Varje år diskrimineras tusentals människor när de söker till svenska, statliga universitet och högskolor. Förra hösten presenterade Centrum för rättvisa siffror för åren 2006-2008 som visade att högskolorna har satt diskriminerande urvalsregler i system. Det handlar om att personer av ett visst kön, i praktiken så gott som uteslutande män, får automatisk förtur till högskoleplatser när det finns flera sökande med lika meriter. En ny granskning, som omfattar antagningen till samtliga programutbildningar på Sveriges 36 största lärosäten inför vår- och höstterminerna 2009, bekräftar bilden: Tre fjärdedelar av högskolorna använder könsdiskriminerande urvalsregler. Totalt handlar det om närmare 5 400 fall bara under det här året. I fler än nio fall av tio (95 procent) är det kvinnor som missgynnas.

Det här är Diskrimineringsombudsmannen, DO, väl medveten om. Dessutom  har DO själv i media tvingats medge att DO anser att det är fråga om olaglig diskriminering.  Men mig veterligen har DO ännu inte tagit ett spadtag för att motverka denna omfattande statliga diskriminering. Däremot har DO också varit tydlig med sin åsikt att positiv särbehandling i många sammanhang är bra. Och då uppstår frågan – vad finns DO till för? Att motverka diskriminering eller att tycka saker, som exempelvis att diskriminerande positiv särbehandling är bra?

Svaret på vad DO finns till för finns i lagen. I 4 kap. 1 § diskrimineringslagen, som trädde i kraft den 1 januari 2009, definieras DO:s uppgifter på följande sätt: ”Diskrimineringsombudsmannen ska utöva tillsyn över att denna lag följs. Ombudsmannen ska i första hand försöka få dem som omfattas av lagen att frivilligt följa den.”

I propositionen till diskrimineringslagen beskrivs syftet med den nya lagstiftningen på följande sätt: ”Syftet med regeringens förslag till ett starkare skydd mot diskriminering är att stärka individers rättsskydd och bidra till att människor som kränkts får upprättelse och ekonomisk ersättning för liden skada. Att skyddas mot diskriminering är en mänsklig rättighet och lagstiftningen bör utformas så att detta förhållande får ett tydligt genomslag.”

Diskrimineringslagen ska också tolkas i enlighet med den bakomliggande EG-rätten. Enligt artikel (8a) i likabehandlingsdirektivet (direktiv 76/207/EEG, ändrat genom direktiv 2002/73/EG) ska medlemsstaterna utse ett eller flera organ för främjande av likabehandling av alla personer utan åtskillnad på grund av könstillhörighet. Medlemsstaterna ska säkerställa att behörigheten för dessa organ omfattar att på ett oberoende sätt bistå personer som utsatts för diskriminering genom att driva klagomål om diskriminering, att genomföra oberoende undersökningar om diskriminering och att offentliggöra oberoende rapporter om och lämna rekommendationer i frågor som rör sådan diskriminering.

DO måste givetvis inte väcka talan i ett ärende bara för att den enskilde själv är angelägen om att driva fallet. Detta får anses vara en självklarhet: Om DO exempelvis bedömer att det inte är fråga om olaglig diskriminering, eller att bevisläget är svagt, måste DO naturligtvis ha rätt att inte väcka talan.

Däremot måste utrymmet att välja bort fall rimligen anses vara mycket begränsat när gäller anmälningar av antagningsförfaranden till högskolan där DO själv har bedömt att det är fråga om olaglig diskriminering, där bevisläget är klart och där det heller inte i övrigt finns några materiella eller processuella komplikationer med att söka en förlikning, eller, sist och slutligen, väcka talan. Detta måste även anses följa redan av själva syftet med den nya diskrimineringslagen, nämligen att stärka individers rättsskydd och bidra till att människor som kränkts får upprättelse och ekonomisk ersättning för liden skada.

Men den statliga myndigheten DO, med en budget för 2009 på 93 miljoner kronor, har inte kommit någonstans vad gäller att motverka den mycket omfattande diskrimineringen på svenska högskolor och universitet. DO gör sig på det sättet skyldig till ett jättelikt svek mot tusentals diskriminerade människor runt om i landet.

(Se vidare Clarence Crafoords och Gunnar Strömmers debattartikel i DN. Några synpunkter kring positiv särbehandling i formen av ”förtur vid lika meriter” framförs här med uppföljning här.)

Annonser