båda fallen försöker man förkorta en jobbig diskussion genom att låsa in den ena sidan i debatten.

Det är definitivt fel väg att gå.

Annonser