You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.
Soppkök Stockholm har varit aktiva i dagarna för att uppmärksamma hemlöshet och vad som kan göras för att komma till rätta med problemet. Jag tänkte ta tillfället i akt och infria ett löfte till nätverket, genom att kort beröra rätten till bostad som en mänsklig rättighet.
Rätten till bostad brukar anses ingå i den mer övergripande rätten till en tillfredsställande levnadsstandard. Den finns formulerad i artikel 25 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och mer preciserad i bland annat FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionen har blivit utsatt för kritik, inte minst eftersom den tillkom efter påtryckningar från dåvarande Sovjetunionen och östblocket. Det sticker i ögonen på en del att tala om ekonomiska rättigheter och konventionen är på många sätt mer lös i konturerna än den om civila och politiska rättigheter. Konventionens rättigheter är formulerade som ambitionsmål snarare än absoluta rättigheter och varje stat är skyldig att implementera rättigheterna så långt det är (ekonomiskt) möjligt. Jag anser att det finns flera argument som talar för att sociala rättigheter är minst lika centrala för oss människor som civila och politiska rättigheter. Rätten till arbete, hälsa och utbildning är ständigt aktuella och föremål för politisk debatt. Rätten för föräldrar att fritt välja skola för sina barn omnämns till exempel i artikel 13, vilket kanske kan få en del att höja på ögonbrynen. Invändningar om att rättigheterna kan tillgodoses på olika sätt är riktiga men det kan också sägas om en del civila och politiska rättigheter. Min största invänding mot konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är snarare att den stundtals har gruppfokus. Det har visat sig svårt att omsätta individuella rättigheter utifrån grupptillhörighet. Att avgränsa grupper och sätta upp kriterier för grupptillhörighet är ett känt problem och har skapat huvudbry för samer med flera.
Åter till rätten till bostad. I artikel 11 punkt 1 uttrycks följande: ”Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna rätt förverkligas och erkänner att internationellt samarbete på frivillig grund är av väsentlig betydelse i detta sammanhang.” Var och en har alltså rätt till en ”lämplig bostad”. Hur ska det förstås? I regeringsformens 1 kapitel 2 § uttrycks att det allmänna ska trygga rätten till bland annat bostad. Det kan tolkas som en skyldighet för staten att främja bostadsbyggande men också som en mer långtgående skyldighet att se till att var och en har en bostad. Paragrafen ger dock ingen rättighet för varje medborgare att luta sig mot utan ska snarare ses som en programförklaring för det allmänna.
Socialtjänstlagen är en ramlag men ger ändå vissa skyldigheter för kommunernas socialnämnder. I 3 kapitlet 2 § sägs i andra stycket att socialnämnden ska ”främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning”. Det får förstås som en villkorad skyldighet för kommuner utifrån faktorer som rådande samhällsekonomi och tillgång till bostäder. Samtidigt en skyldighet som inte upphör med enstaka insatser utan något som ständigt måste främjas. I de urprungliga förarbetena (prop 1979/80:1) till paragrafens lydelse förs ett intressant resonemang om individens personliga ansvar kontra socialnämndens ”fixarroll”. Risken för passivisering och beroende berörs men också bostadens avgörande betydelse för den enskildes sociala situation.
Noteras bör att den europeiska sociala stadgan ger en mer långtgående skyldighet än vad som nämnts hittills. I dess artikel 31 åtar sig faktiskt parterna att minska hemlöshet och rentav att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel. Stadgan trädde i kraft den 1 juli 1999 och sist jag kollade så hade Sverige både undertecknat och ratificerat den. Som konstateras i en uppsats från Göteborgs Universitet har stadgan blivit förbisedd men borde om inte annat kunna användas som underlag för juridisk argumentation.
Blev vi så mycket klokare – finns det en rätt till bostad eller inte? Jo, det finns en sådan rätt men hur juridiskt fastlagd den är kan nog diskuteras. Jag delar Svenska brukarföreningens slutsats att det i praktiken handlar om att slåss för sin rätt, på olika sätt. Pengar har som alltid betydelse och även om du kan få stöd från det allmänna via bostadsbidrag måste du också accepteras som hyresgäst. Den juridiken får vi återkomma till en annan dag.
Vid ett sammanträde med en styrelse i vilken jag sitter nämnde jag nyligen ordet Posten. Reaktionerna var faktiskt närmast skrämmande: ett ilsket muttrande hördes från flera håll och uppmaningen: ”prata inte om Posten!” (don’t mention the mail) genljöd genom salen. Upprördheten visade sig ha att göra med Postens allt märkligare utlämningspolicy. Många av de närvarande kunde berätta historier om hur de flera gånger tvingades att åka tillbaka till Posten för att de avkrävdes identifikations- och andra behörighetshandlingar som ingen förnuftig människa skulle tänka på att ha med sig, om hur ett paket som var adresserat till flera bara kunde hämtas ut av alla adressater samtidigt (vilket förstås innebär en hel del joxande med allas almanackor) och om hur man fann sig i Catch 22-situationer ur vilka man fick ingen hjälp att ta sig. Posten verkar inte längre vilja leverera, utan endast ta emot, paket.
Den vildaste historien – som i sin absurditet får stå för alla andra historier – var en mamma som berättade att hon skulle hämta ut ett pris som dottern vunnit i en tävling. Dottern, som vid tillfället var tio år gammal, var med. Väl framme vid disken bad expediten om id-kortet. Mamman visade glatt upp sitt kort, men där tog det stopp: det var dotterns id-kort som skulle visas upp. Något sådant hade inte dottern. Mamman protesterade och påpekade att hon ju som vårdnadshavare har rätt (och skyldighet) att företräda sin dotter i alla ärenden som har juridiska implikationer. Expediten å sin sida påpekade att hen ju av mammans id-handling inte kunde utläsa att mamman verkligen var mamma till dottern. Frågan blev då hur paketet skulle hämtas ut. Efter mycket om och med och ett telefonsamtal med någon högre upp i hierarkin sades det att dottern skulle visa upp personbevis för att plocka ute en id-handling. Som dock många torde veta, är ett personbevis ingen id-handling, helt bortsett ifrån att det inte finns något foto på ett personbevis: hur skall expediten veta att den som viftar med ett personbevis verkligen är den person som hen utger sig vara? Personbeviset löser inte de problem som expediten hade med att lämna ut paketet. Men ok, personbevis skulle skaffas.
Då kom nästa barriär: man kan inte få en id-handling och alltså inte heller något personbevis för att kunna plocka ut en id-handling innan man fyllt 13. Dottern hade alltså inget id-kort (för att hon inte var 13), kunde inte heller få ett personbevis (som inte är id-handling) och kunde inte få hjälp av mamman (för att mammans släktförhållande till dottern inte framgår av mammans id-handling). Hur i hela friden skall man få ut paketet?
Jag vet inte varför Posten lägger sådana hinder i vägen för folk att hämta ut paket, men jag har mina misstankar. Antagligen har man börjat bekymra sig om att det egentligen är ganska lätt att hämta ut paket som inte tillhör en: man länsar en lämplig brevlåda, tar med avin och utger sig för någon annan – vips! har man kunnat sno åt sig ett paket. Jag har ingen aning om detta var eller är vanligt förekommande, men är man lite paranoid lagd, är det ett fullt tänkbart scenario. Alltså har Posten anvisat sina utlämningsställen att vara noga med kontroller. Numera är dem som jobbar på utlämningsställen inte längre skolade postexpediter som kan något om reglerna som kringgärdar Postens roll, utan det rör sig om anställda i kiosker och livsmedelbutiker som bland mycket annat också lämnar ut post. För att inte behöva kräva en utbildningsnivå hos dessa anställda som nog skulle det göra oattraktivt för butikerna att bli postutlämningsställen, har man yxat till några grova regler som den som är osäker kan hålla sig till. Voilá, en servicenivå som stinker och som dessutom vilar på bräcklig juridisk grund.
En tioåring kan inte utan vidare själv ta emot paket, så långt är allt riktigt. Att ta emot ett paket innebär nämligen bland annat att man rättsligt befriar Posten från dess ansvar att leverera paketet, och mottagandet har alltså vissa drag av det som man på juridiska kallar för rättshandling. Detta är en handling med rättsliga implikationer, och man måste som grov tumregel vara myndig för att få företa sådana handlingar. Den som inte är myndig, behöver en företrädare, och det är i barns fall vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna. Vårdnadshavaren får företräda barnet i alla rättsliga angelägenheter. Om frågan har större betydelse för barnet och dess välmående – om det exempelvis gäller frågan i vilken skola barnet skall gå eller var barnet skall bo – måste vårdnadshavarna vara eniga. I mindre viktiga angelägenheter får en vårdnadshavare ensam bestämma över barnet om den andra vårdnadshavaren på grund av exempelvis frånvaro inte kan delta (6 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken). I mindre viktiga frågor kan man också anta att den andra vårdnadshavaren implicit ger sitt samtycke. Med andra ord hade min bekant gott kunnat hämta ut paketet åt sin dotter utan att pappan varit med.
Det kan behövas en viss identitetskontroll för att paketet skall få lämnas ut, också där har Posten rätt. Denna kontroll behöver dock inte gå så långt att Posten måste vara stensäker på att paketet lämnas ut till rätt person. Antagligen måste Posten göra rimliga kontroller, men finns efter dessa ingen anledning att misstänka att någon ljuger, får paketet lämnas ut och Posten har inget ansvar om det råkar vara fel person till vilken man lämnat ut. Att driva det så långt att man kräver en id-handling av en tioåring finns inte med på kartan, det är Postens eget påhitt.
I andra sammanhang är Posten mera på fast mark. Själv fick jag problem när jag skulle hämta ut ett brev som otursamt nog skickats till en förening i vilken jag är styrelsemedlem. Jag skulle presentera, inte bara registerutdraget från Bolagsverket, utan också årsmötesprotokollet avseende det årsmöte där jag valts och protokollet från det styrelsesammanträde där jag fått uppdraget att hämta ut brevet. Detta är helt i sin ordning och enligt alla konstens regler: problemet är bara att föreningen i fråga kanske får ett eller två brev om året som behöver hämtas ut, och pappersexercisen inte står i någon rimlig proportion till värdet av breven. Med andra ord är frestelsen stor att över huvud taget inte hämta ut brev.
Säkerhet och flexibilitet är kommunicerande rör: höjer man det ena, sänks automatiskt det andra. Posten verkar helt ha satsat på säkerhet, till den milda grad att det i vissa fall saknas grund i svensk rätt för alla de krav som ställs. Det innebär att Posten är närmast totalt oflexibel. Flexibilitet är dock ett av kundservice främsta kännetecken. Med andra ord må transporter med Posten vara säkra, men som kund och brukare känns det som att man försöker förhandla med en betongkloss när man skall få ut sina saker.
Inget under att det muttras ilsket i rummet när företaget nämns.
Det är roligt att kunna presentera två nya medarbetare på Juridikbloggen som kan bidra med nya perspektiv på juridik i vid bemärkelse.
Per Holfve är jurist på Diskrimineringsombudsmannen och har gjort sig känd i sociala medier för sina insikter i och åsikter om juridiska frågor. Han deltar på bloggen som privatperson och inte i sin roll som tjänsteman, men det behöver väl knappast sägas.
Andreas Örnevall pluggar till socionom och är aktiv inom RFSU och kommer att kunna bidra med sociopolitiska perspektiv på rätten. Han vill initiera debatter i socialrättsliga frågor, LVU etc.
Välkomna båda – och hoppas att tekniken fungerar.
Det var efter ett rån mot en guldsmed vid Humlegården som skotten haglade in i gymmet Metropolis på Birger Jarlsgatan i Stockholm. 16 skott avlossades. 11 trängde in i Metropolis.
Gymmet drabbades av att ha hamnat i skottgluggen. Ett omedelbart resultat var naturligtvis egendomsskador – på utrustningen och lokalen. Men även andra skador uppstod. Magasinet Paragraf följde upp händelsen nyligen med artikeln Polisen vägrar betala. I artikeln beskrevs effekterna för gymägarna: ”De ekonomiska förlusterna för gymmet blev omfattande. Flera av de så kallade konsulterna som arbetar med personlig träning och rådgivning slutade. Med dem följde deras kunder med vilka konsulterna byggt upp en personlig kontakt.
Även andra intäkter förlorades och sammanställningen över den ekonomiska skada Metropolis gym lämnade in till Polismyndigheten i Stockholms län, landade på nästan en miljon kronor. I den summan ingick förlusterna för bland annat materiella skador, stilleståndsersättning till konsulter, extra personalkostnader, förlorade intäkter och förluster av konsulterna som lämnade sina uppdrag.”
För detta begärde gymmet ersättning. Men någon ersättning utgick inte för detta, berättar Paragraf. Endast ersättning för ”sakskada” utgick. Däremot ville inte polisen, enligt det beslut som kom från Rikspolisstyrelsen (RPS), betala ersättning för ”ren förmögenhetsskada”. Ren förmögenhetsskada, enligt RPS, var alltså de kostnader som nämndes ovan, för konsulter etc. Men det finns ett problem.
Dessa kostnader är inte en ren förmögenhetsskada. Polisens beslut bygger på en felaktig uppfattning om gällande rätt.
Litet juridik. Ersättning av det slag som Metropolis begärde bedöms enligt den särskilda s.k. frihetsberövandelagen. Denna lag är kanske mest känd för att den innehåller regler om vilka ersättningar som ska utgå till personer som suttit frihetsberövade i häkte men senare frias (antingen genom dom eller genom att förundersökningen läggs ned).
Lagen dyker inte så ofta upp i domstolarna men var föremål för HD:s prövning förra året. Av HD:s dom framgår tydligt att de begrepp som används i frihetsberövandelagen ska tolkas utifrån den allmänna skadeståndsrättens begreppsanvändning.
I 8 § frihetsberövandelagen, som RPS stödjer sitt beslut på, står det att ersättning ska utgå får person- och sakskada som orsakas genom viss våldsanvändning, t.ex. genom att polisen skjuter 11 skott in i ett gyms vägg på Birger Jarlsgatan. Ren förmögenhetsskada ersätts inte enligt lagrummet. Så långt har RPS rätt.
Men vad är då en ren förmögenhetsskada. En ren förmögenhetsskada, följer av den enda skadedefinitionen i skadeståndslagen, är en ekonomisk skada som saknar samband med tidigare personskada eller sakskada. Definitionen tolkas motsatsvis. En ekonomisk skada som står i samband med en personskada eller sakskada är inte en ren förmögenhetsskada.
När kulorna smällde in i väggen uppstod sakskada. Det är den primära skadan. Denna skada fick sedan effekter på olika sätt. I den mån dessa effekter står i samband med att skotten trängde in i gymmet så är de inte att anse som en ren förmögenhetsskada, utan som en följd av sakskada. Därmed är man fortfarande kvar i frihetsberövandelagens 8 §.
Av skadeståndslagens regel om ersättning vid sakskada framgår att ersättning ska utgå, om saken kan lagas, med bl.a. reparationskostnad men också för annan kostnad. Ett typexempel på en sådan annan kostnad som ersätts inom ramen för en sakskadeersättning är stilleståndsersättning. Precis vad Metropolis begär ersättning för alltså.
Det tycks således som att RPS fattat sitt beslut grundat på ett misstag om vad en ren förmögenhetsskada respektive en sakskada är. Dessa misstankar accentueras av att beslutsfattande jurist vid RPS tydligen inte själv anser att det som inte ersätts är en ren förmögenhetsskada alls, trots att det i beslutet står just det.
TIll Paragraf säger beslutsfattaren nämligen: ”Men huvudregeln är att tredjemansskada inte ersätts.” Tredjemansskador är definitionsmässigt något annat än en ren förmögenhetsskada. En tredjemansskada är en följdskada som någon, den tredje mannen, drabbas av till följd av någon annans skada, t.ex. någon annans sakskada. (Säg att en brottsling skadar min arbetsgivares bil som jag använder för att sälja saker vilket leder till att jag drabbas av en inkomstförlust då min lön är provisionsbaserad: Arbetsgivaren drabbas av en sakskada, jag av en tredjemansskada.)
Så det tycks som att RPS inte riktigt bestämt sig. Problemet kvarstår emellertid. Det kan inte gärna vara en tredjemansskada heller, det Metropolis vill ha ersättning för. Det är ju kostnader och förluster som drabbar gymmet till följd av den sakskada som drabbat just gymmet. Ingen tredjemansskada heller alltså.
Vimsigt, Rikspolisstyrelsen.
Juridikpodden avsnitt sex finns nu ute på Soundcloud (här) och på Itunes. Vi pratar om juridikfilmer med familjerättstema, varför man ska läsa domar innan man sågar dem och så följer vi upp Landskronafallet.
Nu finns Juridikpodden avsnitt 5, Get down on your knees and tell me you love me, ute! Tove Viola summerar första veckan som notarie, vi talar om varför det är så bra att gifta sig och – förstås – om condictio indebiti. Man kan lyssna på Soundcloud här eller ladda ned via ITunes genom att söka på Juridikpodden.
Det slog mig att jag inte tipsat om att avsnitt 3 och 4 av min och Tove Lindgrens juridikpodd finns ute. Man hittar dem antingen på Itunes (sök på Juridikpodden) eller på Soundcloud här.
I senaste avsnittet Juridikens silke direkt mot den nakna huden talar vi om domarkappor, condictio indebiti och så ger jag Tove mina bästa tips för den blivande tingsnotarien.
Inledning
Jag har alltid gillat nedtrillande polletter. För en ung och elitsatsande golfspelare innebar en nedtrillad pollett i bollautomaten att jag skulle tas en bollhink närmare de stora titlarna. För en lite äldre golftränare (vars spelarkarriär inte nådde de högre stratosfärerna) och tillika innehavare av bollautomaten innebar en nedtrillad pollett ett bidrag till brödfödan. Numera innebär en nedtrillad pollett samma sak för mig som för folk i allmänhet, dvs. att jag förstår något jag inte tidigare förstått. Det är i denna bemärkelse polletter kommer in i denna text, som handlar om rättsfallet NJA 1993 s 222.
Det nyssnämnda rättsfallet ingår i seminariematerialet för kursen ”Civilrätt A” (tidigare ”Civilrätt 2”) vid juristlinjen vid Stockholms universitet. Inom ramarna för denna kurs ska studenterna skriva s.k. rättsfallskoncentrat, dvs. på en A4-sida redogöra för ett valt rättsfall samt hur Högsta domstolen löst den rättsfråga som aktualiseras.
På senare tid har jag haft förmånen att vara extern seminarielärare på Civilrätt 2/A. I denna egenskap har jag tagit del av många rättsfallskoncentrat om rättsfallet NJA 1993 s 222. Rättsfallet är ”koncentratgenererande” eftersom det är bedrägligt kort och studenterna därför föredrar att skriva om det framför något av de andra rättsfall som behandlas vid seminarietillfället i fråga. Sällan eller aldrig har jag sett att själva polletten i rättsfallet har trillat ner för de studenter som valt att skriva om rättsfallet. Under mina studier skrev jag själv ett koncentrat om det aktuella rättsfallet utan att polletten hade trillat ner. Vi är dock i gott sällskap. Tingsrätten och hovrätten dömde till och med i målet utan att polletten hade trillat ner!
Innan jag går in på själva rättsfallet är det dock på sin plats med en mycket kort redogörelse om de rättsliga ”ingångsvärden” domstolarna hade i målet.
Som huvudregel kan en borgenär (den prestationsberättigade) i ett fordringsförhållande välja att överlåta sin fordran till någon annan. Gäldenären (den prestationsskyldige) kan däremot som huvudregel endast överlåta sin förpliktelse till någon annan om borgenären godkänner detta.
Detta brukar uttryckas som att cession (borgenärsbyte) är tillåtet, medan substitution (gäldenärsbyte) förutsätter borgenärens samtycke. Logiken bakom detta är enkel. För den prestationsskyldige är det likgiltigt till vem han (eller hon för den delen) presterar så länge han (eller hon för den delen, ja ni förstår vad jag menar vid det här laget…) gör det med befriande verkan. Den prestationsberättigade däremot, kan ha förlitat sig på vissa särskilda kvaliteter hos den prestationsskyldige och skall inte utan vidare behöva utsättas för en annan prestationsskyldig som kanske saknar dessa kvaliteter.
Nu – äntligen – till rättsfallet:
Rättsfallet NJA 1993 s 222
En mjölkbonde förvärvade en mjölkningsanläggning av ett bolag. I samband med att anläggningen togs i bruk började juverhälsan hos korna att försämras vilket resulterade i minskad mjölkproduktion. Mjölkbonden anmälde skadan till bolaget, som då hade försatts i konkurs. Någon utdelning i konkursen kunde inte påräknas. Bolaget hade dock haft en företagsförsäkring vilken innefattade produktansvar och konkursboet anmälde därför skadan till försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget avvisade kravet. Bolaget överlät härefter till mjölkbonden ”sina anspråk mot försäkringsgivaren, innefattande rätten till försäkringsersättning” enligt försäkringen. Med stöd i denna överlåtelse väckte mjölkbonden talan mot försäkringsbolaget och yrkade, såvitt nu av intresse, att det skulle fastställas att denne ägde rätt till ersättning av försäkringsbolaget i samma utsträckning som bolaget skulle ha haft enligt försäkringsavtalet.
Rättsfrågan i målet var alltså huruvida det var möjligt att överlåta rätten till ersättning enligt ansvarsförsäkring.
Tingsrätten fann att överlåtelsen mellan mjölkbonden och konkursboet inneburit att mjölkbonden skulle inträda i försäkringstagarens (dvs. bolagets) ställe i försäkringsavtalet. Tingsrätten konstaterade vidare att ett försäkringsavtal är ett ömsesidigt förpliktande avtal och att en part i ett sådant avtal inte utan motpartens samtycke kan låta annan träda i sitt ställe. Eftersom försäkringsbolaget inte godtagit att mjölkbonden inträtt i bolagets ställe ägde mjölkbonden inte rätt till försäkringsersättning.
Hovrätten fastställde tingsrättens dom, dvs. de köpte oavkortat tingsrättens resonemang.
Högsta domstolen konstaterade dock att det enligt en civilrättslig grundsats i regel inte föreligger hinder mot cession och att undantag härifrån görs endast när särskilda omständigheter föreligger. Högsta domstolen fann att det saknades anledning att inte godta att en försäkringstagare efter ett försäkringsfall överlåter den rätt till ersättning som kan tillkomma honom. Högsta domstolen tillade avslutningsvis att rätten till ersättning enligt försäkringsavtalet – såsom i förevarande fall – kan vara beroende bland annat av att man från den försäkrades sida medverkar vid utredningen och att i dessa avseenden liksom annars vid cession förvärvaren inte får bättre rätt än överlåtaren.
Högsta domstolen fann alltså att mjölkbonden hade rätt till ersättning av försäkringsbolaget i samma utsträckning som bolaget själv skulle ha haft enligt försäkringen.
Polletten
Högsta domstolens domskäl är tämligen kortfattade och hade – i vart fall ur en pedagogisk synvinkel – varit betjänta av några ytterligare rader kring domstolens resonemang. Enligt min tolkning av domen ligger emellertid polletten i (eller, om ni så vill, nyckeln till den rätta förståelsen av) rättsfallet i att skilja mellan villkor och förpliktelser.
Den grundläggande skillnaden kan sägas ligga i att icke-uppfyllelse av en förpliktelse grundar en självständig rätt för motparten. Motsvarande gäller inte för icke-uppfyllelse av ett villkor. Följande exempel kan illustrera på skillnaden:
1) Ett avtal om köp innehåller de ömsesidiga förpliktelserna för säljaren att leverera varan respektive köparen att betala för densamma. Parts icke-uppfyllelse av sin förpliktelse ger motparten rätt att väcka talan.
2) Ett försäkringsfall har inträffat. Rätten till försäkringsersättning enligt försäkringsavtalet är förenat med villkoret att den försäkrade medverkar vid utredningen. Icke-uppfyllelse av villkoret innebär inte att försäkringsbolaget kan väcka talan mot försäkringstagaren, utan endast att försäkringstagaren (eller den som trätt i dennes ställe) inte får rätt till försäkringsersättning.
Med detta sagt kan Högsta domstolens slutsats i det aktuella rättsfallet summeras mycket kortfattat: att en fordran är förenad med ett villkor – men inte en motprestation – utgör i sig inte hinder för cession.
Det finns folk vars åsikter jag mycket ofta håller med om. Mårten Schultz och Sanna Rayman är sådana personer. Men ibland känner jag inte alls igen mig i det de säger. Straffrätten är ett sådant område. Jag måste uppriktigt säga att jag inte förstår vad hela diskussionen om hårdare straff, där både Mårten och Sanna tycks kräva sådana, handlar om.
Den senaste omgången i denna diskussion började med en intervju av justitieråd Martin Borgeke genom tidskriften Neos formidabla Paulina Neuding om just temat hårdare straff och hur dessa ter sig i ett tillämpningsperspektiv i domstolarna. Borgeke är mycket von oben och rätt så nedlåtande i debatten, skall erkännas: han förklarar i stort sett alla som kräver hårdare straff till en lynchmobb. Dessutom tycks han mena att dömande är en sådan intrikat verksamhet att ingen utanför domstolarna egentligen verkligen kan fatta vad domstolarna håller på med. Inte precis taktiskt uttalat, med andra ord: inget under att folk reagerar.
Som Sanna Rayman, som just påpekar att det inte finns något nödvändigt samband mellan att kräva hårdare straff och att heja på en lynchmobb. Det har hon rätt i. Men jag undrar: finns inte något outtalat bakom hennes ledare, nämligen att straffrätten är orimlig och att hårdare straff krävs? Samma outtalade budskap verkar ligga bakom Mårten Schultz inlägg på Facebook, där han länkar till Raymans ledare:
Det är en sådan konstig sak, att det skulle vara något slags pöbelmentalitet att vilja skärpa straff för olika brott. Som om dagens straff skulle vara på något vis optimala. För övrigt borde vi särskilt kriminalisera uttalanden om att ”forskningen visar att hårdare tag inte fungerar”. Forskningen visar inte alls det, i alla fall inte entydigt. Men viktigare: Frågan om vilka straff vi bör ha är inte i första hand en kunskapsfråga utan en moralisk fråga. Vad tycker vi att ett mord förtjänar? Ett rån? En illegalt delad Jönssonliganfilm?
Hmmm, kan jag bara säga. Hmmm. Jag tror faktiskt inte att Mårten har rätt här, utan jag tror att man också måste se straffrätten ur ett instrumentellt perspektiv, alltså ett perspektiv där straffrätten är till för att uppnå något annat än att dela ut smärta till den som förorsakat smärta.
Mårten har i andra sammanhang förklarat sin hållning med att han ser straffet som en form av rättvisa. Brottslingen får det hen förtjänar. Det innebär alltså att man behöver veta vad exakt som brottslingen förtjänar. Om jag inte helt missförstått saken, är det upp till diskussion och vi kan och måste enligt Mårtens mening komma överens om det.
En gräns som Mårten säkert skulle dra, är att ingen brottsling förtjänar döden, inte ens Josef Fritzl eller Marc Dutroux. I avvägningen mellan det moraliska värdet av straff och livet står livet över. Men varför det? Är det så säkert? Om vi för den här diskussionen om hårdare straff på enbart moraliska grunder, måste det väl vara ok att säga att någon som Fritzl eller Dutroux har plågat och torterat i sådan grad att de förtjänar döden? Jag är inte säker på att vi kan undvika den sortens diskussion om vi betraktar straffen som en renodlad moralisk fråga.
Sedan finns ju också en annan aspekt i det hela. Det kostar att straffa. Det kostar i reda pengar: en fängelsevistelse kan lätt kosta en miljon om året per fånge. Nu är det inte pengarna som är det intressanta här, utan det intressanta är det som man istället skulle kunna göra för dessa pengar. En miljon, det är typ en och en halv polistjänst heltid hela året. Med andra ord kostar oss en intagen på fängelset en och en halv polistjänst om året. Är det inte vettigare att förhindra brott genom att ha poliser ute på gatorna än att låsa in folk? Och: är det inte en moraliskt tveksam avvägning att i avvägningen mellan folks säkerhet i vardagen och straffet av den som redan begått brott sätta straffet högre än säkerheten? Och att vilja ha både-och funkar inte: resurserna är som bekant begränsade och vi kan inte rimligen både låsa in folk i större omfattning och öka polisens närvaro på gatorna, i vart fall inte om vi vill ha pengar över till den Heliga Treenigheten vård, skola, omsorg.
Dessutom har Borgeke ju faktiskt en poäng, även om han uttrycker den så in i Norden oskickligt. Det verkar aldrig vara slut på kraven på hårdare straff. På något konstigt sätt verkar alla länder ha en debatt om detta, oavsett hur hårda straffen redan är. Det är ju tyvärr inte så att vi för den här moraliska diskussionen en gång och sedan är vi färdiga, utan så snart något hemskt brott begås, uppstår debatten på nytt. Varför? Jo, för att debatten just kanske inte kan föras i renodlat moraliska termer, utan för att folk ser de hårda straffen som ett sätt att avskräcka potentiella brottslingar från sina brott: har något hemskt brott skett trots hårda straff, krävs tydligen hårdare straff. Med andra ord kan den renodlat moraliska debatt som Mårten efterlyser kanske föras i den teoretiska enskildheten på universiteten, men jag tror inte den överlever kontakten med politiken. Och, rent moraliskt: jag vill inte leva i ett samhälle där tolvåringar står inför samma domstol som vuxna (som i England). Jag vill inte leva i ett samhälle som sätter så många i fängelse att dessa kan räknas i hela procenttal (som i USA i vart fall år 2010). Och det absolut inte bara moraliskt, utan absolut också ekonomiskt – det är resursslöseri.
Med andra ord ser jag inte den skillnad mellan en renodlat moralisk och en renodlat instrumentell diskussion om straffrätten som Mårten verkar vilja göra. Jag reagerar också när någon som brutalt misshandlat en person som därefter legat i koma på grund av misshandeln ”kommer undan” med 140 timmars ungdomstjänst. Men, innan jag reagerar på mina känslor: exakt vad uppnår vi genom hårdare straff? Hur blir världen bättre om vi låser in folk i flera år? Varför har vi gjort en moralisk vinst? Är den moraliska vinsten i proportion till allt det andra som vi skulle kunna göra för pengarna om vi inte hade hårdare straff, utan nöjde oss med det vi har?
Jag vet inte. Uppriktigt, jag vet inte. Men jag ser inte heller att det på något sätt förs ett vettigt samtal heller. På den ena sidan krävs det hårdare straff utan att det klargörs varför något straff är för milt (annat än ”jag tycker att…”, vilket rimligen inte räcker), och på den andra sidan bemöts frågor, funderingar och upprördhet med ordet ”lynchmobb”.
Klokare blir jag inte på detta. Straffrätten är och förblir förunderlig för mig.
Sedan årsskiftet är jag krönikör för Liberala Nyhetsbyrån som levererar texter till regionala tidningar. Min andra krönika handlar om vilka krav en rättsstat egentligen innefattar. Den kan man läsa t.ex. på Dalarnas Tidnings webbplats här.
