Jan Guillou tycks ha skaffat sig fiender genom åren. Framgångsrika människor gör nog ofta det. Och om man dessutom har en faiblesse för att behandla sina medmänniskor nedlåtande – något Guillou själv erkänt som en karaktärsbrist och som visade det sig så tydligt i relationen till Bratt nyligen – så blir det säkerligen fler som gläds åt ens olycka.
Det är kanske därför inte förvånande att så många vill tvåla till Guillou litet extra efter avslöjandet att han arbetat för KGB. I helgen fick jag påstötningar från åtminstone fem personer (jag minns inte riktigt om det var just fem och tänker inte ta med siffran i mina memoarer eftersom det inte är viktigt – möjligen i pocketutgåvan bara) som frågade mig om Guillous rapporterande till KGB kunde vara brottsligt och om det fortfarande var brottsligt. ”Det är ju landsförräderi!”, framhöll en person. ”Är det inte fortfarande dödsstraff för spioneri?”, frågade en annan.
Nu vet jag inte riktigt varför de frågade mig. Jag är ingalunda någon expert på vare sig brott mot rikets säkerhet eller straffrättens preskriptionstider. Men intresset för den straffrättsliga sidan av Guillous agerande verkar stort och fortfarande, så här några dagar in på KGB-gate, fortfarande intensivt. I Expressen skriver en före detta chef för jättehemliga MUST att Guillous agerande ”förmodligen var brottslig”. Det är en spännande debattartikel. Det är dock inte så mycket juridisk argumentation i Expressens artikel utan mer John Le Carré-spekulatoner kring bevekelsegrunder och strategier.
Det stora problemet med att bedöma Guillous agerande ur straffrättslig synvinkel är naturligtvis att det är svårt att veta vad som egentligen hänt. Om det gått till på det sätt som Guillou själv framfört när han nu ”lagt alla kort på bordet” så kan det knappast vara fråga om någon allvarligare brottslighet. Det kan inte vara fråga om vare sig högförräderi eller grovt spioneri, som båda är brott med livstid i skalan. Möjligen kan det vara fråga om ett obehörigt befattande med hemlig uppgift, om det nu befordrades några hemliga uppgifter.
Men en sak kan vi vara säkra på: Om de beskrivningar av det inträffade som lämnats över huvud taget stämmer med verkligheten så har preskription inträtt för länge sedan. Och då går det inte länge att straffa någon hur mycket man än vill och hur mycket det än kliar i ansvarsutkrävarpekfingret.
I alla fall inte juridiskt.
(Se de senaste förvecklingarna rörande IB-affärens upprinnelse här.)
6 kommentarer
Comments feed for this article
oktober 28, 2009 den 8:55 f m
Guillous ansvar « Mårten Schultz.
[…] straffrättsliga ansvar – eller bristen därpå – för KGB-informerandet finns på Juridikbloggen. […]
oktober 28, 2009 den 12:42 e m
Sten Sture
Det är intressant att det var just Expressen som kom med detta ”scoop” (vilket de själva kallar det) och att just sossarna och Mårten Palme var de som lämnade de mer högljudda och indignerade kommentarerna i samma tidning. Det var just Expressen (särskilt tidigare chefsredaktören Bo Strömstedt) och Olof Palme som Guillou gick åt hårdast i sina memoarer.
Ingen bråkar ostraffat med Olof Palmes minne…
oktober 29, 2009 den 10:58 f m
Lars Lindberg
Bedömningen av vad som varit brottsligt eller ej är i högsta grad spekulativt, som ju preskriptionstid infallit i vart fall. Kanske förrådde JG centerpartister och socialdemokrater, kanske inte. Kanske förmedlade han kontakt mellan KGB och Pierre Schori, kanske inte. Sann klarhet lär man inte få i frågan, bara en massa ormlika undanflykter och spekulationer – inte minst ifrån berörda och JG själv. Det juridiska läget är som sådant; dödstraff är avskaffat för länge sedan, även för de värsta brott där ju landsförrädderi tidigare ingick. Preskriptionstiden har inträffat. Och KGB under nytt namn som ju bytt namn lär inte ge besked i frågan i vart fall inte trovärdigt . Visst var JG spion och trolig landsförrädare, han tog betalt av främmande makt för att ”analysera” sv. organisationer och trol privatpersoner, hur mycket eller hur litet lär vi aldrig få reda på, och JG förklaring lär väl vara oantastlig! Därmed; I rest my case. Man bör exponera brott men lagutrymmet räcker inte för att döma dessa subversiva aktiviteter och förövarna lär gå straffria, annat än i de historieböckker som tar upp deras livsgärning. Deras egan förklarngar är roliga att lyssna på, men föga trovärdiga,… Judasar finns det gott om
oktober 29, 2009 den 5:17 e m
Vanheden
Logiskt att KGB var en av IB-källorna
KGB borde sannolikt ha kännt till IB:s existens innan avslöjandet kom. Med tanke på alla agenter som de har haft i Sverige (SB tex) så förefaller allt annat orimligt. Och om de hade informationen, varför skulle de inte gladeligen ge ut den till Gujje? Och han fick sitt scoop vilket var en win-win situtation för dem båda. Och jag förstår att han har gjort allt för att skydda sin källa, skulle också ha gjort det om jag var han…
november 1, 2009 den 10:53 f m
”[Guillous] omoraliska handlande som av allt att döma var kriminellt” « Juridikbloggen
[…] som får honom att tvärsäkert tala om Guillous ”spionbrott”. Det jag har hört har inte gjort mig övertygad om att Guillous agerande var brottsligt. Och om det var brottsligt då så är det i vart fall […]
februari 25, 2010 den 6:30 e m
Kurt
En intressant aspekt på det hela är ju om de poliser på SÄPO som tipsade Expressen kan åtalas?