Smygfotograferingsförbudet

Det tog tid men till slut presenterade regeringen ett lagförslag om en kriminalisering av smygfotografering i privata sammanhang. I framtiden kommer det alltså inte vara tillåtet att fotografera människors toalettbesök med dold kamera på kaféet Vetekatten, vilket idag är tillåtet. Om nu lagförslaget går igenom och det finns det inget som tyder på att det inte skulle göra.

Förslaget är en  självklarhet. Det enda konstiga med det är att det tog sådan tid. Genom förbudet mot smygfotografering så tar vi åtminstone ett litet steg närmare att uppfylla våra skyldigheter enligt Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, vars integritetsskyddsregel Sverige idag inte når upp till.

I diskussionen om förslaget har det redan talats om att journalister borde vara undantagna förbudet. Ett sådant undantag är naturligtvis helt orimligt. Journalister kan inte ges särskilda privilegier att kränka människor. Däremot kan ett journalistiskt ändamål göra att en integritetskränkning ska anses försvarlig. Uppdrag gransknings dolda kameror är ett exempel. Den typen av försvarliga integritetskränkningar lämnar lagförslaget också öppningar för. Smygfotograferingar är således straffria om de är försvarliga, och ett granskande syfte kan vara en faktor som gör fotografering försvarlig.

Smygfotograferingsförbudet är dock inte tillräckligt. Även på allmänna platser kan vår integritet förtjäna ett rättsligt skydd. Lagförslaget kriminaliserar även sådan fotografering men är härvid alltför försiktigt. Men det är en bra början.

Se för ett längre inlägg om rätten att få vara ifred här. Departementspromemorian med lagförslag finns här. Klamberg skriver bra och här på bloggen även Jakob.

Etnicitet och allmänintresse

Redan någon timme efter att den s.k. 38-åringen gripits misstänkt för skotten i Malmö skrev jag på Twitter ”38-åringen, snart med ett namn på allas läppar.” Senare tillade jag ”Tack vare Expressen”. Och så blev det naturligtvis. Expressen blev igen först ut att lämna ut uppgifter om den misstänkta, nu häktade, personens namn.

Det har fått polisen att reagera. Mediernas namngivning, med bild, stör utredningen, framhåller de utredningsansvariga. Fotokonfrontationer blir genom Expressens åtgärd i det närmaste meningslösa.

Historien känns igen. Mediernas allt tidigare namngivanden och bildpubliceringar stör utredningar. Publiceringen av sekretessbelagd information ur förundersökningen likaså.

Dessutom finns det enorma integritetsrisker för den  misstänkta. Den misstänka personen har rätt att betraktas som oskyldig och det särskilt på ett sådant här tidigt stadium i förundersökningen. 38-åringen nekar till brotten.

Detta bryr sig nu förstås inte Expressen om. Expressen har andra intressen. Och nej, jag tror inte att det bland redaktörer närmast religiöst anstrukna begreppet allmänintresset är det som bäst förklarar den eskalerande utvecklingen mot att namnge tidigt i utredningen. Expressens Thomas Mattson har dock lanserat en ny förklaring. Han namnger och bildpublicerar för att, öhm, motverka rasism? Så här skriver Mattson, vilket förtjänar att citeras in extenso eftersom det är den mest fantastiska motivering av tidningens moraliska kollaps som jag hitintills hört:

”Expressen är normalt mycket restriktiv med att publicera namn och bild på misstänkta eller dömda brottslingar, och undantag görs endast då det föreligger ett uppenbart allmänintresse.
   Men den här restriktivitetsprincipen är kontroversiell, jag har många gånger bloggat om att inte minst identifiering av brottsmisstänkta eller dömda personer som en del läsare definierar som ”etniska svenskar” kritiseras hårt. Det sprids en myt i artikelkommentarer och forum om att medierna är särskilt benägna att publicera namn och bild på så kallade ”etniska svenskar”, samtidigt som de etablerade redaktionerna påstås vilja tysta ner invandrarrelaterad kriminalitet – allt i syfte att försköna den svenska integrationspolitiken. Ja, ni fattar.
   Expressens publicering i dag, när vi berättar mer om den misstänkte Lasermannen och identifierar honom med namn och bild, kommer alldeles säkert att kritiseras av anonyma mejlare som hänvisar till ”pressetik” och ”förtal” och ”flyttade gränser”… men som egentligen vill säga något annat. Och det är just de stämningarna, den tidsandan, som gör skottlossningarna i Malmö så relevanta att skildra.
   Vi vet ännu inte allt om attentaten mot malmöborna, ett mord och sju mordförsök, men en sak vet vi: det är viktigt att så konkrekt som möjligt rapportera om det oprovocerade våld som, enligt polisen, riktats mot personer som inte ser ut som ”etniska svenskar”.”

Namn och bild för att motverka rasismen alltså. Trovärdigt? Inte för ett ögonblick. Men låt oss anta att Mattson menar allvar. Då är det alltså den misstänktas etnicitet som kan fälla avgörandet om namn och bild skall ut, eller inte.  

Fräscht.

BEO och Bergström

Hans Bergströms hatchet-job över svenska jurister har redan kommenterats av bloggkollega Jakob Heidbrink, här. När nu Bergströms artikel hunnit bli några dagar gammal känns det dessutom överspelat att kommentera alla de sätt på vilka hans inlägg är insinuant och missvisande. Men jag kan inte helt låta bli.

Bergström spyr sin galla över två svenska myndigheter i artikeln, Diskrimineringsombudsmannen och Barn och Elevombudet (BEO). Begrström menar att dessa myndigheter är ”idelogiproducerande”. Med det skulle man kunna tro att Bergström menar att myndigheterna producerar ideologi, eller idelogiskt material, men det är inte det som han i första hand menar. Vad han tar sikte på är att myndigheterna besjälas av en egen ideologi och att de har en egen agenda baserad på denna ideologi. Denna agenda driver myndigheterna utan att låta sig påverkas av den demokratiska makten utanför myndigheterna: De ”producerar själva sin idéhållning”, menar Bergström.

Det är en förbluffande kritik. Den är dessutom förvirrad och okunnig.

Kritiken är okunnig eftersom Bergström i sin iver att argumentera för att juristerna tagit makten över staten helt missar de supranationella normer som alltmer styr myndigheternas verksamhet. DO arbetar således mot bakgrund av bl.a. det europeiska likabehandlingsdirektivet.  EU-rätten hamnar som alla vet ibland i konflikt med den svenska lagstiftningen och då viker svensk lagstiftning. På diskrimineringsrättens område finns det konflikter av det slaget som är välkända: Uppnår de svenska ersättningsnivåerna, som de lagts ned av domstolarna, de krav som direktivet ställer på svensk rätt? DO har ifrågasatt detta. Gör det DO till en ideologisk institution. Inte alls. När det gäller DO så är mitt intryck att den hemproducerade ideologi som Bergström menar präglar myndighetens verksamhet inte alls är hemsnickrad utan ett utflöde ur de idéer som EU producerat och som vi i Sverige sagt oss vilja följa. I ett val.

Kritiken är förvirrad eftersom Bergström blandar ihop en hel massa saker för att skapa bilden av juristernas makt som inte alls har att göra med någon makt och dessutom serverar han rena felaktigheter. Att BEO får ta emot många anmälningar tas således upp som ett problem eftersom – och smaka på orden – ”Alltmer av skolledningars tid upptas av att svara på juridiska rättsfall”. Nej, Hans. Skolledningar behöver inte svara på ”rättsfall”. (Däremot hade det nog varit bra om de understundom läste några rättsfall.) Däremot kan de behöva svara på frågor som hänger samman med att barn kan fara illa i skolan.

Påhoppet på BEO irriterar mig något oerhört, eftersom det kan påverka personer som inte vet vad det ägnar sig åt att få för sig att verksamheten består i att skicka rättsfall till skolor. Så är det inte. BEO ägnar sig åt att hjälpa samhällets mest utsatta individer i situationer där tidigare ingen brydde sig.

Bakgrunden står att finna i att många elever lider i skolan. De utsätts för mobbning, kränkningar, misshandel, utfrysningar, hot, sexuella trakasserier och gliringar. För att ta några exempel. Tidigare så har rättssamhället inte gjort så stort nummer av detta. De har intagit den inställning som Bergström verkar inta, nämligen att detta är en sak för skolan men inte något som samhällets institutioner behöver bry sig om. Den inställningen har medfört, och det vet vi, att väldigt många barn som utsatts för mobbning, kränkningar, misshandel, utfrysningar, hot, sexuella trakasserier och gliringar inte har fått det stöd de förtjänar av det omgivande samhället eftersom skolor och deras personal ibland  inte har kompetens att hantera problemen, att de inte har tillräckligt med anställda för att kunna hantera problemen, eller helt enkelt inte bryr sig, eller inte bryr sig tillräckligt.

I ett känt rättsfall från 2001 fann Högsta domstolen  att en flicka som blivit utsatt för återkommande mobbning i skolan utan att skolan vidtagit rimliga åtgärder inte kunde räkna med att få ersättning för sin skada eftersom skolans personal inte kunde anses oaktsam i lagens mening – personalen hade gjort så gott den kunde. (Se för en rättsfallsanalys, pdf-format: mobbning.) Fallet som härstammade från värmländska Grums gav upphov till mycket kritik, en kritik som underblåstes av ett antal andra fall där barn utsatts för kränkningar i skolor som inte reagerade tillräckligt. Bjästa-fallet ledde till en liknande diskussion nyligen.

Det handlar alltså om barn. Barn som far illa i skolan. Dessutom barn som far illa i en skola som de tvingas att gå till.

Som vuxen kan man knappt föreställa sig vanmakten att behöva gå till en arbetsplats under hot om offentliga sanktioner där man vet att man riskerar att utsättas för kränkningar, våld kanske. Den vanmakten kan för barn förstärkas av att skolans företrädare – lärare och ledning - inte agerar när kränkningarna pågår.  

Det är här BEO kommer in. BEO är en ny institution, som formellt ligger under Skolinspektionen. Uppdraget är att bistå barn som utsätts för mobbning och kränkningar i skolan gentemot den skola som inte gjort tillräckligt för att skydda barnen. Det är BEO:s viktigaste uppgift. BEO hjälper alltså barn som upplever sig kränkta i skolan. Det är ett uppdrag som BEO fått av lagstiftaren.

Någon ideologiproduktion från BEO:s sida har i alla fall inte jag sett till. Vad jag har sett är en mängd fall där BEO till skillnad från de skolor det handlar om engagerat sig till stöd för barn som mår dåligt. Om det svenska samhället tidigare lämnade dessa barn åt deras öden så försöker man idag alltså göra åtminstone något för att hjälpa dem till upprättelse.

Att  med stöd i flummiga associationer och oförklarade insinuationer angripa den enda myndighet som försöker hjälpa barn som utsätts för mobbning och utmåla ombudet som någon form av libertariansk revolutionär gränsar till det rent diaboliska.

Publicitetsskada vid frihetsberövande

Det måste vara medial rötmånad, med hänsyn till vilka märkliga debattartiklar som tidningarna tar in. Som denna i dagens SvD. Eller som debattartikeln  från Anders Ahlberg och Anette Novak (redaktörer för två olika tidningar) i DN häromdagen om justitiekanslerns praxis när det gäller ersättning till personer som varit frihetsberövade. Ahlbergs och Novaks artikel har idag fått gehör hos JK, som glatt säger sig välkomna den debatt som redaktörerna öppnar för. Det är synd. Redaktörernas debattartikel borde nämligen helst glömmas fort eller avskrivas som ett sådant feltänk som kan uppstå i tropisk hetta.

Redaktörernas poäng är att JK:s praxis att betala ut högre ersättningar till de frihetsberövade som skadats särskilt mycket efter att medieexponerats i samband med frihetsberövandet är fel. Det är fel eftersom bara medierna själva skall ta ansvar för publiceringarna.  

Redaktörerna berör inte skälen bakom lagstiftningen. JK betalar ut ersättningar till den som skadats genom att ha suttit frihetsberövad utan tillräckliga skäl: Personer som häktas men frias, personer som häktas men inte åtalas, personer som frias efter resning. Tanken bakom ersättningen är att om rättsväsendet kränker en människas frihet genom att låsa in henne utan skäl så skall rättsväsendet, staten alltså, ersätta den skada som därmed orsakats.  Och den skadan blir förstås större om medierna bidragit till att göra den som skall betraktas som oskyldig allmänt känd som misstänkt för brott: Påverkandet av den personliga integriteten blir större. Publicitetsskadan kvarstår ofta(st?) även om medierna också redogör för frisläppandet. Ingen rök utan eld.  

Redaktörerna redogör inte över huvud taget för hur en skadeståndsbestämning skall göras om man inte få beakta den faktiska skadan. Nu är i och för sig kränkningsskadeståndet en speciell form av skadeståndet – men även kränkningar bedöms utifrån antaganden om en faktisk skada, om än på ett abstrakt sätt (vilket jag beskriver i min bok Kränkning, 2008, kap. 2). Om staten på ett ansvarsgrundande sätt orsakar någon en skada, som sedan förvärras av andra aktörer (medier), så är det självklart att staten skall ersätta skadan.

Redaktörerna menar att det bara är medierna själva som skall ta ansvar för publicitetsskadorna. Den åsikten, måste man komma ihåg, framförs mot en bakgrund av ett rättssystem som i hög grad gör medier immuna för just det ansvaret. Det finns brister i tryckfrihetsrättens integritetsskydd. Stora hål.

Det visade sig nyligen tydligt i avgörandet rörande den helt oskyldiga person som begärt ersättning för förtal efter att med namn hängts ut som misstänkt för mordet på Anna Lindh - ingen ersättning utgick. Avgörandet visar på hur svagt integritetsskyddet vid publicitetsskador ofta är, vilket delvis är en följd av att svensk rätt låter ärekränkningsreglerna bära bördan för att skydda integriteten. Den bördan klarar inte ärekränkningsreglerna av. Det finns enligt min mening inget tvivel om att svensk rätt inte uppfyller de krav som Europakonventionen härvid ställer upp.

Redaktörerna nämnet inte ordet integritet i sin artikel. Deras uppfattning är att oskyldiga människor som frihetsberövas får räkna med att kränkas av tidningar utan att i realiteten ha någon möjlighet till upprättelse annat än i de extrema fallen – vare från medierna eller från staten.

Denna inställning bör vi ta med oss som en påminnelse om hur integritetsskyddet värderas i dagens svenska medielandskap. Om det nu är så att det bara är medierna som skall ta ansvar för publiceringarna så måste vi öppna upp för ökade möjligheter att få upprättelse från medierna. I andra rättsordningar diskuteras om Europakonventionens integritetsskyddsregel skall kunna ha direkt tillämpning mot medier (och andra). På sikt bör kanske vi överväga en sådan utveckling – eller andra former av ett starkare skydd mot medierna – även i svensk rätt.

En sådan reflektionsprocess skyndas på av det underliggande budskapet i JK:s svar till redaktörerna idag. Anna Skarhed säger att hon vill se över skadeståndsbedömningen i dessa fall och säger att ”[m]an kan diskutera om det allmänna ska bära det ekonomiska ansvaret för en publicitetsskada, men det har alltså lagstiftaren ansett.” Det kan man i och för sig diskutera. Men en sådan diskussion bör inte föras utan att samtidigt frågan om hur offrens upprättelse från medierna skall kunna stärkas. 

Integritetsskyddet stretar i motvind. Det underliggande budskapet i Ahlbergs, Novaks och Skarheds debattartiklar hintar om att den motvinden är på väg att tillta ytterligare.

Rätten till klistermärket

I en kort notis på ledarsidan skriver idag Sanna Rayman – Sveriges bästa ledarskribent enligt min mening och förmodligen den enda ledarskribent som avslutar en mening med frågetecken följt av ett utropstecken, ”?!” - om historien med de beslagtagna klistermärkena i skolan som blev en sak för justitiekanslern. JK konstaterade att klistermärkena föll under tryckfrihetsrätten och att de därför skulle återlämnas. Sanna anser att själva prövningen av JK är fånig – inte behöver en sådan här sak juridifieras? Skriver Sanna: ”Varför inte bara konfiskera klistermärkena och kasta dem på grund av vandalisering?” 

Jakob Heidbrink har diskuterat inlägget ur litet olika yttrandefrihetsvinklar här. Det finns emellertid en aspekt som Jakob inte tar upp, och som jag tror Sanna helt enkelt glömt bort. Ägandet.

Saken är ju egentligen väldigt enkel. Klistermärken kan användas för att vandalisera. Klistermärken kan också användas för andra ändamål. Innan klistermärkena använts för att vandalisera finns det en ägare. Vi kan naturligtvis inte ha en ordning där lärare kan ”konfiskera” elevers egendom för att de i framtiden kan användas för kriminell verksamhet. Om lärare skulle börja beslagta och slänga elevers egendom så är det ett tillgrepp, plain and simple. Och dessutom så blir gränsdragningarna svåra. Varför skall just skadegörelsebrott tillåtas medföra konfiskerande av annans egendom redan på riskstadiet? Det kan finnas många andra typer av ägodelar som en elev kan ha som också kan användas till brott.

”En I-pod? Framtida upphovsrättsintrång misstänker jag – jag konfiskerar.” 

Själv vill jag inte att min dotter skall gå i en skola där lärare som misstänker att ett brott i framtiden kan begås skall ha rätten att knycka min dotters saker. Om sådant tillägnande skall göras så måste saken juridifieras. Det tror jag att Sanna egentligen också anser.

Principiellt avgörande om trafikdatalagring

För en dryg månad sedan kommenterade jag nyheten att Rumäniens författningsdomstol den 8 oktober 2009 avkunnat en dom som anger att lagstiftning som tvingar operatörerna att lagra trafikdata strider mot landets grundlag och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Nu är avgörandet översatt till engelska. Författningsdomstolen kritiserade inte bara enskilda avsnitt i lagstiftningen utan avvisar generell trafikdatalagring helt och hållet.

Prövningen gällde Rumäniens genomförande i nationell lag 298/2008 av Direktiv 2006/24/EC (EUs trafikdatalagringsdirektiv). Läs nedanstående avsnitt.

The Constitutional Court underlines that the justified use, under the conditions regulated by law 298/2008, is not the one that in itself harms in an unacceptable way the exercise of the right to privacy or the freedom of expression, but rather the legal obligation with a continuous character, generally applicable, of data retention. This operation equally addresses all the law subjects, regardless of whether they have committed penal crimes or not or whether they are the subject of a penal investigation or not, which is likely to overturn the presumption of innocence and to transform a priori all users of electronic communication services or public communication networks into people susceptible of committing terrorism crimes or other serious crimes. Law 298/2008, even though it uses notions and procedures specific to the penal law, has a large applicability – practically to all physical and legal persons users of electronic communication services or public communication networks – so, it can’t be considered to be in agreement with the provisions in the Constitution and Convention for the defence of human rights and fundamental freedoms regarding the guaranteeing of the rights to private life, secrecy of the correspondence and freedom of expression.
…
In conclusion, … the Constitutional Court observes, for the reason shown above, that the examined law is unconstitutional in its entirety

Svenska myndigheter och domstolar är på inget sätt bundna av detta avgörande. Det vore likväl önskvärt att den principiella frågan om trafikdatalagring hos 1) operatörerna som kommer att följa av EUs trafikdatalagringsdirektiv och 2) FRA som redan följer av ”FRA-lagen” prövades av en svensk domstol. Om det senare har jag skrivit mer utförligt i Svensk Juristtidning och i en populärversion på Wikipedia.

Jag skriver om samma sak på min egen blogg.

Datalagringsdirektivet bör bara genomföras delvis nu

Justitieminister Beatrice Ask uppger för TT att det svenska genomförandet av det s.k. datalagringsdirektivet försenas ytterligare.  Regeringen har meddelat EU-kommissionen att frågornas komplexitet gör att det behövs mer tid. Samtidigt framgår tydligt av Asks uttalanden att det verkliga problemet är att direktivet i sig upplevs som politiskt känsligt.

Mark Klamberg har redan kommenterat här på Juridikbloggen, men jag vill gärna fylla på med några egna synpunkter.

Jag menar att det vore önskvärt att Sverige iställlet för att hänvisa till tekniska problem tog initativ till en prövning av direktivets förhållande till grundläggande regler om skydd för privatlivet t.ex. i Europakonventionen.

Att den datalagring som direktivet föreskriver innebär en begränsning i rätten till privatliv är uppenbart, likaså att en sådan begränsning kan vara tillåten om den sker för att bekämpa allvarlig brottslighet. Huvudfrågan är därmed om lagringsskyldigheten står i rimlig proportion till den aktuella begränsningen i rättet till privatliv.

Jag är personligen tveksam till om den masslagring av enskildas kommunikationsmönster som direktivet anvisar skulle klara ett proportionalitetstest i Europadomstolen eller EG-domstolen. Mot bakgrund av att direktivet är så i frågasatt på denna punkt bör vi avvakta med att genomföra fullt ut. Om en prövning slutligen skulle visa att lagringsskyldigheten i direktivet är förenlig med grundläggande  fri- och rättigheter kan detta å andra sidan bidra till att den svenska implementeringen uppfattas som mer legitim.

Samtidigt kan emellertid dagens rättsläge, som innebär att det inte finns några lagringsskyldigheter över huvud taget, också framstå som otillfredsställande. Jag tänker främst på internetmiljön där många operatörer efter införandet av de nya reglerna om informationsföreläggande (”IPRED”) har börjat radera loggar över vilken abonnent som har tilldelats en bestämd IP-adress vid en viss tidpunkt. Saknas sådana loggar blir det i praktiken omöjligt att utreda de flesta brott och intrång som sker på nätet.

Givetvis är även uppgiften om vilken abonnent som tilldelats en viss IP-adress en integritetskänslig uppgift (jfr t.ex. vad jag själv skriver här på sidan 10 f.). Den kränkning som det innebär att lagra denna typ av uppgift under en begränsad tid är emellertid betydligt mindre än den kränkning som sker när en persons hela kommunikationsmönster lagras på det sätt som direktivet anvisar.

Jag menar att en skyldighet för operatörer att  lagra uppgifter som möjliggör identifiering av en viss abonnent redan nu bör införas. Givietvis bör det finnas starka rättssäkerhetsgarantier för när och till vem dessa uppgifter får lämnas ut. Min tolkning av datalagringsdirektivet är att sådana uppgifter som tvångslagras bara får lämnas ut till behöriga nationella myndigheter, alltså inte direkt till t.ex. upphovsrättsinnehavare. (Hovrätten har har dock i det s.k. E-phone-målet funnit att datalagringsdirektivet inte begränsar utlämnandet av sådana uppgifter som inte har tvångslagras enligt direktivet.)

Att lagstiftningen ska försöka garantera att identifiering möjlig även vid brott på nätet följer också av internationella åtaganden. Medlemsstater kan enligt Europakonventionen ha skyldighet att aktivt agera för att skydda sina medborgares privatliv mot kränkningar som sker på nätet. Europadomstolen har t.ex. i ett relativt nytt fall (K.U. v. Finland, 2 decmber 2008) funnit att Finland inte skyddat en medborgares privatliv tillräckligt eftersom det enligt finsk rätt inte var möjligt att få ut uppgifter från en internetleverantör om vem som hade publicerat en kränkande annons på internet. Även internationella åtaganden på immaterialrättsområdet innebär att medlemsstater i EU är skyldiga att se till att det finns effektiva sanktioner vid intrång. Hur dessa ska vara utformade är dock i stor utsträckning upp till den enskilda medlemsstaten.

Mot denna bakgrund bör krav på datalagring för att möjliggöra identifiering av vilken abonnent som vid en specifik tidpunkt har tilldelats en viss adress eller ett visst nummer införas. Däremot bör direktivets mer omfattande skyldigheter att lagra medborgarnas kommunikationsmönster genomföras först när det är klarlagt att dessa krav är förenliga med grundläggande fri- och rättigheter.

(Länkar: SvD, SvD, SvD, IDG)