Min kompanjon Björn Hurtig är försvarare i barnläkarmålet.

Som utomstående tycker jag det finns många saker i det målet som hanterats felaktigt, ända sedan det dramatiska gripandet på läkarens arbetsplats. För er som minns var det mycket rabalder i media om hur polis och åklagare hanterade inledningen av ärendet. Åklagaren valde tidigt att offentliggöra obduktionsprotokoll och utlåtandena från Rättsmedicinalverket, för att rättfärdiga sitt agerande.

Åklagarens chefer skrev en debattartikel till försvar för åklagarens agerande. När sedan åklagaren byttes ut, tog en av dessa chefer över handläggningen av målet. Den åklagaren var inte i debattartikeln särskilt objektiv, vilket förundersökningsledaren bör vara, åtminstone fram tills åtal väckts.

Björn Hurtig har vid ett stort antal tillfällen begärt löpande delgivning enligt Rättegångsbalken 23:18, dvs få fortlöpande information från utredningen. Detta har han nekats, i den mån han fått svar alls. Istället har hans främsta informationskälla varit journalister som frågat honom om saker som läckts ut från utredningen på andra sätt.

Bl.a. har Björn Hurtig informerats av journalister om att utredningen vilat helt under sommaren i avvaktan på utredningen från Socialstyrelsen, vilket förefaller troligt då han igår fått hela den omfattande utredningen, dvs ganska snart efter Socialstyrelsens utredning.

Det kan i sammanhanget noteras att den utredningen från Socialstyrelsen inte gått den väg ”motsidan” hoppats på, då kommentarerna från dessa sågar utredningen.

Under hela utredningstiden har polis och åklagare gett sin syn på den misstänktes skuld men försvararen har inte haft tillgång till utredningen och därför inte kunnat bemöta påståendena, vilket leder till en obalans.

Denna obalans drabbar slutligt den misstänktes möjlighet till ett effektivt försvar.

Så vill vi väl inte ha det?

Johan Åkermark

(Mer om barnläkarmålet Dagens Juridik, Mårten Schultz)

Annonser