Några korta tankar om Bo Svenssons utredning

Inlägget nedan postade jag tidigare på min egen blogg, men efter anmodan blir den nu dubbelpostad även hit.

Idag gavs Bo Svenssons utredning Ersättning för polisbevakning ut. Jag har inte hunnit läsa den i sin helhet, men tänkte iallafall försöka dela med mig av mina första reflektioner.

Jag har sett det kommenteras att Svenssons utredning är ett ”beställningsuppdrag”. Det är ett ganska nedlåtande uttryck, men samtidigt var direktiven till utredningen väldigt strama. Han skulle lämna ett förslag som gör att idrottsaktiebolag även i fortsättningen får betala för polisbevakning, men att kostnaderna för dessa ska minskas. Det är också ett sådant förslag som lämnas, kostnaderna ska minskas med hälften.

Anledningen till att kostnadsansvaret ska finnas kvar, enligt Svensson, är ganska häpnadsväckande. Det är för att idrottsaktiebolagen annars inte skulle ta sitt ansvar. Samtidigt konstateras i andra delar av utredningen att de flesta ordningsstörningarna sker på områden där klubbarna inte har möjlighet att påverka. Han skriver också att om klubbarna inte får betala så kan de välja att inte ta dit tillräckligt med ordningsvakter. Det är ett konstigt argument, för i tillstånden kan ju polisen ange hur många ordningsvakter klubben ska ha vid tillställningen.

Bo Svensson skriver i utredningen att den rättsliga regleringen kring betalningsansvaret enligt ordningslagen är juridiskt oklanderlig. Det är en anmärkningsvärd skrivning, särskilt med tanke på att dessa mål fortfarande ligger hos domstol. Det finns, som jag ser det, framför allt två juridiska frågor som inte ännu fått sin lösning. Den första är om avgifterna egentligen är att betrakta som en skatt. Om det har jag tidigare skrivit här på Juridikbloggen. Mer om det nedan. Den andra frågan är om poliskostnaderna är att se som ett olaga statsstöd (till de klubbar som inte debiteras). Den första frågan väntar fortfarande på prövningstillstånd hos Högsta förvaltningsdomstolen, den andra frågan har ingen domstol ens berört hittills. Frågan om det är ett olaga statsstöd har dessutom väckt EU-kommissionens intresse, som ställt frågor till regeringen för att kunna avgöra det. Att då säga att regleringen är oklanderlig är närmast häpnadsväckande.

Bo Svensson försöker sig också på att själv försöka avgöra om kostnaderna är en skatt eller en avgift. Försöket imponerar dock inte. Vad Svensson, förvaltningsrätten och kammarrätten verkar ha missat är att frågan måste besvaras ur ett konstitutionellt perspektiv, dvs. hur ska begreppen skatt och avgift definieras utifrån grundlagarna (varför detta är viktigt att definiera beskrev jag som sagt tidigare här på Juridikbloggen). Hur begreppet avgift definierats i en avgiftsförordning är således betydelselöst. Att hänvisa till avgiftsförordningen är i stället att göra sig skyldig till ett cirkelresonemang – för en sådan är ju också beslutad av regeringen. Regeringen kan väl aldrig ”rädda” en grundlagsvidrig förordning genom ett beslut i en annan förordning!

Bo Svensson vill försöka få en bred acceptans för sitt förslag. Så står det i utredningen. Det är i och för sig en fin ambition, men jag anmäler redan nu min avvikande åsikt.

Sverige, Cypern och skatten

Dagens stora europeiska nyhet är den cypiotiska engångsskatten. I det ekonomiska krisläge som Cypern befinner sig i har man fattat beslut om att beskatta medel på bankkonton i landet vid ett enskilt tillfälle.

Det är oklart vem som egentligen ligger bakom beslutet, men det har i vilket fall tagits emot med rynkade pannor, irritation och ilska.

Anledningen till det är att denna form av skatteuttag skaver mot grundläggande föreställningar om vad som gör skatteuttag legitimt. Skatteuttag ska vara förutsebara, vilket innefattar ett förbud mot retroaktiva beslut, och till sin karaktär allmänna.

Det kan i sammanhanget finnas anledning att påminna om att det inte var så länge sedan svenska staten gav sig ut på en skatteutflykt liknande den som Cypern nu vinglar iväg på. Engångsskattemålet.

Engångsskattemålet beskrivs så här i en artikel i Nordisk Försäkringstidskrift av Jan-Mikael Bexhed och bakom de försiktiga ordalagen anar man en skattekonstruktion som i retrospektiv är häpnadsväckande:

”Det var i december 1986 som riksdagen beslutade att en engångsskatt skulle betalas av livförsäkringsbolag, pensionsstiftelser och vissa understödsföreningar. Skatten reglerades i lagen (1986:1225) om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag, understödsföreningar och pensionsstiftelser (engångsskattelagen), vilken trädde i kraft den 23 december 1986. I lagtexten rubricerades skatten som en förmögenhetsskatt. Beskattningsunderlaget utgjordes i princip av marknadsvärdet den 31 december 1986 på de skattskyldigas samtliga tillgångar hänförliga till livförsäkring efter avdrag för finansiella skulder.

Engångsskatten utgick för livförsäkringsbolag med 7 procent på beskattningsunderlaget. För den del av tillgångarna som var hänförliga till kapitalförsäkring (skattekategori K), dvs. annan försäkring än pensionsförsäkring(skattekategori P), reducerades beskattningsunderlaget till 71 procent. Förfarandemässigt följde skatten i allt väsentligt reglerna för punktskatter och prisregleringsavgifter. I realiteten var emellertid engångsskatten varken en punktskatt eller en förmögenhetsskatt. Syftet med engångsskatten var att retroaktivt beskatta den goda avkastningen från åren närmast före det att skatten beslutades. Anledningen till att engångsskatten tekniskt konstruerades och rubricerades som en förmögenhetsskatt motiverades inte uttryckligen.

Det torde dock stå klart att bakgrunden var att regeringsformen, som är en av Sveriges grundlagar, förbjuder retroaktiv skattelagstiftning. I den proposition som föregick engångsskatten antyddes ingen tveksamhet till detta förfaringssätt. Tvärtom konstaterades utan reservation att eftersom skatten skulle beslutas före riksdagens juluppehåll 1986 och med förmögenheten den 31 december samma år som bas, så skulle skatten inte stå i strid mot förbudet i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen mot retroaktiv skattelagstiftning.”

Här kan man läsa mer av Bexhed och en analys av Jakob W.F. Sundberg finns här.

När är man dömd?

När är man egentligen dömd? Det låter så enkelt. Svaret måste väl vara när någon fällts till ansvar i en domstol. Men frågan är inte så enkel.

Ämnet aktualiserades med anledning av attentatet mot tidningen Dispatchs redaktör Lars Hedergaard. Det rapporterades  att Hedergaard, offret alltså, tidigare varit ”rasismdömd”. Vad som avsågs var att Hedergaard dömts till straffansvar av en dansk hovrätt för ett brott som motsvarar (delvis i alla fall) vårt hets mot folkgrupp-brott. Det finns dock ett problem. Hedergaard friades nämligen i Högsta domstolen.

För egen del kan jag tycka att det är ganska ofräscht att  dra fram gamla domar mot brottsoffer alldeles oavsett om de ändrats eller inte. I detta fall används den gamla domen som en insinuation – mordförsöket ställs bredvid Hedergaards förflutna – på ett osmakligt sätt. Om detta vet vi ingenting än, eftersom gärningsmannen inte gripits. Men det är principfrågan som framgår av rubriken som är mest intressant. Här har alltså en person dömts i en underinstans och blivit friad av den högsta instansen. Någon lagakraftvunnen fällande dom finns alltså inte mot Hedergaard. Är han då dömd?

Att vara dömd tror jag för de flesta innebär att ha blivit fälld till ansvar för ett brott, i ett brottmål. För jurister kan termen nog antas täcka även vissa andra saker. I vart fall skadeståndsansvarsdomar som grundar sig på brottslig gärning. (T.ex. där någon som menar sig vara utsatt för brottsligt förtal driver målet själv men enbart som ett tvistemål.) Möjligen kan vissa jurister använda uttrycket också för ”normalt” civilrättsliga domar. Eller vad säger ni, jurister? Är jag dömd om jag blir ålagd att betala tillbaka pengar jag erhållit efter att ha sålt en felaktig sak? Kanske, kanske inte.

Men fallet Hedergaard illustrerar det kanske vanligare fallet att det finns en dom som sedan blivit ändrad till den åtalades fördel. Är den friade personen dömd? Det är självklart så att den friade personen har rätt att betraktas som oskyldig, åtminstone av samhället men moraliskt även av oss medmänniskor – som utgångspunkt om inte annat. Samtidigt. Frågan är inte så enkel.

För en tid sedan hörde jag en radiointervju med Johan Asplunds föräldrar. Johan Asplund är ett av de offer som tillskrivits Thomas Quicks seriemördarkarriär, som idag framstår som uppdiktad. Föräldrarna fick frågan om det inte kändes svårt att nu, när Quick hade fått resning i målet, inte veta vem som dödat Johan. Föräldrarna svarade att de har vetat det hela tiden. Det var en annan misstänkt, som dömdes av en tingsrätt för att ha fört bort Johan, efter att föräldrarna själva drivit ett mål (enskilt åtal). Han friades i hovrätten. I många sammanhang har jag sett denne person beskrivas som dömd. Är det fel?

I en mening är det ju helt adekvat att kalla en tidigare dömd, men därefter friad, för just dömd. Den tidigare domen har inte gått upp i rök. Den finns kvar, med sina domskäl och sitt domslut. Den finns kvar som dokument och som mening. Domen vann inte laga kraft. Men att den inte vann laga kraft betyder inte att den är ett ingenting.

Så. Rättssäkerhetsresonemang (i vid bemärkelse) talar för att betrakta en person som friats efter att ha fällts till ansvar som, s.a.s., o-dömd. Praktiska och semantiska resonemang talar i alla fall understundom emot.

Frågan är inte enbart akademisk (om än kanske främst). Frågan om huruvida påståendet ”NN är dömd för brott” är sant eller falskt kan ha rättslig betydelse. Det är välkänt att förtal i Sverige inte står och faller med om en uppgift är sann eller falsk – även sanna uppgifter kan vara förtal. Men sanningsvärdet kan ha betydelse vid en bedömning av om en i och för sig kränkande uppgift var försvarlig. Är det då sant att säga att någon är dömd om hen senare friats?

Det här tangerar också en aspekt av integritetsskyddet, det som numer ofta beskrivs som ”the right to be forgotten”. Fällande domar från förr kan utgöra en integritetsrisk för den som dömts. Rättsstater utgår från tanken att alla har rätt till en andra chans, efter att ha avtjänat ett straff. Vissa menar t.o.m. att det finns ett egenvärde i att glömma. Skärningspunkten av ett Internet som aldrig glömmer och domar som ändrats i överrätt illustrerar hur fragil denna aspekt av integritetsskyddet är. En TT-rubrik om att någon dömd kan sätta sig betydligt djupare i informationsstrukturerna än faktumet att domen aldrig vunnit laga kraft. Bör det påverka hur vi använder ordet ”dömd”?

Jag har inget svar. Men ett vet jag som aldrig dör och det är domar som hamnat på Internet.

Medborgare eller undersåte

Jag är republikan. Jag är republikan till den milda grad att jag är medlem i Republikanska föreningen. Samtidigt undviker jag gärna diskussioner om huruvida vi skall ha republik eller bör fortsätta med att ha en monarki. Diskussionen är så enormt fruktlös: lika fruktlös ungefär som diskussioner mellan ateister och gudstroende. Jag misstänker dock att vi på något konstigt sätt talar förbi varandra och att diskussionen skulle kunna vara långt mera givande om vi var eniga om vilken fråga vi diskuterar.

Martin Loughlins briljanta och mästerliga Foundations of Public Law får mig tro att vi faktiskt skulle kunna uppnå enighet i vad det är vi diskuterar. Jag skall alltså här försöka att formulera frågan på ett sådant sätt att det är klart varför åtminstone jag anser att vi bör ha republik. Jag hoppas dels att många republikaner kan känna igen sig i problemformuleringen, dels att många monarkister kan känna igen frågan och framföra förnuftiga svar.

Frågan om monarki eller republik är en fråga om legitimitet. Frågan är vilken legitimitet vi menar, och där tror jag det centrala missförståndet ligger. Den offentliga rättens legitimitet kan nämligen analytiskt uppdelas i två olika sorters legitimitet. Dels har vi frågan om regeringsmaktens legitimitet: varför är det legitimt att regeringen utöver makt över medborgarna? Dels har vi dock också frågan om själva statens legitimitet: varför är det legitimt att det finns en inom folkrätten suverän enhet som kallas Sverige, vars makt utövas av en regering? Medan alltså de två sakerna hänger ihop, är de olika. Regeringen och den offentliga förvaltningen utövar den makt som är Sveriges; detta måste ske på ett legitimt sätt. Frågan är dock också varifrån staten Sveriges makt kommer, vad som gör dess makt (sådan den är) legitim.

Nu är det så att i Sverige båda former av legitimitet delvis har sin ideologiska grund i demokratin (hur man nu förstår detta luddiga begrepp). Staten Sverige anses legitim för att den är uttryck för svenska folkets implicita eller explicita solidaritet med varandra och dess identifiering med det territorium som utgör Sverige. Den regeringsmakt som utövas i Sverige är legitim eftersom de ämbeten som förvaltar regeringsmakten tillsätts genom demokratiska val. (Notera att den legitimitet som uppbär staten Sverige är långt mera metafysisk och kvasireligiös än den legitimitet som uppbär regeringsmakten i Sverige.) När alltså monarkister och republikaner tvistar om huruvida Sverige kan betecknas som demokratiskt givet att vi har ett monarkiskt statsskick är det viktigt att klargöra huruvida vi talar om den demokrati som legitimerar staten Sverige eller den demokrati som legitimerar regeringsmakten. Det sker dock sällan.

På republikanernas klagan att Sverige inte är demokratiskt svarar nämligen monarkister ofta att kungen ju inte har någon politisk makt. Eftersom republikanerna själva inte är säkra på vad de pratar om, hänvisar de då gärna till den informella makt som kungen har, vilket förstås är ett rätt hopplöst argument, på samma sätt kan hänvisas till Wallenbergarnas informella makt för att avskaffa stiftelser och bolag som juridisk form. Varken det ena eller det andra kommer att fungera: informell makt kan sällan avskaffas genom förändringar i formell juridik.

Jag tror dock att republikanernas poäng egentligen är en annan. Problemet för republikanerna är inte att regeringsmakten i Sverige inte skulle vara demokratiskt legitimerad – det är den – utan att själva staten Sverige inte är enbart demokratiskt legitimerad. I själva verket har vi för republikaner irriterande rester av monarkisk legitimitet kvar. Att staten delvis är monarkiskt legitimerad innebär att monarkens person åtminstone delvis är källan och ursprunget för själva statens suveränitet och makt (jämför Republikanska föreningens kampanjbild hur en statschef utses här i landet).

Här tror jag att republikanerna har ett argument som inte är helt enkelt att bemöta för monarkisterna, även om den monarkiska principen numera inte längre är helt ensam rådande som legitimerande princip för staten. Den monarkiska principen uttrycks i att monarken står över lagarna (jämför 5 kap. regeringsformen): detta kan bara förklaras med en kvarvarande rest av föreställningen att monarken är själva källan till lagarnas legitimitet och alltså står över lagarna. Även de särskilda högmålsbrott som framgår av 18 kap. brottsbalken (och som för närvarande diskuteras i juristkretsar) kan bara förklaras genom att monarken anses vara själva personifieringen av Sverige. Båda innebär att folket, medborgarna, i själva verket inte är den legitima källan för lagarnas bindande kraft och att folket inte är suveränen. Sverige och dess legitimitet som en fokus för politisk makt har med monarkin som system sitt ursprung i monarken och dess blodslinje, inte i folkets sammanslutning.

Denna monarkiska princip krockar alltså skarpt med den legitimitet som härleds från folket och dess frivilliga sammanslutning. Drastiskt uttryckt är vi medborgare när det gäller att utse den regering som utövar den statliga makten, men undersåtar när det gäller frågan var den makt som regeringen utövar har sitt ursprung.

Det kanske är ”osvenskt” eller till och med ”icke-nordiskt” att ställa en politisk och juridisk fråga på det principiella sätt som jag gör här. Jag tror dock att frågan, ställd så här principiellt, kanske kan diskuteras på ett något mera givande sätt än som sker för närvarande. Frågan är mycket fundamentalt huruvida vi vill helt igenom vara medborgare eller om vi tycker att det är ok att vara medborgare i den dagliga politiska processen, men att i sista förlängningen förbli undersåtar.

Och nu ser jag fram emot svaret från monarkisternas sida.

Våldtäktsfilmer

Sajten Avpixlat har lagt ut en film där ett antal unga män har sex med en flicka, som av bilderna att döma är kraftigt påverkad av alkohol eller något annat. Filmen har tagits bort så jag har inte kunnat se den. Jag är inte så sugen på att se den ändå. Jag gillar inte att se filmer på övergrepp. Men filmen har föranlett några principiella frågor, av central betydelse för synen på den personliga integriteten. Två av dessa frågor är: 1) Är det acceptabelt att lägga ut en sådan här film? 2) Kan man rättsligt komma åt den som bidragit till att sprida filmen?

Svaret på den första frågan har inte med juridik att göra. Låt mig spara den och först säga något om rättsläget. Svaret på den andra frågan är att det förmodligen inte finns några rättsliga möjligheter att angripa spridningen av filmen, med möjligt undantag för en regel som inte många verkar ha tänkt på i sammanhanget. Svaret beror dock på hur det som sker på filmen skall tolkas. Om det tolkas som en våldtäkt, eller det kan framstå som en våldtäkt, finns det några möjligheter.

Den regel som man i första hand associerar till är förtal. Det har i vissa sammanhang ansetts utgöra förtal att sprida bilder/filmer på en person som har sex. Denna möjlighet är dock ett undantag: Enbart om upptagningen ger intryck av att den person som skildras kunde antas ha avsett att filmen skulle spridas kan det utgöra förtal. Det kan inte anses som förtal mot offret att sprida en film som visar hur någon blir våldtagen. Det är inte klandervärt att vara ett brottsoffer, eller – för att använda lagens språkbruk – ägnat att utsätta henne för andras missaktning. Möjligen kan situationen i sin helhet påverka bedömningen, t.ex. att hon framstår som berusad, men det är knappast troligt att en frivillig berusning i sig är tillräckligt för att hon skall betraktas som ett brottsoffer under förtalsreglerna.

Det kan däremot utgöra förtal mot de som utför handlingarna. Framstår det som att de begår brott så kan det vara en ärekränkande uppgift. Det är dock inte så troligt. Om inte filmen är manipulerad så är det sanna uppgifter som kommunicerats (ett litet avigt sätt att uttrycka att filmen återspeglar verkligheten). Det kan i ett sådant läge vara försvarligt att sprida dem. är det försvarligt uppstår inget förtalsansvar. Ja, om filmen faktiskt återspeglar ett övergrepp som inte har varit föremål för rättsväsendets ingripande kan den ju bidra till att polis och åklagare engagerar sig, vilket förstås i sådana fall är bra.

En möjlighet – det här må vara ett long shot - kan vara att filmen ska betraktas som olaga våldsskildring. (Nu har jag som sagt inte sett filmen – och jag har fått litet olika redogörelser för dess innehåll – så det beror ju på.) Brottsbalken 16 kap. 10 c stadgar: ”Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år.” Regeln förknippas främst med filmcensuren och har mig veterligen inte använts på bilder som avspeglar verkliga övergrepp. Ordalydelsen fångar i och för sig in en sådan här händelse också, om nu handlingen betraktas som en skildring av sexuellt våld eller tvång. Brottsbalkskommentaren förtydligar vad som omfattas: ”skildringar av sadistiska eller likartade förfaranden som är ägnade att uppfattas så att någon mot sin vilja blir utsatt för kränkande eller nedvärderande behandling. Departementschefen uttalade, i prop. 1986/87:151, att bestämmelsen även ska omfatta den situationen att modellen har avbildats på ett sätt som av betraktaren är avsedd att uppfattas så att den betvingande eller förnedrande behandlingen är njutbar.”

Om filmen antas utgöra en olaglig våldsskildring kan såväl den som filmar och den som sprider filmen. Detta faller i så fall under allmänt åtal och om filmen kvalar in under denna regel är i en mening skyddet starkare: Rättsväsendet mobiliserar den offentliga makten på ett annat sätt än vid förtal, som ofta förutsätter aktivitet från den förtalade, inte sällan får hon dra hela det processuella lasset själv. Men det finns en undersida med om filmer som dessa enbart faller under regeln i 16 kap. 10 c §. Och det är att den som filmas inte är ett brottsoffer. Hon är inte skyddad. Det är inte ett brott som begåtts mot henne.

Hur är det då med den första, moraliska, frågan om det är acceptabelt eller inte. Själv tycker jag inte att det är acceptabelt, av flera olika anledningar. Ingen av mina anledningar har att göra med att det är just Avpixlat som står för spridandet- jag är lika kritisk mot när exempelvis kvällspressen publicerar material från övergrepp. (En av mina särskilda hang-ups är därvid den intervju med ett ungt brottsoffer i Tungelsta som Aftonbladet gjorde för att ett antal år sedan, precis efter att hon utsatts för ett av de hemskaste brotten jag läst om.) Det är helt orimligt både att det är accepterat att filma och att sprida filmer där det tydligt framgår att en person blir förnedrad eller utsatt för brott. Både den kränkande fotograferingen/filmandet och spridandet av fotografiet/filmandet borde vara förbjudet, om det kränker ett brottoffers integritet på detta sätt.

Frågan är inte ny. Den har disktuterats intensivt under senare tid. Rättsligt är frågan komplex. Ett fullgott skydd för brottsoffers integritet i en situation liknande den nu aktualiserade förutsätter olika rättsliga reformer, bland annat förändringar i tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna. Den utredning som nyligen gjorde en översyn över dessa lagar fann att någon sådan reform inte borde göras. Utredningens ordförande Göran Lambertz hade en avvikande uppfattning. Han tog bland annat upp Europadomstolsfallet Peck som ett exempel. Peck hade i ett psykiskt kristillstånd försökt ta livet av sig medelst kniv framför en övervakningskamera, men räddades. En tid senare visades filmen på Pecks självmordsförsök på tv. Engelsk rätt – det här var i England – innehåll ingen rätt till upprättelse för Peck. Europadomstolen fann att detta utgjorde en brist och att Pecks rätt till ett skyddat privatliv kränkts.

På samma sätt ligger det till här, men som den aktuella filmen illustrerar är det än värre. Brottsoffers integritet saknar ett skydd i dessa situationer. Det är ett juridiskt fattigdomstecken om ni frågar mig.

Ett steg framåt är att gå vidare med de förslag om förbud mot kränkande fotografering som tagits fram (även om inget av de liggande förslagen är optimala). Det vore ett litet steg på vägen. En sådan kriminalisering skulle träffa den som filmar eller fotar en person som utsätts för t.ex. en våldtäkt. Däremot träffar det inte de som publicerar eller på annat sätt sprider sådana filmer eller fotografier. Även med en sådan reform är skyddet därmed alltför svagt för brottsoffers integritet.

Borde Lambertz avgå?

Göran Lambertz får löpa gatlopp i pressen. Igen. Det är delvis hans eget fel. Lambertz har engagerat sig i Tomas Quick-fallet, vilket i sig är som flugpapper för konflikter just nu, och han har dessutom gjort det på ett sätt som upprör.

Lambertz har uppenbarligen uppfattningen att de tidigare domarna är korrekta och framhärdar med att försvara dessa domar. Det är en svårförsvarad position. Efter Hannes Råstams övertygande genomgång i boken Fallet Tomas Quick är idag en stor majoritet till synes övertygad om att Quick är oskyldig. Att Quick är oskyldig betyder inte att domarna var felaktiga, lika litet som att Quick kan ha dömts felaktigt även om han är skyldig – men det där ju poänger som pedagogiskt är svårt att föra fram. Särskilt idag när hela diskussionen präglas av ett hetsigt tonfall, som knappast främjar ett gott samtal om rättsstaten. Det blir mest som SVT Debatt allting: Gapigt, polariserat och skäligen meningslöst.

Lambertz uttalanden och agerande i Tomas Quick-affären kan man ha åsikter om. De e-mail som Lambertz självmant lämnar ut till Expressen har underblåst intrycket att Lambertz är en trosviss apologet. Att som debattör ta in uppgifter från de som utfört utredningarna är inte i sig så konstigt – det är ju uppgifter som är helt centrala för att kunna utvärdera om det är en rättsskandal eller inte. Men det finns snygga och osnygga sätt att hantera en sådan informationsinhämtning på.

Själv får jag kalla kårar när Lambertz i sin mejlkorrespondens med de som tidigare arbetat med Quick-fallen talar om ”våra obestridliga fakta”. Det ger ett ofräscht Groucho Marxi-iskt intryck: Om du inte gillar dessa fakta så får jag leta fram andra. Samtidigt har jag respekt för att Lambertz står upp för vad han uppenbarligen menar är det rätta när han vet att det har ett sådant högt pris. Som t.ex. kraven på hans avgång.

Borde då Lambertz avgå? Självklart inte. Hans agerande här, vad man än tycker om det, är inte ett utflöde ur hans gärning som justitieråd. Även justitieråd har rätt att yttra sig. Att domare deltar i diskussioner är något som allmänt sett borde uppmuntras.

Lambertz riskerar heller inte att jäva ut sig från några fall genom sitt agerande. Han var jävig redan innan  efter att ha utövat tillsyn över Quick-utredningarna i sin dåvarande roll som JK. Att, som har påståtts tidigare, säga att Lambertz med sitt agerande skulle jäva ut hela HD är naturligvis helt orimligt. En domares åsikter i ett enskilt fall som hon inte har någon direkt kontakt med kan inte smitta av sig på en massa andra domare.

”Avgå, alla!” Skränandet är så frekvent förekommande att det blivit ett skämt. Men trots det komiska i avgångskraven är det deprimerande. De ständiga kraven på att någon skall avgå, eller till och med straffas, så snart hon sagt något som man inte gillar är ett nedslående drag i dagens samhällsdebatt. Här är ett tips: Det går att ogilla uttalanden, till och med hata dem, utan att för den skull gå mot strupen på den som säger det.

Avgångskraven i detta fall är inte bara en fråga om förutsättningarna för en schyst debatt. I detta fall står centrala rättsstatliga värden på spel. Det är ett centralt rättsstatligt värde att domare inte kan förmås avgå för att de uttryckt åsikter, eller för att de är med i ett visst parti, eller för att de umgås i vissa kretsar. Oavsättligheten är essentiell. (Jmf. diskussionen om kungens position här.) Det betyder inte att den är absolut. En domare som begår brott eller på annat sätt uppenbart misskött sitt uppdrag måste förstås kunna avpolleteras. Men icke-brottsliga uttalanden som saknar samband med tjänsteutövandet kan aldrig vara en tillräcklig grund för ett avsättande av en domare.

Lambertz skadar förtroendet för rättsväsendet, säger hans kritiker. Det kanske är sant, jag vet inte och har inte sett några empiriska undersökningar som stödjer påståendet. Jag vet däremot detta: Om de avgångskrav som nu reses medför att Lambertz faktiskt avgår är det inte bara förtroendet för rättsväsendet som skadats, utan rättsstatens grunder: Principen att domare ska sitta säkert, oavsett opinioner och mediestormar.

*

Blir efter att denna gått ut påmind om en gammal debattartikel som säger nästan samma sak som ovanstående inlägg. Författare då var Göran Lambertz.

EU-domstolens arbetsspråk

InfoTorg Juridik meddelar att Nils Wahl av regeringen nominerats till generaladvokat vid EU-domstolen och att Carl Gustav Fernlund nominerats till domare. Grattis till båda herrarna, som båda utan tvekan är kompetenta i materian och på så sätt väl skickade att sitta på dessa poster. Nomineringarna påminner mig dock om något som jag velat blogga om en längre tid, men som fallit i glömska, och det är problemet med arbetsspråket vid Europeiska Unionens domstol.

Så här står det på domstolens hemsida:

Vid direkt talan blir det språk som används i ansökan (vilken ska avfattas på ett av Europeiska unionens 23 officiella språk) rättegångsspråk i målet, det vill säga det språk som kommer att användas under förfarandet. När det gäller mål som rör begäran om förhandsavgörande är rättegångsspråket det språk som används av den nationella domstol som hänskjuter begäran till domstolen. Anförandena under förhandlingarna simultantolkas, efter behov, till Europeiska unionens officiella språk. Domarna överlägger utan tolk på ett gemensamt språk som av tradition är franska.

Problemet ligger i den sista meningen: ”Domarna överlägger utan tolk på ett gemensamt språk som av tradition är franska.” Det är inget mindre än skrämmande.

Som många av läsarna vet är jag född och uppvuxen i Tyskland. Jag har ingen svensk släkt. Jag kom till Sverige första gången 1992 och efter en vända i Tyskland återvände jag 1994 för att läsa juridik vid Stockholms universitet. Jag har med andra ord vid det här laget (jag är född 1971) tillbringat knappt hälften av mitt liv i Sverige och omgiven av svenska språket. Jag har utbildats i juridik på svenska och skrivit en akademisk avhandling på svenska. Jag har ännu inte lyckats publicera mig på något annat språk än svenska.

Och ändå är jag osäker. Jag kan aldrig med full övertygelse om att jag har rätt ge mig in i en strid om vad ett ord betyder eller vilken grammatisk konstruktion som lämpligen bör väljas. Jag gör det förvisso ändå, men jag slår ur underläge. Eftersom jag också är fil.kand. i lingvistik är jag bara alltför medveten om att jag aldrig kommer att kunna utveckla samma språkkänsla på svenska som en infödd etnisk svensk. Min svenska innehåller en del systematiska fel som jag är medveten om, men som är mycket svåra att få bort eftersom de är automatiserade och inte alltid i stunden tillgängliga för medveten kontroll.

Mot denna bakgrund kan jag inte förstå hur någon som inte är franskspråkig i minst samma utsträckning som jag är svenskspråkig kan överlägga om en dom på franska. Juridisk argumentation är beroende av att den är precis och entydig, vilket är svårt nog på ett språk som man till fullo behärskar: i nästan alla språk finns någon variant på kanslisvenska eller ”legalese” som har sitt ursprung just i juridikens (kanske unikt) starka behov av pregnans. Hur i hela friden skall man kunna klara av det när man inte får uttrycka sig åtminstone på ett främmande arbetsspråk som man har stor erfarenhet av (vilket numera i de flesta fall torde vara engelska) och helst på sitt eget modersmål? Vem kom på vansinnet att inte ens ha tolkar tillgängliga som vid behov kan tillfrågas om det rätta uttryckssättet?

Eftersom jag är så lyckligt lottad att ha en stor internationell bekantskapskrets, har jag också kontakt med personer som jobbar som referenter vid EU-domstolen. Dessa referenter anställs bland annat efter deras förmåga att skriva och tala franska. De förbereder domar och ger utkast till förslag, på samma sätt som en föredragande gör i svenska domstolar. Den upplevelse som dessa referenter har tycks vara att det är de som är domarna: domarna, påstår mina bekanta, kan inte tillräckligt mycket franska för att kunna hänga med i alla svängar i domsförslaget och kan framför allt inte formulera sina avvikande meningar på ett sådant sätt att alla betydelsenyanser framgår. Jag kan inte bedöma huruvida mina bekantas intryck är korrekta, men det är skrämmande nog att ett sådant intryck finns. Mot bakgrund av mina egna erfarenheter tycker jag att mina bekantas intryck är åtminstone rimliga och plausibla.

Visst är det så att domstolens domar översätts till samtliga EU:s arbetsspråk och att alla versioner är lika auktoritativa. Visst är det så att förhandlingsspråket i många fall är ett annat än franska. Men när domarna, som kanske kunnat följa förhandlingen själva och som under förhandlingen åtminstone haft tillgång till tolk sedan skall prata om nyanser i domen på franska, kan jag inte förstå annat än att viktiga aspekter av målet faller bort för att domarna inte kan uttrycka sig ordentligt. Med andra ord är det då referentens förslag som blir styrande i långt större utsträckning än ett sådant förslag alltid blir styrande (eftersom det är svårt att tänka utanför förslagslådan).

Dessutom finns här en aspekt av överlägsenhet genom språklig förmåga. Enligt en anekdot som jag hört klagade en gång Horace Engdahl, vars engelska verkligen inte går av för hackor, på att en diskussion med en modersmålstalare liknar ett slagsmål där man har ena armen bakbunden och den andra i gips. Alla som någon gång försökt diskutera på ett språk (inklusive svenska) där motparten rent språkligt är överlägsen, känner nog igen känslan. Med andra ord ger valet av arbetsspråk de fransktalande belgiska och franska domarna en ofantlig fördel att driva sin egen linje. Huruvida dessa domare använder sig av denna fördel eller ej, vet jag inte, men bara det faktum att en sådan fördel finns är skrämmande.

Det här måste ändras: EU-domstolens praxis går före medlemsstaternas inhemska lagstiftning, och denna praxis måste då tas fram på ett sätt som ger alla domare möjlighet att fullt ut påverka det som sker i överläggningsrummet. Om man nu anser att det behövs ett gemensamt språk (i sig inte tvingande), ställ åtminstone tolkar till domarnas förfogande. Den frågan är nog minst lika viktig som att äntligen avsluta EU-parlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strassbourg, även om den kanske inte gör sig lika bra som ett TV-inslag.

Nej, så kommer vi inte åt kränkningarna, Nils Funcke

”Ahh… Derek, I don’t know if you’re familiar with the belief that some aboriginal tribes hold… It’s the concept that a photo might steal a part of your soul. I mean what are your thoughts on that, as someone who gets his picture taken for a living?”

”Well, I guess I have to answer your question, with another question… How many abadigitals do you see modeling!?”

Ur filmen Zoolander.

På Kungsgatan i Stockholm ligger ett klassiskt konditori som heter Vetekatten. På Vetekatten kan man avnjuta några av Sveriges bästa bakverk. Deras bakelser är utsökta.

Vetekatten blev emellertid känt även av en annan, mindre smaklig anledning, nyligen. En 41-årig person från Värmdö hade placerat kameror inne på toaletten på kaféet. Över hundra kvinnor blev i smyg filmade. Mannen som placerat ut kameran åtalades för sexuellt ofredande. Men mannen friades. Att smygfilma någon på toaletten var nämligen inte kriminaliserat. Det fanns inget förbud mot att göra smygporr på kaféer.

Högsta domstolen hade strax innan Vetekatten-fallet konstaterat att det inte finns något förbud mot bildupptagning ens i de mest privata sammanhang. I HD:s fall var det fråga om en man som hade låtit installera en videokamera i en lägenhet som han tidigare bott i med sin dåvarande sambo. Videokameran, som var försedd med rörelsedetektor, filmade den tidigare sambon när hon hade intimt umgänge med sin nya partner. En uppgiven Högsta domstol tvingades att frikänna mannen från ofredandeåtalet, eftersom brottet ofredande inte kunde anses täcka smygfilmningar. Inte heller fanns det något annat lagrum som kunde medföra straffansvar.

HD uttryckte stark kritik mot lagstiftaren för bristerna i strafflagstiftningen. Sådan kritik är ovanlig, men så är också lagstiftningens skydd för rätten att få vara ifred den kanske största svagheten i det svenska rättighetsskyddet. Sedan 1960-talet hade behovet av ett skydd för rätten att få vara i fred från uppmärksamhet på platser som sängkammaren, omklädningsrummet eller badrummet, varit känt. Domstolarna har sedan länge beklagat sig över det hål i lagstiftningen som gör det möjligt att installera kameror på insidan av toalettstolar på kaféer.

Att det är ett hål i svensk rätt är uppenbart. I avvägningen mellan Värmdöbons intresse av att få filma främmande personers underliv, och dessa personers intresse av att få slippa bli smygfilmade i underlivet, är det självklart att Värmdöbons intresse väger lätt. Det är dessutom så att svensk rätt har en skyldighet att tillhandahålla rättsliga regler för att skydda varje människas rätt till en privat sfär, en sfär där man kan räkna med att få vara ifred. Det är en skyldighet som den svenska lagstiftaren har tagit alltför lätt på tidigare.

Från senare tid kan påminnas om FRA-lagsdebatten, lagen om urinprovtagning på barn och effekterna av IPRED som exempel på hur det svenska integritetsskyddet ansetts svagt. För några år sedan presenterades i rapporten Privacy and Human Rights en värdering av integritetsskyddet i olika europeiska länder. Sverige kom på näst sista plats; enbart Storbritannien hindrade oss från att knipa jumboplatsen.

Det har alltså tagit tid. Men till slut har regeringen lagt ett lagförslag som kriminaliserar smygfotografering i privata sammanhang. I framtiden kommer det alltså inte vara tillåtet att fotografera människors toalettbesök med dold kamera på kaféet Vetekatten eller att rigga rörelsedetektorstyrda filmkameror i sängkammaren hos ex-sambon.

Lagförslaget gäller även integritetskränkningar på andra platser än toaletter och omklädningsrum. För att fotografering på allmän plats ska vara straffbar krävs dock att det sker på ett sätt som är ”påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka den enskildes personliga integritet som privatperson”. Här krävs det att handlingen förutom att vara integritetskränkande också är allvarligt integritetskränkande, samt att agerandet är påträngande eller liknande. För båda formerna av fotografering gäller att ansvar inte föreligger om agerandet var försvarligt.

Få lagförslag framstår som så självklart rimliga som detta. Det enda konstiga är att det tagit sådan tid. Den första regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på toaletten kriminaliseras. Den andra regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på allmän plats kriminaliseras om de skett på ett påträngande sätt och det dessutom finns en särskild risk för att integritetsskadan blir allvarlig.

Det är mot denna bakgrund förvånande att se den kritikstorm som förslaget drabbats av. I diskussionen om förslaget har det talats om att journalister borde vara undantagna förbudet. Ett sådant undantag är naturligtvis orimligt. Journalister kan inte ges särskilda privilegier att kränka människor.

Däremot kan ett journalistiskt ändamål göra att en integritetskränkning ska anses försvarlig. Den typen av försvarliga integritetskränkningar lämnar lagförslaget också öppningar för. Smygfotograferingar är således straffria om de är försvarliga, och ett granskande syfte kan vara en faktor som gör fotografering försvarlig. Men om en fotografering inte är försvarlig och om den skett på ett påträngande sätt som medför en risk för allvarlig integritetsskada ska även journalisten fällas till ansvar.

En särskild invändning är att fotografer ”på fältet” kan få svårt att göra bedömningen av om ett fotograferande är tillåtet eller inte. Det kan finnas en risk för självcensur i det läget, har det sagts. Men när är det egentligen den självcensuren kan bli aktuell?

Bara när fotografen själv upplever att hennes agerande är påträngande, närgånget eller dolt, ägnat att orsaka offret en särskilt allvarlig kränkning och det dessutom kan betraktas som oförsvarligt. Om journalister behöver en lagstiftning för att fundera över om det är rimligt att fotografera någon under sådana omständigheter är det uppenbart att etiken behöver få litet hjälp på traven av juridiken.

Det är viktigt att komma ihåg är dock att lagförslaget inte i sig tar sikte på journalister. Det tar sikte på alla slags oönskade kränkningar. Den fråga som vi bör ställa till de journalister som vill förhindra lagförslaget från att bli verklighet är därför denna: Är det verkligen rimligt att just deras oförsvarliga integritetskränkningar ska förhindra upprättelse för alla de människor som kränkts av andra än journalister? Det kanske journalisterna skulle vilja förklara för de kvinnor som blev smygfilmade på Vetekatten.

Nils Funcke har sent omsider kommit med ett motförslag. Under den lovande rubriken ”Så kommer vi åt kränkningarna” skriver Funcke att en alternativ reglering skulle kunna vara att ändra i brottsbalkens regel om olovlig avlyssning, i 4 kap.9 a §. Regeln förbjuder ljudupptagning i privata sammanhang men har lämnat fotograferingen utanför. Kan man inte bara stoppa in fotograferingen också i regeln?, funderar Funcke. Han tycks oroas något av hur även en sådan åtgärd kan påverka journalister negativt men landar i slutsatsen att det i sådana fall är den oseriösa journalistiken som drabbas.

Funcke oroar sig däremot inte för att hans förslag inte gör något åt de intgritetskränkningar som vi behöver reglera. I publika eller allmänna miljöer anses 9 a § inte kunna tillämpas. Den gäller enbart i det privata sammanhanget.

Vetekatten-fallet faller alltså utanför Funckes förslag. Personen som filmar under kjolar i rulltrappan likaså. Hatbrottsliknande bevakning, för att ta upp ett tidigare omdiskuterat fall där två kvinnor som kysstes i tunnelbanan uppfattade en ganska närgånget filmande (utan att filmandet verkar ha varit ett brottsligt ofredande) man som obehaglig, fångas inte heller in. Den Jönköpingskvinna som i helgen blev överraskad av att en man lutade sig över toalettbåsets väggar för att filma henne sittandes på toaletten med sin mobiltelefon hamnar också utanför.

Fotoförbudsdebatten har präglats av samma dimmighet som råder i Derek Zoolanders hjärna i citatet ovan. I grund och botten handlar det om att tillåta avvägningar i det enskilda fallet av om en behovet av att kunna förhindra en integritetskränkning väger än behovet av att skydda den handling som uppfattas som kränkande. Regeringens förslag ger en bra grund för dessa bedömningar. Nils Funckes förslag kan i den debatt som präglas av journalister och publicister som till varje pris vill försvara den rådande ordningen ses som ett fall framåt.

Men även ett fall framåt är ett fall.

(Delar av texten om lagförslaget har tidigare varit med i en artikel i Newsmill.)

Betvingade lagstiftare

I går skrev jag på SVT Debatt om det märkliga i att det inte finns några konstitutionella säkerhetsregler som aktualiseras vid tvångsomhändertande av riksdagsledamöter. Texten finns inklippt nedan. För att följa diskussionen i kommentarsfältet på SVT så kan man klicka på länken ovan. Några kommentarer finns bland annat här och här.

*

I förra veckan beslutade en domstol att en svensk riksdagsledamot skulle placeras bakom lås och bom.  Avgörandet borde vara sprängstoff . En domstol har beslutat att en ledamot av den lagstiftande församlingen,  en folkvald medlem av den offentliga maktens yttersta representant,  underkastas ett tvångsingripande.  Det ger upphov till principiella frågeställningar om samhällets grundläggande demokratisyn. Men de principiella frågeställningarna har ännu inte trängt igenom i rapporteringen av det enskilda fallet.

I regeringsformen finns det regler (4 kap. 12 §) om under vilka omständigheter en riksdagsledamot kan åtalas. Lagrummet lyder:

Talan får inte väckas mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot på grund av hans eller hennes yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgett det genom ett beslut som minst fem sjättedelar av de röstande har enats om. Utan ett sådant medgivande får en sådan person inte heller berövas friheten eller hindras från att resa inom riket på grund av yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget.

Regeln är en immunitetsregel. Den skyddar riksdagsledamöterna från straffansvar för handlingar som skett inom ramen för uppdraget som riksdagsledamot. Immuniteten har begränsad omfattning. (Jmf. reglerna om åtal mot statsråd och det generella åtalsförbudet mot statschefen - dvs i nuläget kungen.)

Skyddsregeln ger lagstiftarna en rättslig buffertzon inom vilken man kan räkna med att inte riskera åtal. Av det andra stycket i 12 § framgår tydligt också ett annat syfte, nämligen skyddet för riksdagen i dess roll som en självständig lagstiftande församling:

 Misstänks en riksdagsledamot för brott i annat fall, ska bestämmelser i lag om gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han eller hon erkänner brottet eller har tagits på bar gärning eller om det är fråga om ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Även om det finns skäl att åtala en riksdagsledamot finns det strikta regler för när frihetsberövande får ske. Ur ett demokratiskt perspektiv framträder dessa begränsningar som ett värn för parlamentets självständighet. Regler om ”checks and balances”, om skyddet för olika maktcentra, har tagits fram för att förhindra eller i alla fall motverka maktfullkomlighet hos i första hand företrädarna för exekutiven (regeringen).

Vi är ovana vid att göra tankeexperiment med en ondskefull ledare, främst en regeringschef, i svenska konstitutionella sammanhang. Den demokratiskt valda blivande diktatorn känns som en avlägsen fågelskrämma i ett land med över hundra år av trygg och fungerande parlamentarism. Men det är just sådana tankeexperiment som maktfördelningsreglerna brukar och måste utgå från. Den salomoniska och genomgoda statsministern behöver inga begränsningar. Det är regeringschefen med mörkt hjärta som grundlagen vill hålla i schack.

Om regeringsmakten mot bakgrund av en riksdagsmajoritet tas över av ett parti, eller partier, som inte delar demokratiska grundvärderingar finns det begränsningar i grundlagen. En central aspekt av detta är att ett sådant parti inte skall kunna göra sig av med kritiska röster i riksdagen genom att låta frihetsberöva dem, t.ex. för påhittade brott. I Sverige känns det kanske som en avlägsen hotbild, men man behöver inte flyga långt österut för att hitta exempel på betydelsen av immunitetsregler.

I ett kristillstånd, där en demokrati står på kanten till en odemokratisk utveckling, är den närmare formuleringen av immunitetsreglerna extremt betydelsefull. Jag skulle anta att för demokratins värn mot diktatorer in spe så är egentligen skyddet mot frihetsberövande viktigare än åtal.

Anledningen till det är att det tar tid för en diktator in spe att bryta ned domstolarnas självständighet. Den förhoppningsfulla diktatorn kan säkert förhållandevis snabbt sätta upp myndigheter med meningsfränder som kan driva mål (t.ex. åtal) mot meningsmotståndare, men det är betydligt svårare att få domstolarna att spela med. (Ett ofta omtalat exempel på domstolarnas medlöperi är Nazityskland, som illustrerar att det ingalunda finns någon garanti för att domarna bibehåller sin rättsstatliga kompass i ett samhälle av moralisk kollaps, men det finns – tror jag uppriktigt – en tröghet inbyggd i domstolsorganisationen mot utvecklandet av en i sann mening icke-demokratisk rättsskipning.)

Det är mot denna bakgrund som det finns anledning att fundera över hur grundlagen skyddar riksdagsledamöter från frihetsberövande i allmänhet. Regeringsformens regler tar bara sikte på frihetsberövande vid brottspåståenden. Det är nog också sådana fall av fängslande som associationerna går till efter ovanstående reflektioner kring rättsstatens förutsättningar. Men det finns andra former av tvångsmässiga omhändertaganden, former som i realiteten medför de stora problemen.  

I diktaturer är det en välkänd strategi att låta tvångsomhänderta meningsmotståndare och dissidenter med stöd av socialrättsliga normer. Istället för att behöva ta den mödosamma vägen runt de domstolar som prövar åtal så finns det ofta möjlighet att genom myndighetsbeslut eller administrativa processer tvångsomhänderta människor under påstående om psykisk sjukdom, eller missbruk, eller liknande.

I svensk rätt finns det sådana möjlighet och även i svensk rätt kan det finnas anledning att generellt fundera över hur den syn på rättssäkerhet som präglar tvångsomhändertaganden vid psykisk sjukdom, missbruk eller av unga överensstämmer med de rättssäkerhetsideal som vi tar för givna när det gäller påståenden om brott. Men i detta sammanhang är det inte den allmänna rättssäkerhetsfrågan som intresserar utan en specifik fråga. Vilka säkerhetsåtgärder har vidtagits för att inte tvångsomhändertaganden ska kunna missbrukas om nationen skulle hamna i den typ av kristillstånd som motiverar uppställandet av immunitetsregler?

Viktigast är härvid riksdagen, den svenska demokratins fundament. Riksdagsledamoten sitter tillsammans med sina kollegor på folkets offentliga makt – parlamentet är navet i vårt statsskick. Men när det gäller riksdagsledamöter kan det snabbt konstateras att det finns inga säkerhetsåtgärder alls intagna i grundlagen. Det finns inga konstitutionella hinder mot att frihetsberöva en lagstiftare med stöd av reglerna om tvångsvård för psykisk sjukdom eller missbruk.

När nu en ledamot av den lagstiftande församlingen tvångsomhändertagits för missbruksvård, mig veterligen för första gången, finns det anledning att reflektera över dessa regler. Jag har ingen anledning att betvivla att beslutet att tvångsomhänderta riksdagsledamoten i detta fall skulle vara korrekt – jag vet inte heller något om de bakomliggande förhållandena. Men den principiella synpunkten, att det inte finns några grundlagreglerade ”safeguards” inbyggda för de representanter för folket som besitter den offentliga makten, är besynnerligt.

Den fullständiga frånvaron av konstitutionella skyddsregler för riksdagsledamöter som riskerar att tvångsomhändertas är ett symptom på en underliggande brist i den konstitutionella debatten i Sverige. Bristen rör inte bara författningsregleringen utan återfinns även i samtalet om samhällets rättsliga fundament. Det finns knappt någon debatt alls i konstitutionella frågor av detta slag. Det leder till effekter som att när regeringsformen nyligen underkastades en genomgripande och omfattande renovering, immunitetsfrågeställningarna i detta avseende över huvud taget inte togs upp.

I den svenska debatten om demokratins grundvärderingar utgår vi fortfarande i hög grad från att staten vill oss väl. Vi inte behöver därmed inte heller bekymra oss så mycket för skyddet av maktbalansen mellan de samhällets maktcentra. Denna blåögdhet kommer att brytas ned vad det lider.

Den demokratiska poängen kan William Petzäll dock lära oss redan idag.  

 

 

Har vi inte redan betalat för polisbevakning?

Staten kan få in pengar för att bekosta offentlig verksamhet på olika sätt, men när det sker tvångsvis handlar det oftast om antingen skatter eller avgifter. Det är enligt regeringsformen enbart riksdagen som kan besluta om hur skatter ska tas ut. Ett beslut som fattats av regeringen eller av myndighet om hur skatter ska beräknas är därför i strid med grundlagen och ska inte tillämpas.

Myndigheter och regeringen kan dock besluta om hur avgifter ska tas ut, oftast efter förordnande från riksdagen men i vissa fall behövs inte ens det. Det är således viktigt att skilja på dessa två – skatter och avgifter. 

Skatter brukar definieras som ett tvångsbidrag till det allmänna utan direkt motprestation. Någon sorts motprestation får vi ju naturligtvis alltid av att vi betalar skatt, såsom skola, polis och vägar. Men dessa prestationer från staten är inte direkt kopplade till betalningen av skatt – även den som inte betalar skatt har rätt till skola, skydd från polisen och att få färdas på allmänna vägar.

En avgift är en penningprestation som betalas för en specificerad motprestation från det allmänna. Ofta är det tämligen enkelt att avgöra att en avgift är just en avgift, som parkeringsavgift, sotningsavgift eller avgift för ett erhålla körkortstillstånd eftersom det i dessa fall finns en tydligt definierad motprestation.  

Att en viss motprestation ges är dock inte ensamt avgörande för att avgöra om en pålaga är en avgift, man måste även titta på kostnaden som sådan och bedöma om den vara eller tjänst som den enskilde får vid betalningen av pålagan redan kan ha betalats på annat sätt (refinansiering). Som exempel på detta kan nämnas att innan riksdagen införde trängselskatt i Stockholm var förslaget att detta skulle benämnas trängselavgift. Det konstaterades dock i lagstiftningsarbetet att gatu- och vägnätet redan har iordningsställts och finansierats av skattemedel. Trängselavgiften kunde därför inte anses vara en avgift utan det var istället en skatt. Vi hade alla tillsammans redan betalat för att kunna använda dessa vägar och staten skulle därmed bli överkompenserad om staten tog ut ytterligare en pålaga för detta.

De senaste dagarna har Polismyndigheten i Stockholms läns beslut att ta ut ersättning av idrottsklubbar för polisbevakning i samband med matcher debatterats flitigt. Min fråga är, utifrån ovanstående resonemang, om denna ersättning är en skatt eller en avgift? När polisen står på Råsunda och tittar på fotboll, när den där jättestora svarta polisbilen kör in i en folksamling där det finns barnvagnar eller när Ola Lindholm får kissa i en liten burk – har vi då inte redan betalat för det? 

Troligtvis är ersättningen för polisbevakning att anse som en avgift, eftersom den syftar till att ersätta staten för de merkostnader som den offentliga tillställningen ger upphov till. Enligt ordningslagen har arrangören dessutom huvudansvaret för att ordningen upprätthålls i samband med tillställningen, vilket ytterligare talar för att polisen tillhandahåller en tjänst. Det torde således vara okej att det inte är riksdagen som beslutat om hur avgifterna ska fastställas, utan att det är regeringen som genom en viss förordning fastställt till vilka belopp som ersättningen ska uppgå till.

Men det finns ytterligare en aspekt att ta ställning till – staten har nämligen ett våldsmonopol. I Författningsutredningen (SOU 1963:16 s. 366)uttalades att en avgift kan framför allt på de områden där det allmänna har monopolställning, sättas så högt att den framstår som ”oskälig” i jämförelse med motprestationen. I dessa fall kan pålagan ändå betraktas som en skatt. Mig veterligen har så stora summor som polismyndigheterna den senaste tiden bedömt att arrangörer kan få betala inte tidigare prövats i domstol, exempelvis uppskattades kostnaden för polisbevakning vid en rejvfestival utanför Norrköping uppgå till 700 000 kr och ett stockholmsderby kan kosta en hel miljon. De ”tjänster” som polisen tillhandahåller har polisen alltså monopol på att utföra. Personligen skulle jag tycka att det vore mycket intressant att se om dessa höga ersättningar verkligen kan anses skäliga i jämförelse med motprestationen och jag hoppas att de arrangörer som sagt att de ska överklaga polismyndigheternas beslut även tittar på detta snart femtio år gamla förarbetsuttalande.