You are currently browsing the category archive for the ‘Upphovsrätt’ category.

Under senare tid har det förts diskussioner om privata brottsutredningar. Det som har föranlett diskussionen är att upphovsrättsinnehavare, i praktiken associationer som företräder eller som har förvärvat rättigheter, låtit utföra egna utredningar om brott mot upphovsrätten.”Privata bolag gör polisjobb”, som SvD pregnant rubriksatte nyheten.

Som jag förstår det har rättighetsinnehavarna eller deras företrädare anlitat särskilda företag som utfört själva utredningen och sedan sammanställt material som antas dokumentera brottslighet. Personer identifieras i dessa utredningar som brottslingar. Dessa utredningar lämnas sedan över till rättsväsendet, som tacksamt tagit emot det färdiga materialet.

Detta har kritiserats. De kritiska argumenten har varit av olika slag.

1) Vissa säger: Den som drabbas av brottet har ett egenintresse i att brottslingen lagförs. Är inte det olämpligt?

2) Det kan väl inte vara rätt, menar andra, att privata företag låter utföra brottsutredningar? Det innebär ju att rika personer och företag eller andra associationer i praktiken kan ”köpa” rättvisa, eller i vart fall köpa sig en bättre chans till rättvisa än den fattiga – och det måste ju vara fel?

3: Ibland tycks de som utfört utredningen ”provocerat” fram brott genom att delta själva i torrent-delningarna. Är inte brottsprovokation otillåten?

4: Finns det inte risker med att människor åtalas och döms på material som tagits fram av personer eller företag som har ett egenintresse i att få fram fällande domar av bl.a. avskräckningsskäl?

*

Jag är nu ingen vän av att man drar åt tumskruvarna mot fildelare. Som många andra är jag tveksamt inställd till hur rättsordningen gjort avvägningar mellan upphovsrätt och andra intressen. Men kritiken mot de privata brottsutredningarna, som det beskrivs, delar jag inte.

Det är inte ovanligt att brottsoffer bidrar med information som kan fånga in brottslingen och som sedan kan bidra till grunden för en fällande dom. Att den som har ett egenintresse i att ett brott leder till en fällande dom bistår i utredningen kan inte gärna vara fel. Det är ju ofta en förutsättning. Den som utsätts för en stöld berättar om signalementet på tjuven, butiken lämnar över övervakningsfilmerna efter en snatterivåg, försäkringsbolaget låter kontrollera uppgifterna vid ett misstänkt försäkringsbedrägeri. Allt det här är förstås legitimt och inte sällan är det nödvändig input.

Är det då orättvist att rika företag har bättre möjligheter att säkra bevisning än fattiga personer? Ja, i någon mening är det väl orättvist. Allokeringen av samhällets rikedomar kan ofta te sig orättvis. Sådana orättvisor angrips ibland av samhällets institutioner, t.ex. genom omfördelningar och utjämningsåtgärder (vars legitimitet inte har med detta inlägg att göra även om jag vet att redan detta får det att rycka i tangenfingrarna på vissa av er). Men sådana orättvisor bör i första hand hanteras inom just distributiva rättviseformer, inte i enskilda fall av påstådda brott.

Jag har svårt att förstå rättvisesynen bakom åsikten att om X begår ett brott mot A så ska X inte bestraffas eftersom inte Y bestraffades när hon begick samma brott mot B. En sådan inställning vilar på en skruvad syn på rättvisa, enligt min mening. Rika människor kan i många sammanhang ha bättre möjligheter att nå upprättelse och främja en fällande dom när de utsätts för ett brott än den fattiga. Uppfattas detta som orättvist får man tillskjuta mer resurser till den offentligfinansierade brottsbekämpningen. Inte försämra den rikas möjligheter till upprättelse.

Är det fel att provocera fram brott på det här sättet? Det kan jag inte heller se, så länge inte bolagen lurar eller tvingar någon att begå brott.

I samband med en utredning som ett antal juriststuderande utförde för några år sedan rörande rasism i krogköer hördes ett liknande argument, i samband med processerna rörande diskriminering. ”De provocerade fram brottet genom att ställa sig i kön när de visste att de kunde utsättas för diskriminering. Hade de bara hållit sig borta hade det ju aldrig hänt!”

Men så kan man förstås inte se på det. Man ska aldrig behöva räkna med att utsättas för brott. Det kan inte vara förmildrande för brottslingen att offret gjort det lätt för henne att begå brott, eller att det framstått som särskilt frestande. Att det ligger försåtligt placerad choklad precis vid kassan gör det inte mer rätt för den godissugna kunden att stoppa en bit i fickan.

När det gäller polisens agerande finns det särskilda regler om provokation. Men här rör det sig inte om poliser och inte heller har bolagen som utfört utredningarna mig veterligen begått några brott utan tvärtom haft möjligheter som inte polisen har att hantera de verk som antas ha varit brottsobjekt.

Finns det då inte rättssäkerhetsrisker om rättsväsendet förlitar sig på material framtaget på detta sätt? Jo, det kan det förstås göra om inte rättsväsendet förhåller sig kritiskt till materialet och om det inte granskas ordentligt. Men så länge sådan granskning görs och materialet betraktas med samma skeptiska blick som all bevisning ska betraktas med av ett rättsväsende som värnar om oskuldspresumtionen så kan jag inte heller se detta som ett problem.

Min uppfattning är att man måste skilja på olika frågor. Även om man är kritiskt inställd till upphovsrättsregleringen som den ser ut idag finns det all anledning att försvara de rättighetsinnehavare som skyddas av det nuvarande rättsläget. Man bör värna om att brott beivras, även brott som man inte anser bör vara brott. Att inte gilla en kriminalisering eller de former den tagit sig är inte i sig ett särskilt starkt argument mot att rättsväsendet ska hantera dessa brott som alla andra brott, eller snarare: som alla andra brott borde hanteras.

I ett antal sammanhang har jag påstått att den stolta tryckfrihetstraditionen i Sverige glömts bort av journalistskrået. Vad som framför allt skavt är den okänslighet som närmast undantagslöst uppvisas av de stora medierna när det gäller intressen som hör ihop med skyddet för källor och deras anonymitet och meddelares skydd mot repressalier och sanktioner. Allt vanligare är således att journalistiken deltar i rena drev mot meddelare. Trots att journalistens instinkt, om man värnar om tryckfriheten, borde vara att reagera som presidentens livvakt: Att slänga sig på källan/meddelaren och skydda henne mot angrepp. (Och det även om man personligen anser att meddelaren är Richard Nixon.)

Journalisternas historielösa och slafsiga förhållande till tryckfrihetstraditionen har under året visat sig med olika styrka i några av de starkaste mediestormarna: Genom reaktionerna i historien med Aftonbladets organhandelskonspiration, genom eftersökandet av deckarförfattaren Kepler och i viss mån även i Anna Odell-fallet. Men tydligast har det varit i fallet med Rolf Hillegren, ämbetsmannen som uttryckte en åsikt i en morgontidning och därefter brännmärktes av medier och arbetsgivare i en ohelig allians.

Till slut var det bara den offentlighet som meddelarfriheten syftar till att möjliggöra granskning av som reagerade på hur Hillegren behandlades av sin arbetsgivare. Olämpligt, tyckte JK, om det meddelarfrihetskränkande beteende som tidigare applåderats av till exempel Dagens Nyheter som föll in i den bestraffande vibb som präglade bloggosfären och debatten: Hillegren måste bort!

DN:s ledare var ett obehagligt exempel på insinuant och kränkande journalistik: Hillegren får bära hundhuvudet för allmän statistik och dessutom så tas uttalanden från en annan åklagare upp som ett argument för Hillegrens bristande lämplighet.

Litet så här efteråt börjar det dock röra på sig. Fler än jag reagerar på hur DN drivit på drevet mot meddelaren. Radioprogrammet Medierna - ett jävligt bra radioprogram för övrigt – tog i helgen upp Hillegren-affären (liksom Israel-historien). DN:s Hanne Kjöller fick försvara den numer famösa DN-ledaren och föll in i samma insinuanta tonfall som i tidningen: Eftersom statistiken på fällande våldtäktsdomar från den kammare där Hillegren verkade var lägre än vad Hanne Kjöller tycker är rimlig så tyder det på att Hillegren är olämplig. Ungefär. Utan att det över huvud taget nämns att Hillegrens arbetsuppgifter inte alls varit inskränkta till sexualbrott och utan att på något vis knyta de alllmänna misstankarna om åklagarväsendets slapphänthet mot sexualbrott till Hillegren. (Själv tror jag inte att det finns någon sådan slapphänthet alls.) Här undrar jag om inte Hanne Kjöllers uttalanden närmar sig rent förtal – utan sakligt stöd pekas en person ut som sällsynt klandervärd: När man hör Kjöller så låter det som att Hillegren på grund av sin inställning medfört att våldtäktsmän inte lagförs.

Idag följer också SvD upp med en utmärkt ledare av Sanna Rayman. Sanna Rayman reagerar liksom jag på de Hillegrens uttalanden som finns med i inlagan från RÅ till Justitiekanslern i ärendet om övertramp mot repressalieförbudet. Där Hillegren beskriver hur hans chef kritiserat Hillegrens uttalanden med argumentet att de stört åklagarkammarens ”varumärke”. Kanske är det där – i varumärkesfrågor – sådana här debatter i framtiden kommer att landa. Allt blir en fråga om immaterialrätt. (DN har gått i bräschen för det – både i sin journalistik och i domstolarna, där DN använt upphovsrätten för att kväva meningsmotståndare.) Men i immaterialrättens paradigm finns det dessvärre inte mycket svängrum för tryck- eller yttrandefriheten. Det är därför glädjande att se att några motståndsfickor finns även bland journalister. Alla är tydligen inte beredda att servera meddelaren på ett fat till pöbeln bara för att han uttryckt sig klumpigt.

I dagens SvD fortsätter debatten om Google Books, eller skendebatten i alla fall. Kjell Bohlund kritiserar i ett inlägg den understreckare som Pelle Snickars skrivit om projektet. Bohlund ser i sin kritik ut att ge sig av på ett eget litet privat Tour de France, emellertid. Det är värt att gå igenom Bohlund på punkt efter punkt.

Bohlund inleder med att ”citera” Snickars och skriver:

””Flera bibliotek och minnesinstitutioner borde göra den (Googles ambition) till sin och ge betydligt kraftigare eldunderstöd i den pågående bokdispyten.”

Det bör varken Snickars eller hans arbetsgivare, Kungliga Biblioteket, göra. Googles ambition strider mot Bernkonventionen och ett antal andra internationella överenskommelser som Sverige anslutit sig till. Den går stick i stäv mot grundprincipen i svenska upphovsrätten, grundlagsfäst sedan 1809. Och den strider mot den enkla och för de flesta självklara moraliska regeln att en bok bara får mångfaldigas och spridas med författarens uttryckliga tillstånd.”

Här handlar det antingen om grovt missförstånd eller förvanskning. Bohlunds text hänvisar inte till vad Snickars de facto skrev, nämligen att bibliotek borde göra ambitionen att ”organisera all världens information och göra den tillgänglig och användbar” till sin (det är den ambitionen Snickars skriver om och som Bohlund försåtligt läser ut i sin tolkning av det lilla ordet ”den”), utan i stället tycks Bohlund snäva av sitt resonemang till just Google Books. Om Bohlund verkligen menar att organisationen av all världens information strider mot upphovsrätten, ja, då blir den oundvikliga slutsatsen att han också anser att bibliotek strider mot Bernkonventionen. Men i detta reductio ad absurdum blir den enda möjliga slutsatsen att Bohlund försöker klämma till Snickars som Googlekramare (vilket han inte är), kanske i rädsla för bibliotekens legitima intressen.

Och det är inte heller möjligt att göra en skillnad på kommersiellt och icke-kommersiellt här. Ersättning utgår i båda fallen – biblioteksersättning och de ersättningsströmmar som författare, förläggare och Google konstruerat i förlikningsavtalet är de facto ganska lika.

Bohlund igen:

Att Google vänder på denna klara rättsprincip genom att hävda att ”alla som inte hör av sig är med”, ser Snickars det som ”det mediehistoriskt mest intressanta med Google Book Search.” Visst är det intressant att Google vill få rätt att sprida alla världens böcker utan att prata med en enda författare. Men inte berömvärt. Efter den massiva kritiken har Google och de övriga avtalsparterna tagit ett steg tillbaka och börjat om i sina förhandlingar. Ett steg i rätt riktning.”

Här blandar Bohlund ihop en hel mängd saker som måste nyanseras och särskiljas. För det första rör frågan om digitaliseringen, digitaliseringen i sig, och där vidmakthåller Google och flera andra författare, forskare och institutioner att det eventuella upphovsrättsliga förfogande som digitalisering eller formatkonversioner innebär bör falla under de regler om tillåtet nyttjande som finns i upphovsrättens konventioner och lagar. Det är en åsikt som inte alla delar, men i den mån man anser att något utgör s.k. ”fair use” föranleder inte det någon kontakt med rättighetsinnehavaren. Det är enkelt: om du utnyttjar ett annat tillåtet undantag – det allt snävare undantaget för privat kopiering – och gör ett blandband till dina barn, ja, kontaktar du rättighetsinnehavaren då? Nej – eftersom förfogandet anses utgöra ett tillåtet undantag från upphovsrättens grundprincip. Bohlund har en poäng i att upphovsrätten bygger på passivitet – att rättigheterna inte är beroende av att de hävdas utan att de uppkommer i alla fall – men detta gäller inte om det förfogande som avses utgör ”fair use”. För det andra blandar Bohlund samman upphovsrätten och grupptalan när han säger att Google valt att säga att de som inte är med är emot. Den s.k. opt-out regel som gäller förlikningsavtalet är ett utflöde av det förlikningsavtal som slutits mellan förläggare, författare och Google – inte Googles tolkning av upphovsrätten. Det duger inte att påstå att Google tolkar upphovsrätten på ett sådant sätt att det innebär att rättighetsinnehavaren måste kontakta Google, eftersom den rättsliga materia det rör sig om här är den som rör grupptalan och förlikningsavtal. Resultatet blir att den som inte vill ingå i förlikningsavtalet måste höra av sig – men att inte ingå i förlikningsavtalet är inte på långa vägar synonymt med att ge upp sin upphovsrätt! Här är det sådan oreda i Bohlunds argumentation att det är svårt att se vad som egentligen avses.

Bohlund fortsätter:

”Men oavsett hur det går med Google-avtalet är frågan om litteraturens spridning på internet en ytterst viktig samhällsfråga. Upphovsrätten är en av de grundläggande förutsättningarna för det moderna svenska samhället. Upphovsrätten har, i samspel med yttrande- och tryckfriheten, varit en förutsättning för den folkliga kultur som ersatt den tidigare överhetsstyrda mecenatkulturen. Nu skapar den digitala tekniken ändrade förutsättningar. Men detta betyder inte att grundidén – författarens rätt att själv bestämma över sitt verk – har blivit omodern. Att som Snickars reducera den till ”bisarra omständigheter som begränsar den kulturella allmänningen” påminner om den sovjetiska synen på upphovsrätten.”

Ja, i min bok har ju den som först hänvisar till Hitler förlorat debatten. Jag ska se om jag kan uppdatera den regeln till att omfatta också Sovjet, faktiskt. Nu har det hänt två gånger att Googles syn på upphovsrätten jämförts med diktaturer. Svante Weylers kväkning i en kvällstidning jämförde med Kina och nu jämför Bohlund med Sovjet. Det är oklart till vilken nytta.

Det är en sociologisk fråga om folkkultur ersatt överhetskultur (vem påminner i detta förresten om sovjetretoriken…?) och en närmast hopplös empirisk fråga om det beror på upphovsrätten eller på det faktum att produktionsmedlen (heck, är vi marxister så är det väl lika bra att använda den skinande och numer sparsamt begagnade begreppsapparaten?) med tiden blivit så billiga att det blev möjligt för folket att producera kultur. Jag röstar på det senare, och är brännande intresserad av om upphovsrätten hjälpt eller stjälpt i produktionsmedlens spridning. De förslag om avstängning av fildelare som snurrat runt är ju tydliga exempel på att en del av upphovsrättslobbyn vill skilja folket från sina produktionsmedel om dessa också kan användas för intrång i immateriella rättigheter – en kanske inte så folklig syn.

Det som kan konstateras är att det nog är ingen i debatten som anser att författarens rätt att själv bestämma över sitt verk blivit omodern. Däremot skulle min gissning vara att ett ganska stort flertal – exempelvis EU-kommissionen – anser att de skyddstider som skapar ”herrelösa verk” och en hel del andra atavistiska element i upphovsrätten blivit det. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? En konvention från slutet av 1800-talet kunde knappast förutse informationssamhällets särskilda förutsättningar och det finns ingen anledning att vara bedrövad över det heller.

Till sist skriver Bohlund:

Vi vill naturligtvis att digitalise- ringens möjligheter utnyttjas snabbt och till sin fulla potential, men det får inte ske till priset av att all annan erfarenhet och kunskap slängs överbord. Det skulle vara olyckligt om den förlagskultur, som byggts upp i samspelet mellan författare och förläggare, med upphovsrätten som grund, begränsas till de tryckta böckerna och inte tas tillvara i den digitala utgivningen. Det skulle vara olyckligt inte bara för förlagen och författarna, utan i längden även för den allmänhet som Pelle Snickars vill representera. Google är ingen historisk nödvändighet. Upphovsrätten kan fungera mycket väl även i den digitala världen.”

Att upphovsrätten fungerar i den digitala världen är en förutsättning för fortsatta investeringar i mer komplext immateriellt företagande. Men dess utformning bör inte vara historiskt spårbunden. Tanken att förlagskulturen skulle vara sprungen ur upphovsrätten är intressant, emellertid, och leder förstås till frågan om vilken förlagskultur som skulle uppstå i en reformerad upphovsrätt och hur denna skulle kunna balansera intressen mellan författare och förläggare på ett annat sätt. Som det nu ser ut är ju författarförbundet och förläggarna allt annat än eniga om relationen till förlagen, som framgått av en serie debattartiklar i ämnet. Författarförbundet konstaterar att förlikningsavtalet har en stor serie brister, men att det är det enda försöket att lösa problemet med den omfattande digitalisering av det mänskliga kulturarvet som är ett imperativ för bevarandeinstitutioner.

Hur kan vi utforma en upphovsrätt som leder till en kultur som aktivt tar del i, bidrar till och stärker bibliotekens – och privata aktörers – oerhört viktiga arbete med att sprida och samla information i vad vi åtminstone ibland vill kalla ett kunskapssamhälle?
Full disclosure: mellan 2007-2009 arbetade jag på Google som European Policy Manager bl.a. med dessa frågor. Detta är mina privata åsikter, emellertid.

Upphovsrätten har under de senaste åren seglat upp som ett av de mest omdiskuterade rättsområdena. I praktiken har det handlat om flera – sinsemellan sammanhängande – diskussioner.

Den s.k. fildelningsdebatten har handlat om huruvida ”fri fildelning” mellan enskilda användare ska tillåtas och i sådana fall om upphovsrättsinnehavarna ska kompenseras genom någon form av ”bredbandsskatt”.

En mer rättsligt präglad debatt har, med utgångspunkt i den befintliga ensamrätten, handlat om sanktioner i samband med olovlig fildelning  och hur det ska säkerställas att  gamla och nya sanktioner är rättssäkra och förenliga med grundläggande regler om  yttrande- och informationsfrihet samt med skyddet för den personliga integriteten.

I den akademiska världen – framför allt i USA – inleddes för över tio år sedan en mer fundamental debatt om upphovsrättens roll och funktionssätt i informationssamhället. Många debattörer ifrågasatte om upphovsrätten inte hade blivit för omfattande för att vara samhällsnyttig. Kritikerna var alltså inte riktad mot upphovsrätten som sådan, men förordade en ”back to basics”-approach. Under senare år har denna viktiga diskussion om upphovsrättens balanspunkter även nått Sverige och t.ex. resulterat i olika politiska initiativ i riksdagen.

Nu kommer två av de ledande internationella debattörerna som tidigt förespråkade en mer begränsad upphovsrätt till Sverige. Det rör sig om de amerikanska juristprofessorerna James Boyle och Lawrence Lessig.

James Boyle skrev redan 1997 boken ”Shamans, Software and Spleens : Law and the Construction of the Information Society” där han introducerade konceptet ”fri informationsekologi” och betonade värdet av en rik ”public domain” vid sidan av det som omfattas av ensamrätt. James Boyle kommer till Internetdagarna i början av november, där han håller en keynote om vad han kallar ”Cultural agoraphobia” samt diskuterar sin senaste book ”The Public Domain. Enclosing the Commons of the Mind” med mig och Mathias Klang.

En som inspirerades av Boyle var Lawrence Lessig. Efter att ha skrivit sin berömda bok ”Code and Others Laws of Cyberspace” 1999 tog sig Lessig på allvar an upphovsrätten i flera böcker. Lessig kommer till riksdagen i mitten av november inbjuden av Lage Rahm, riksdagsledamot (mp), Karl Sigfrid, riksdagsledamot (m) & Pelle Snickars, forskningschef KB.

(Mer aktuella inlägg om upphovsrätt: Johan på Juridikbloggen, Nicklas om TPB-målet på Juridikbloggen, Mårten om en liberal upphovsrätt på Neo, Sigge Eklund idag om Google Books i DN – ej på nätet, SvD om tvisten rörande boken Jorden vi ärvde och DN om samma sak.)

Upphovsrättsdebatten kan ta många uttryck. Innan vi ger oss in på ämnet för mitt första inlägg så låt oss etablera lite fakta. Jag är rättighetshavarvänlig. Före juristlinjen spelade jag rockmusik.  Den var inte tillräckligt bra för att jag skulle kunna bli rik på den, inte ens tillräckligt bra för att jag skulle kunna leva på den. Tyvärr gäller detsamma för, vågar jag säga, 90 % av alla musiker i västvärlden idag oavsett om deras verk är bra eller dåliga. Samtidigt används musik till allt – i livsmedelsaffärerna, i reklamfilm, på radio, på gymet, hos frisören osv. Jag kan tycka det är rimligt att musiker och kompositörer kan tjäna pengar på annans utnyttjande av deras verk på annat sätt än bara när de själva spelar den. Det finns en rimlighet i att den som tjänar pengar på använda annans upphovsrätt också ska betala en del av de pengarna till den som skapar förutsättningarna för det.

Men det var inte programförklaringen som var huvudspåret i denna framställning. En god vän till mig filmade en dansuppvisning på en skola, medverkande var bl a min goda väns barn. Min goda vän, som är en av de mest uppkopplade personerna i detta land, lade naturligtvis ut dessa filmer på YouTube. Raskt fick han ett mail från den person som skolan anställt/anlitat för att koreografera denna föreställning som krävde att han skulle ta ner filmerna från YouTube eftersom de föreställde hennes koreografi som hon hade upphovsrätt till. Hade hon rätt juridiskt? Absolut. Är detta rimligt? Absolut inte. Först juridiken:

Man måste skilja på två saker (eller kanske tom tre). 1) Koreografin, 2) mekaniseringen (upptagningen på film) och 3) filmen som sådan

Alla dessa omfattas eller berörs av upphovsrätten. Om vi börjar bakifrån (den enkla) så tillkommer upphovsrätten till filmen dig. Det går alltså att förfoga över den som man bäst vill, dock med de inskränkningar som anges nedan.

Koreografi har, om den är tillräckligt originell, skydd enligt upphovsrättslagen. På samma sätt skyddas framförande av en dans (en koregrafisk framställning). Detta gör att koreografen har ensamrätt till offentliggörande av koreografin, offentliggörandet skedde i och med uppträdandet. Det innebär också att koreografen har ensamrätt till spridning av koregrafin, oavsett hur detta sker. Inom ensamrätten ligger också rätten att kunna bestämma om verket skall överföras till ett annat medium, dvs mekanisering (punkten 2 ovan).

Detta innebär att följande kedja gäller 1) koreografen har upphovsrätt till koreografin – i denna rätt ligger rätten att dels offentliggöra verket och dels framställa exemplar av verket, 2) dansarna har upphovsrätt till dansen (men deras rätt är underordnad i förhållande till koreografen), 3) min vän har upphovsrätt till filmen (men den rätten är underordnad både koreografen och dansarna).

Koreografen har helt enkelt rätt att bestämma hur hennes verk ska utnyttjas. Är detta rimligt? Naturligtvis inte. Barnen och skolan vill normalt att dansen kan visas för omvärlden. Det handlar inte om ett verk som någonsin kommer komma till kommersiell användning.

Vart vill jag komma med detta? Jo, upphovsrättsdebatten får också den effekten att fler blir varse om att de faktiskt har rättigheter som de kan använda och att hittills trivial upphovsrättsanvändning kan bli betydligt mer komplicerad. Men – upphovsrätten kan i de allra flesta fall regleras i avtal. Det kommer således bli nödvändigt för betydligt fler parter att faktiskt fundera igenom och säkra rättigheter i god tid.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 175 andra följare