Förra veckan skrev prof. Peter Wahlgren om kognitiv juridik på sajten Dagens juridik. Jag har själv (begränsad) insyn i kognitionsvetenskaperna genom min fil.kand.-examen i allmän språkvetenskap – språk är en aspekt av kognitionen. När jag just sitter med examinationen i en av mina kurser, kan jag hålla med Wahlgren om att det finns all anledning för jurister att hålla koll på kognitionsvetenskaperna, eftersom kognitionen påverkar den juridiska processen.

Betygsättning är myndighetsutövning och skall alltså vara rättssäker. Detta är inte enkelt att åstadkomma: examinatorn får inte ta hur mycket tid som helst på sig (tio arbetsdagar är en allmänt förekommande rekommendation), men skall göra ett grundligt och samvetsgrant jobb. Har man något hundratal texter framför sig, innebär detta att man kanske har en kvart eller tjugo minuter på sig för varje text (om man har tur), vilket inte är mycket.

Detta handlar alltså om masshantering. Det som inställer sig är en känsla av att man oavsett hur noga man är inte kan komma ifrån att humöret påverkar betygsättningen, liksom självfallet trötthet och andra fysiska omständigheter. Har jag just rättat en riktigt dålig text som får mig att undra huruvida studenten över huvud taget varit med på undervisningen, alternativt huruvida man över huvud taget når fram till studenterna, blir i alla fall jag på dåligt humör. Detta gynnar, om jag inte aktar mig, den som kommer efter den dåliga texten: är efterföljande text ens halvbra, blir jag så glad att risken finns att jag sätter ett högre betyg än som egentligen är motiverat.

Egentligen skulle jag alltså behöva gå igenom hela examinationshögen minst två gånger. Det finns dels ingen tid för, dels får jag inte betalt för denna ytterligare service. Det hela måste bli klart, och bli klart fort. Det som riskeras är studenternas rättssäkerhet.

Jag måste erkänna att jag hatar examinering. Det känns som en omöjlig uppgift, en uppgift vars syfte jag utan vidare inser och anser måste uppfyllas, men som är exakt hur svårt som helst att åstadkomma. Jag är ju bara en kognitivt begränsad människa, inte någon halvgud som kan frigöra sig från sitt humör, sin trötthet, sin hunger, sina andra åtaganden.

Jag kan inte föreställa mig annat än att domstolarna har samma problem med målhanteringen som jag har med examinationen. Frågan blir alltså hur vi hanterar människans kognitiva begränsningar i ett system som har höga krav på sig att vara rättssäkert.

Det kan finnas all anledning att följa upp Wahlgrens tanke.

Annonser